Bakslag

Jag som trodde jag kommit över den värsta delen av den sjukhusskräck som infann sig efter att William dött. Eller snarare Vrinnevisjukhusskräck. Förlossnings-, BB- och barnmorskeavdelningsskräck. Men tji fick jag. Ibland är man inte så stark som man hoppas och tror. När man minst anar det så reagerar kroppen och psyket och man kastas tillbaka till den hjälplösa, utlämnade lilla människa man kände sig som då sorgen var som mest intensiv.

Första gången vi skulle tillbaka till sjukhuset efter vi lämnat William där trodde jag inte benen skulle bära mig. Redan när vi svängde in på parkeringen började hjärtat slå fortare. Jag fick svårt att andas. För varje steg jag tog kändes det som benen blev än tyngre. Trycket över bröstet och gråten i halsen var hemsk. Känslan när vi närmade oss förlossningsavdelningen och BB. Att i korridorerna behöva gå förbi alla nyfödda bebisar i sina plastvagnar, där lyckliga föräldrar mötte förväntansfulla anhöriga. Känslor som i ord närmast skulle beskrivas som panik, ett ord som ändå inte skulle göra känslan rättvisa.

Allt började med att jag skulle till sjukhuset för att få järndropp. På Vrinnevisjukhuset ges specialistultraljud och järndropp på den mottagning där endast dom lyckliga nyförlösta mammorna med deras levande barn får ligga. BB-mottagningen. Specialistultraljud som inte alltför sällan handlar om en ofödd bebis som misstänks må dåligt och således innefattar två föräldrar som är extremt oroliga och upprörda. Där finns också föräldrar som efter ett utraljud fått ett hemskt besked och som inte alls vill se eller höra talas om små friska nyfödda bebisar. Ett av dessa specialistultraljud ägde rum den 9 juni 2010. Ett föräldrapar med tom blick i det mörkaste av alla sinnen leds in på BB-mottagningen för att göra ett ultraljud och fostervattensprov på sin döde ofödde son. På vägen dit och därifrån mötte föräldraparet flera levande bebisar i likadana plastvagnar som deras döde son snart skulle ligga i. Dom fick höra skrik som aldrig skulle nå deras sons lungor. Dom tvingades se nyblivna föräldrars och blivande föräldrars lycka. Allt detta vid ett extremt känsligt tillstånd. Jag frågar mig, vart finns förståelsen och insikten om människors känslor? Var finns humaniteten?

Jag har således tvingats besöka denna avdelning några gånger tidigare denna graviditet. För både specialistultraljud och järndropp. Men tidigare har det förefallit sig så att min underbara make har varit med mig. Idag kunde han inte följa med och därmed blev det första gången jag ensam skulle möta BB. Detta var något jag knappt reflekterade över före besöket. Men väl där hände det något. Det kändes som jag skulle gå sönder inombords. Saknaden efter William blev helt outhärdlig och paniken trängde sig på. Kunde inte andas och hjärtat slog hårt så hårt. Samma lukt som i rummet där William föddes. Samma väder och utsikt utanför fönstret. Samma inredning och samma förbannade garderob. Små nyfödda bebisar som skrek precis utanför min dörr. Det enda jag kunde tänka var att jag var tvungen att ta mig därifrån. Och det nu. Direkt. Där satt jag med en slang i armen och kände tårarna välla fram. Att själv dra ut kanylen och springa därifrån var en tanke som jag fick brottas med för att slå bort. Ringde ändå på larmknappen för att få hjälp att komma därifrån. Efter nästan tio (!) minuter kommer en sköterska. Ville bara komma därifrån och orkade inte ifrågasätta väntetiden. Någonstans i mitt hysteriska gråtande fick jag fram att det var första gången jag varit där ensam sedan jag lämnade min döde son där. Jag grät så jag knappt kunde andas. Än mindre prata. På något sätt tog jag mig ändå ut. Luften utanför sjukhuset var den friskaste och härligaste jag någonsin känt. Som om jag befunnit mig i en mörk källare utan syre i flera långa år. Fåglarna kvittrade och sakteliga började livet komma tillbaka till mig.

Nu efteråt så skäms jag. Jag är sådan. Mår dåligt över att visa mig svag. Mår dåligt över att blotta mina känslor på det sättet. Jag håller för det mesta mina känslor väldigt kontrollerade. I många situationer har det varit ett måste. Fastän känslor löper amok på insidan, fastän hela ens väsen vänder sig ut och in så har jag lärt mig att jag måste hålla mig lugn. Därför gråter jag nästan aldrig när någon ser. Och dom få gångerna jag faktiskt gör det, då skäms jag. Jag skäms så oerhört att jag aldrig någonsin vill sätta min fot på BB-avdelningen igen. Men något säger mig att jag kommer bli så illa tvungen om jag ska få ordning på min anemi...

Klag

Även om vi fått ovärderligt stöd från den bästa av alla läkare så känns allt lite motigt just nu. Har varit så oerhört trött på sistone. Huvudvärk, yrsel och svimningar om vartannat. Jag känner min kropp och har förstått att det har haft med mitt blodvärde att göra, men i vanlig ordning har ingen lyssnat. Tills jag mötte Carl-Magnus. Då var det plötsligt inte omöjligt att ta nya prover på blodvärden och järndepåer. Prover som visade att jag mycket riktigt lider av anemi och behöver järn. Problemet är att jag inte tål järn i tablettform, men att ta beslut om att ge järn intravenöst har ingen kunnat göra. Orsaken har varit att jag "inte ser ut som någon som lider av anemi". Jag har enligt flera läkare sett för "pigg och fräsch ut". Smink och ett gott bemötande har visst den förmågan. Tydligen måste man gå dit precis som man känner sig och inte anstränga sig för att vara trevlig. Men Carl-Magnus valde att se till provsvaren istället för rouget på mina kinder så nu får jag den efterlängtade järnbehandlingen i droppform under några veckors tid. Äntligen.

Som om det inte vore nog att jag svimmar i tid och otid så har min foglossning gjort mig till en handikappad person med en hemsk värk som gör att jag har väldigt svårt att ta mig ur sängen. Än mindre gå längre än tio meter. Men kanske lika bra det, annars svimmar jag ju ändå bara. Sista veckorna har jag dessutom haft onda värkar som påminner oroväckande mycket om öppningsskedet. Som gör att jag varken kan sitta eller stå. Som kommer från ingenstans när jag gör ingenting och kommer regelbundet men som försvinner efter någon timmas plåga.

Alla dessa krämpor har fått mig att inse mina begränsningar. Min förmåga att koncentrera mig på mina sista kurser är obefintlig, därför är jag nu officiellt sjukskriven fram till förlossningen. Men jag känner mig inte helt nöjd med den här situationen. Jag vill må bra och slippa vara sjukskriven. Därav dagens klagosång. Men imorgon är det tillväxtultraljud och flödeskontroll. Hoppas att allt känns lite bättre då. Dessutom, vem är jag att klaga? Jag är så lyckligt lottad som har världens finaste familj. Som alltid får mig på bra humör och ger mig extra energi när jag tror att all ork är slut. Vad mer kan man begära? Den goda hälsan finner jag nog efter förlossning och en skön sommar. Tills dess kan jag härda ut. Med kärlek, god vilja och lite järndropp kommer man långt.