Besked

Idag fick vi beskedet att vår lille Williams aska spridits i minneslunden. En blandning av känslor. Lättnad över att äntligen veta var han finns, en sorg över att min älskade lille bebis nu är begraven. Bebisar ska inte begravas. Dom ska ligga i sin mammas varma och trygga famn, inte oroa sig över mer än att blöjan behöver bytas eller när nästa mål mat kommer. Men inte vår bebis. Han fick inte ens öppna sina ögon. Inte se det vackra i livet. Hur körsbärsträd, syrenbuskar och jasminen blommar om försommaren. Hur himlen färgas av lila och rosa en vacker sensommarkväll. Hur vackert den första snön faller mot den ljusa himlen. Inte heller fick han känna doften av alla underbara sommarblommor. Av sommarregnet efter en varm dag. Livet är orättvist - så ofattbart orättvist.

Vi handlade den vackraste blomma vi kunde finna i affären. Tillsammans med en ljust rosa kruka med underbara fjärilar på och det finaste kort vi kunde finna. Sen åkte vi till minneslunden och kände vår sons närvaro. För den fanns verkligen där. När vinden smekte kinden, fjärilen satte sig i gräset bredvid oss och löven susade i träden så visste vi. Han är hos oss. Nu och för alltid en i familjen.

Vi kommer alltid ha ett levande barn för lite i vår älskade familj. Men ack så tacksamma vi är för det älskade barn vi redan har. För att vi har varandra. Utan det, utan min underbara dotter och min älskade man och självfrände skulle jag aldrig klara denna ofattbara sorg och saknad. Aldrig mer tar jag något eller någon för givet. Livet är en gåva. En gåva att ta till vara på.

Tack för att ni finns. Jag älskar er så min ÄLSKADE FAMILJ!