Lillebror i magen

Igår kväll kände jag plötsligt hur det högg till i magen. Det gjorde så ont att jag skrek till, jag som annars är väldigt smärttålig. Hugget blev till en brinnande smärta i livmoderns framvägg. Plötsligt insåg jag att lillebror inte rört sig i magen sedan tidigt på morgonen. Han som alltid är igång. Buffar och sparkar. Drar och sliter. Men inte under hela dagen och kvällen hade han rört sig. Jag försökte resonera med mig själv och tänka efter. Jag frågade min älskade man om han minns ifall bebis rört sig något idag men inte heller han kunde minnas att jag sagt något. Paniken kom krypande. Jag ägnade kvällen till att dricka kolsyrat, knuffa på magen och försöka lugna mig själv. Till sist fick jag en liten liten buff tillbaka... Tänkte och hoppades att han kanske bara var trött. Hade mycket värkar när jag la mig men tänkte att det nog skulle ge med sig efter en natts sömn. Hoppades och önskade att allt skulle vara bra när jag vaknade.

Nu ligger jag här och bebis har inte rört sig den här morgonen heller. Den brännande smärtan på framsidan av magen är fortfarande kvar och gör om möjligt än ondare än igår. Samma tystnad och samma brännande känsla jag fick när moderkakan fick infarkterna som dödade William. Jag har sedan jag vaknade också haft regelbundet starka och onda värkar. Försöker hålla mina känslor i styr. Försöker finna rimliga förklaringar, men inser att det kanske inte finns några den här gången. Likheterna mellan symtomen nu och symtomen jag hade när William dog går inte att bortse ifrån. Smärtorna så svåra att mina tankar inte kan fokusera på något annat än att bara ligga här och andas.

Igår var mitt största problem att jag ådragit mig en hemsk förkylning med allt var det innebär såhär före en stundande förlossning. Idag inser jag att inte ens den vidrigaste förkylning betyder något alls om bebis nu inte längre lever. Älskade lille bebis. Älskade lilla lillebror.