Lillebror är här!

Lillebror är här hos oss! En livs levande liten Melvin föddes i fredags klockan 20:03 efter en inte helt enkel förlossning. Med en igångsättning, knut på navelsträngen och hjärtljud som gick ner mot slutet blev det en omtumlande start på livet tillsammans. Men till vår stora lycka kom han skrikandes till världen! Det vackraste ljud en mamma någonsin kan höra. Världens finaste storasyster och storebror har fått en lika underbar liten lillebror och vi är så otroligt lyckliga hela familjen! Finaste lille Melvin vägde 3230 gram och var 48 cm lång trots att han föddes för tidigt. Han är så väldigt lik både syster och bror! Nu myser och sover vi så mycket vi orkar. Skriver mer när vi orkar!

Ett år idag

Klockan 03:05 den 10 juni 2010 föddes en underbar liten pojke. Perfekt på alla vis. Med små lena händer och fötter. Gyllene blont hår. Med dom vackraste läppar. Men utan hjärtslag. Utan en enda liten livsviktig detalj.

Han hade vår gränslösa kärlek. Kommer så alltid att ha. Ett år av oändlig sorg och saknad känns som blott en sekund. Vår älskade lille William. På något sätt stannade tid och rum. I ett evigt rum fyllt av kärlek. Ett rum dit vi kan stiga in i och bara få vara. I evigheten tillsammans med vår älskade lillebror och son. En plats där vi för alltid får vara tillsammans.

Livet här på jorden blir aldrig detsamma igen. Du har berikat oss. Gett oss så mycket. Men vi saknar dig. Saknar dig så det värker i bröstet. En smärta obeskrivlig. Önskar så att du kunde vara här med oss. Där du borde vara.

Idag står tiden still. Jag befinner mig i rum 44. I evigheten tillsammans med dig mitt älskade barn. Blundar och känner din tunga kropp i min famn. Smeker din lena kind och pussar ömt din hand. Viskar min enorma kärlek till dig. På den plats där vi alltid är tillsammans.

Vaka nu över din lillebror. Finns vid din storasysters sida när hon behöver din tröst. Klappa pappas kind när han är ledsen om natten. Känn vår gränslösa kärlek och trygghet. Vi älskar dig så! Grattis mitt älskade lilla barn - vår älskade lille William!

Det vilar en ängel på mitt bröst

Hans lilla hand, så mjuk och fin

Ligger där och väntar

Stilla och i väntan

Varsamt mycket varsamt

Tar jag hans hand

Och reser mig

Vandrar långsamt vidare

Försiktigt genom livet

Med den lilla änglahanden

Tryggt inuti min

Lillebror i magen

Igår kväll kände jag plötsligt hur det högg till i magen. Det gjorde så ont att jag skrek till, jag som annars är väldigt smärttålig. Hugget blev till en brinnande smärta i livmoderns framvägg. Plötsligt insåg jag att lillebror inte rört sig i magen sedan tidigt på morgonen. Han som alltid är igång. Buffar och sparkar. Drar och sliter. Men inte under hela dagen och kvällen hade han rört sig. Jag försökte resonera med mig själv och tänka efter. Jag frågade min älskade man om han minns ifall bebis rört sig något idag men inte heller han kunde minnas att jag sagt något. Paniken kom krypande. Jag ägnade kvällen till att dricka kolsyrat, knuffa på magen och försöka lugna mig själv. Till sist fick jag en liten liten buff tillbaka... Tänkte och hoppades att han kanske bara var trött. Hade mycket värkar när jag la mig men tänkte att det nog skulle ge med sig efter en natts sömn. Hoppades och önskade att allt skulle vara bra när jag vaknade.

Nu ligger jag här och bebis har inte rört sig den här morgonen heller. Den brännande smärtan på framsidan av magen är fortfarande kvar och gör om möjligt än ondare än igår. Samma tystnad och samma brännande känsla jag fick när moderkakan fick infarkterna som dödade William. Jag har sedan jag vaknade också haft regelbundet starka och onda värkar. Försöker hålla mina känslor i styr. Försöker finna rimliga förklaringar, men inser att det kanske inte finns några den här gången. Likheterna mellan symtomen nu och symtomen jag hade när William dog går inte att bortse ifrån. Smärtorna så svåra att mina tankar inte kan fokusera på något annat än att bara ligga här och andas.

Igår var mitt största problem att jag ådragit mig en hemsk förkylning med allt var det innebär såhär före en stundande förlossning. Idag inser jag att inte ens den vidrigaste förkylning betyder något alls om bebis nu inte längre lever. Älskade lille bebis. Älskade lilla lillebror.

Vändningsförsök

Jag har efter många långa timmars funderande bestämt mig för att inte göra ett vändningsförsök. Jag resonerar som så att om det är menat att bebis ska födas normalt så kommer han att vända sig. Gör han det inte - ja, då får det bli snitt. Jag känner i hela kroppen att det finns en orsak till att han ligger som han gör. Innan den här graviditeten lovade jag mig själv, om och om igen, att alltid lita till min intuition. Oavsett vad. Jag kommer inte svika det löftet. Samtidigt har jag alltid varit en människa styrd av teori och kunskap. Därför har jag tagit reda på så mycket jag kan om vändningsförsök, kejsarsnitt och sätesbjudning för att kunna göra en rättvis avvägning.

Ungefär hälften av alla vändningsförsök lyckas. Hur många bebisar som vänder tillbaka sig i sätesläge finns det dock ingen tillgänglig statistik på. Det finns fyra faktorer som kan försvåra vändningsförsöket. Storleken på barnet, moderkakans storlek och placering, mängden fostervatten samt hur långt ner barnet har sjunkit ner i bäckenet. Jag bär på ett stort barn, min moderkaka är mest troligt lika stor som med William och sitter dessutom i framvägg och bebisen är fixerad långt ner i bäckenet. Tre av fyra. Rimligtvis borde dessa förutsättningar sänka chansen för en lyckad vändning markant. Därtill kommer alla risker ett vändningsförsök innebär.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Vid vårt nästa och sista specialistultraljud får vi svar på om det blir en vaginal förlossning eller ett kejsarsnitt. Jag har nu accepterat detta faktum och känner mig faktiskt tillfreds med vårt beslut. Därmed inte sagt att jag tror att bebis kommer levande till vår famn. För varje dag som går blir jag mer övertygad om att lillebror nog dör snart. Om inte i magen så efter förlossningen. Men även det har jag accepterat. Jag kan inte göra mer än att vara uppmärksam. Inte utsätta bebis och mig själv för stress. Ta mina blodförtunnande tabletter. Om lillebror ändå dör kan jag inget mer göra. Då har jag redan gjort allt jag möjligen kan.

Minnen

Det börjar närma sig. Känner i hela kroppen att det inte är långt kvar nu. Men hur mycket jag än känner att jag är fysiskt redo så hänger inte den mentala delen med. Jag förstår inte vart tiden tog vägen. William skulle fyllt ett helt år om drygt tre veckor. Kan det verkligen stämma? Det känns som det var igår vi höll William i vår famn och kände hans kalla små händer i våra. Pussade hans kalla panna och kramade utan att någonsin vilja släppa taget. Känslor som aldrig någonsin kommer lämna mig. Kommer för alltid minnas precis hur han kändes. Hur han såg ut. Små detaljer som alltid lever inom oss. Det känns också som igår då vi kände lyckan över att vara gravida igen. Ändå sitter jag här med en gigantisk mage som ett bevis för att tiden har gått. Hela 234 dagar för att vara exakt. Man tycker att jag borde haft tid på mig att förstå. Att jag borde vara fullt inställd på att jag snart ska bli trebarnsmamma. Men så är det inte. Jag kan inte förenas med det faktum att det snart är dags. Tryggheten har hittills funnits i distansen till slutet. Nu försvinner skyddsnäten ett efter ett och kvar finns bara rädsla, en idag levande bebis och en liten gnutta hopp.

Det börjar bli dags att plocka fram kläder och saker. Vagnen står inhandlad och klar. Envis i sin kamp att få mig att förstå. En liten bit i taget. Det känns både skrämmande och härligt att plocka fram alla bebiskläder och saker igen. Så många fina minnen och samtidigt som en påminnelse om alla minnen som gick förlorade. Jag tänker på alla dom som inte vill handla eller plocka fram något alls före barnets födelse. Som om det hade någon betydelse när barnet väl dör. För oss var det inte alls så. Vi var glada över dom saker vi hunnit ordna till William. Det visade vår starka kärlek och längtan till honom. Det gav också William en plats i vårt hem, i vår familj. Sorgen efter ett dött barn blir inte större för att man har saker och kläder i hemmet. Tvärtom. Ett äldre barn som dör lämnar ofta ett helt rum med materiella ting efter sig. Jag tror inte att någon förälder i världen önskar bort det rummet när barnet inte längre lever. Jag tror att det rummet istället blir en mycket viktig del i sorgearbetet och också en viktig påminnelse om alla fina minnen man fått tillsammans. På samma sätt var och är Williams saker betydelsefulla för oss. Det är en del av honom som vi fått behålla. Precis som med vår älskade storasysters alla saker som också påminner om underbara minnen från en tid som inte kommer tillbaka. En sak som jag tror alla föräldrar kan känna igen och förstå. Kanske också svaret på varför det för många föräldrar är så svårt att rensa ur barnens urväxta kläder från den första bebistiden. Minnen man aldrig glömmer och vägrar släppa.

Bloggproblem

Som dom flesta kanske redan märkt så har blogspot haft en hel del problem dom sista dagarna. Flera fina kommentarer från mitt förra inlägg "huvudbry" har tyvärr fallit bort. Vill bara ägna ett stort tack till er som tog er tid att kommentera. Ni som läser och kommenterar är alla guld värda!

Huvudbry

Det är mycket funderingar och oro nu. Vändningsförsök, moderkaksavlossning, kejsarsnitt, skulderdystoci, ryggbedövning, död och liv snurrar i huvudet. Vad gör man när alla alternativ innebär ökade risker? Vilket alternativ är det minst skadliga? Jag önskar vi hade facit i hand men livet går visst inte till på det sättet.

Jag vill föda vaginalt. Utan risk för akut snitt. Utan skulderdystoci. Utan död och trauma. Men faktum är att bebis nu ligger i sätesbjudning och utan ett vändningsförsök vet jag att han inte kommer att vända sig. Vi vet också att bebis är väldigt stor och det ökar risken för skulderdystoci och en traumatisk förlossning. Att föda ett stort barn vaginalt när det ligger i säte är uteslutet. Så utan ett lyckat vändningsförsök kommer jag inte kunna föda vaginalt. Då återstår kejsarsnitt. Jag kan inte få ryggbedövning. Den tar inte på mig. Under båda mina förlossningar har narkosläkaren stuckit mig i över en timma med uteblivet resultat. Eller snarare uteblivet positivt resultat. För negativt resultat han dom minsann lyckats med. Båda gångerna. En sprängande huvudvärk, oförmåga att kissa och smärta i ryggen som jag fortfarande lever med. Därmed återstår bara sövning. Och då missar jag mitt barns förlossning. Att ett kejsarsnitt dessutom innebär mycket större risker än en vaginal förlossning är vida känt. Jag har ingen lust att utsätta varken mig själv eller bebis för större risker än nödvändigt. Risken att bebisen eller mamman dör vid ett kejsarsnitt är dubbelt så stor som annars. Risken för lunginfektioner hos bebis och bukinfektioner hos mamman är mycket större än vid en vaginal förlossning.

Samtidigt känner jag en stark känsla som är omöjlig att ignorera. Den är så stark att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag känner att det faktiskt finns en anledning till att bebis ligger som han nu gör. Det finns en anledning till att han faktiskt inte har vänt sig. Båda mina barn har lagt sig tillrätta med huvudet nedåt redan i vecka 25 och båda barnen var fixerade redan i vecka 32. Men den här krabaten vill inte. Eller som jag faktiskt känner - kan inte. Min känsla säger mig att han är invirad i navelsträngen och inte kan vända sig. Vad händer då om vi gör ett vändningsförsök? Hemska hemska tanke.

Det känns som vi har fått usla förutsättningar att jobba med. Samtidigt är detta den enda chans vi får att göra rätt val så att bebis kommer ut levande. Tar vi fel beslut kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det spelar ingen roll att vi inte har facit i hand nu. Det måste bara bli rätt. Därav min huvudbry och min oro.

För den som fortfarande läser mitt tappra försök att formulera ord av mina snurriga tankar kommer här en magbild eller två. Är nu i vecka 33. Med William hade jag nu 11 veckor kvar av min graviditet...