lördag 21 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om sorgen och saknaden ett litet barn lämnar efter sig. Om lyckan och kärleken ett litet barn under sin korta tid i livet kan ge en familj. Om vägen till ännu ett litet syskon att gränslöst få älska och ta hand om.
Att få skriva. Om mardrömmen som blev sann. Om känslorna. Om sorg och lycka. Om ilska och kärlek. Det har räddat mig. Jag skriver för min egen skull. Jag skriver för att hjälpa andra. Andra som tvingas gå igenom samma sak som vi. Att mista sitt barn. Om min sorg kan hjälpa andra i deras sorg. Om min sorg kan hjälpa andra att värdera sitt liv annorlunda. Att inte ta något eller någon för givet. Då har inte vår älskade lille Williams död varit helt förgäves. Därför skriver jag.
Men det jag skriver om - det är bara en del av mitt liv. Det är inte hela min vardag. För det finns en vardag. Även om man förlorar ett barn. Livet tar inte slut. Även om man kanske tror att det ska göra det den dagen det osannolika sker.
2 kommentarer:
Å, så ledsamt det är.
Vilken fin och stolt storasyster hon är!
Ja, världens bästa syster!
Skicka en kommentar