Dagen idag

Sorgen går i vågor sägs det. Den har sina dalar och toppar. Inte för att jag håller med. Det är en ihållande tung sorg jag bär på. En känsla som tynger ner hela min själ. Vissa dagar är visserligen värre än andra. Värre än värst. Idag är en sådan dag. Mörk. Kall. Panik i mitt inre. Så mycket känslor. Ångest som en stor skoningslös klump i min mage. Ett ihållande tryck över mitt bröst. Vill bara ha min lille son tillbaka. Måste få honom tillbaka. Annars går jag under. Sådan är dagen idag.

Jag springer. Kämpar. För mitt liv. För min framtid. För vår framtid. Panikslagen som ett djur på flykt. Inget hjälper. Inga tröstande ord. Ingen vacker solnedgång. Inte ens kärleken hjälper. Det är så mörkt. Jag är här. Men ändå inte. En del av mig är på den mörkaste av alla platser. Den andra delen försöker kämpa sig igenom vardagen. En liten gnista lycka och hopp. När jag ser in i min dotters vackra ögon. Känner hennes varma kram. Det är du som håller mig levande. Som gör att jag inte går under. Idag. En tung dag.

Vad gör föräldrar som mister sitt enda barn tänker jag ibland. Den första tiden efter Williams död. Jag kunde knappt förmå mig själv att gå ur sängen. Jag grät på ett sätt jag aldrig förr gråtit. Smärtan var övermäktig. Det är en mardröm. Måste vara en mardröm. Det här händer inte. Har inte hänt. Jag kunde inte andas. Kunde inte leva mer. Så kändes det. En liten hand på min. Som smekte min kind. Ett älskad välbekant litet ansikte. Ett varmt leende. Mitt hopp. Min dotter. Mitt liv. Det var för henne jag tog mig upp. För henne. Med min makes starka arm. Annars hade jag stannat i sängen. Legat där och ruttnat bort. Sorgen som en iskall dimma i mitt inre. Just då spelade inget någon roll. Förutom Felicia. Min älskade lilla Felicia. Och min älskade man. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Vad gjorde jag utan er?

Innan det hände mig undrade jag hur man överlever att förlora sitt barn. Nu är jag här själv. 2 månader och 20 dagar sedan mitt barn dog. Hur överlever man? Jag vet fortfarande inte. Vet inte hur jag kom hit. Jag lever än. Jag har inte gått under. 2 månader och 20 dagar senare. Har inget svar på hur. Men jag lever. Jag andas. En dag i taget sägs det. I mitt fall är det nog snarare en minut i taget som gäller. Tid. Tiden går. Men vad är tid egentligen? För mig är det nutid. Att leva i nuet. På gott och ont. Ta vara på dom vackra stunderna i livet. Små saker. Stora saker. Att tillåta mig själv att sörja. Att känna den mörkaste sorgen. Att glädjas. Att känna den varmaste glädjen. Livet går framåt. Små små steg. Ett litet steg i taget.

Men idag. Just idag springer jag. Springer som om livet hängde på det. Och det kanske det gör. Döden lurar bakom varje hörn. Kan slå till när som helst. När man minst anar det. Vänder ut och in på människors liv. Obarmhärtigt. Genomjävligt. Dalen är djup. Så djup och brant att toppen inte syns. Ouppnåelig. Saknar så fruktansvärt. Sörjer utan slut. Dagen idag.

Ett liv utan död

En önskan om ett växande liv inom mig. Så stor att ord saknas. En växande mage. Ett liv som får den möjligheten storebror aldrig fick. Lyckliga ultraljud. Inget utan hjärtaktivitet. Inget innefattande död. Bara liv. Ett lyckligt liv.

En lillebror eller lillasyster. Ingen skulle bli gladare än storasyster. Hon längtar så. Vi längtar så. En längtan efter något att fylla tomrummet i min mage med. Fysiskt. Men ingen kommer kunna ta Williams plats i vår familj. William kommer aldrig tillbaka. Men ett syskon till skulle vara en ovärderlig gåva. Det är ingen hemlighet. Inget att skämmas över. William betyder inte mindre för det.

En dikt från mig,

En längtan, ett hopp, en önskan

Om liv utan död

Nyfikna ögon, en kropp så varm

En välsignelse i vårt liv

Ett efterlängtat skrik

Liv utan död i min famn

Du vackra lilla barn, du fina lilla människa

Så efterlängtad, så älskad redan innan du fanns

En nyfödd själ i min famn

Det största av allt

En kärlek, en känsla så stark

En del av mig, en del av dig

Ett liv fyllt av glädje och sorg

En liten hand famlandes i mörkret

Mamma och pappa finns alltid där

Fångar dig, tar din hand och leder dig in i ljuset

Lilla barn, så älskad du är

Efterlängtad, alltid älskad

Felicias och Williams syskon

Vårt älskade lilla barn

Vår önskan och längtan är så stor. Framtiden är din. Vår. All kärlek och omsorg ska du få. Precis som din syster. Precis som din bror. Min älskade familj.

Saknad

Ryggbiff med kantarellsås. Ett gott rödvin. Winnerbäck i bakgrunden. En fantastiskt familj. Den mest fantastiska familj man kan tänka sig. Jag borde vara lycklig. Borde inte vara annat än lycklig. Men ödet vill mig annorlunda. En stol ekar tom. Williams barnstol. Ingen bebis. Ingen William. Bara tomhet. Precis som jag känner. Tomhet. Sida vid sida av min lycka och kärlek till min familj. Saknar vår lille son så förtvivlat. Kan vi inte bara få honom tillbaka? Spola tillbaka tiden. Fyra dagar innan han föddes var allt som vanligt. Han mådde bra. Så bra en bebis kan må i mammas mage. Ändå föddes han död. Ofattbart.

Ska Felicia aldrig få ett levande syskon? Aldrig få ett annat litet barn att dela vardagen med? Den frågan får jag ofta. "Varför får alla andra syskon att få ha hemma när min lillebror är död?". Omöjligt att svara på. Samma orättvisa som vi brottas med. Samma känsla. I en mindre kropp. Inte lika rationell. Men ändå. Jag förstår så väl vad hon menar. Vad hon känner. Lillebror är med henne överallt. Han kittlar henne. Kramar henne. Kryper i sängen. Hon måste hålla koll så lillebror inte ramlar ner. Då kan han ju göra sig illa. Trots att lillebror inte kan göra sig illa. Inte längre. Men i hennes värld lever han. Han sitter bredvid henne i bilen. Ligger bredvid henne när hon ska sova. Hennes dröm om sin levande lillebror. Som det borde varit. Hon vet naturligtvis sanningen. Vet alltför väl att lillebror inte finns längre. Men hon vill så gärna. Älskade lilla storasyster. Vad gjorde jag utan dig? Utan dina drömmar. Utan din kärlek. Din glädje och din framtidstro. Min älskade lilla dotter.

Pappas tomma blick. Jag vet så väl vad han tänker på. Jag tänker samma sak. Tårarna i hans ögon säger allt. Du behöver inte säga mer. Jag förstår. Jag vet. Jag känner likadant. Vi känner varandra så väl. En blick säger allt. Min själsfrände och jag. Så oerhört lycklig att jag har dig. Vi delar allt. På något vis en och samma person. Samma känslor. Samma lycka och kärlek. Samma sorg och saknad.

Var vi än är. Vad vi än gör. Vem vi än möter. Alltid kommer du fattas oss. Du är en del av oss. För alltid en del av vår familj. Familjen som aldrig någonsin blir hel igen. Inte förrän vi träffas igen. Den dagen. Då. Då först är livet fullvärdigt. Vi saknar dig så vår lille William!

Tack

Blev så väldigt rörd av de väldigt fina ord vi fått från en annan mamma. Tack snälla underbara du. Det värmer så. Om du visste vad det betyder för oss. Om vårt öde gör att en enda människa uppskattar sitt liv och sina nära utan att ta något för givet så är jag så oerhört tacksam. Tack Ida.

alexxia.blogg.se

Lotteri

1 på 4 000. Det är vad vi fått veta är oddset för att ett barn ska dö i den veckan William dog i. Ändå dog han. Skulle ett lotteri lova samma odds för en vinst på en miljon, då skulle jag inte köpa den lotten. Jag skulle ju ändå aldrig vinna. Det visar hur extremt liten risken är att en liten bebis ska dö i magen i v.42. Det händer inte. Inte oss. Någon annan möjligtvis. Det har man ju hört talas om. Läst i tidningen. Hört genom någon bekant. Men det händer inte oss. Ändå blev det vi. Vår William. 1 på 4 000.

Var finns rättvisan? Det är inte rättvist vem det än händer. Men varför just vårt barn - vår William? Det gör mig arg. Frustrerad. Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte ihop. Vi kan inte vara 1 på 4 000. Det är för osannolikt. Också med tanke på vår bakgrund. Men ödet har inget minne. Det blev vi. Utvalda till sorgen och saknaden. Det är inte rättvist. En storasyster tvingas leva utan sin lillebror. En pappa utan sin son. En mamma utan sin bebis. Det är grymt. Så ofattbart grymt.

Kanske borde vi ändå köpa en lott. Om vi blev det enda av 4 000 föräldrapar som förlorade sitt barn, då borde vi väl ändå ha samma odds att vinna den där miljonen? Men så fungerar det nog inte. Plågorna fördelas inte jämnt. Vissa är förskonade. Andra inte. Ödet vill oss inte väl. Det vet vi. Därför tänker jag inte köpa den där lotten. Vi kommer ändå inte vinna.

I kärlek och lycka. Där har jag dragit den högsta vinsten. Jag har världens bästa familj. En man som älskar mig villkorslöst, en dotter som är så fantastiskt underbar att orden inte räcker till, en son som lever i mitt hjärta och gör mig så stolt. Vår släkt som finns för oss i vått och torrt. Trots min sorg, min oerhörda sorg så är jag en lycklig människa. Jag har allt en människa någonsin kan drömma om och mycket mer därtill. Det är inte alla förunnat. Inget tar jag för givet. Inget tar jag för självklart. Allt gott är en gåva. Precis som livet. Livet lika oförutsägbart som döden.

Den fruktansvärda uppgiften

Efter det fruktansvärda ultraljudet. Efter det värsta beskedet en förälder kan få. Vår son var död. Storasysters lillebror är död. Vi blev lämnade ensamma i rum 44. Vad gör vi nu? Jag vill bara vakna. Vakna ur den hemska mardröm ödet tvingat in mig i. Men det gick inte. Hand i hand med min älskade var det mörkaste mörkret oundvikligt. Ingen återvändo. Kunde inte förstå. Min son. Död? Nej, så kan det inte vara. Får inte vara. Men någonstans förstod jag. Det var ingen mardröm. Det finns inget som kan hjälpa oss nu. William är död. Tankar och känslor i uppror. Mamma. Älskade mamma. Måste ringa henne. Måste berätta att hennes barnbarn inte lever längre. Men hur? Hur berättar man något så fruktansvärt för någon man älskar så mycket?

Jag tog telefonen och ringde. Kände ett enormt behov av att få höra mammas röst. Tryggheten. Tänkte inte så mycket längre än så. "Mamma, han är död! Vår lille William är död....Dom hittar ingen hjärtaktivitet", fick jag fram. Mamma ville inte förstå. Kunde inte. Det här händer inte. Inte min dotter. Inte mitt barnbarn. "Nej, vad säger du...Neej!". Då brast det även för mig.

Min älskade mamma var den som fick berätta för min pappa, min syster och svärmor. För älskade storasyster. Den fruktansvärda uppgiften. En obarmhärtig sanning. Som framkallar dom mörkaste av alla känslor. En oändlig sorg.

Varför blev det såhär? Vår lille son borde fått leva. Ingen människa ska behöva gå igenom det vi gör. Det finns ingen mening. Ingen nåd. Inget liv. Bara död. Vår son och lillebror är död. Vår älskade lille William.

Klagosång

Graviditeten med William. 74 dagar sen nu. För 74 dagar sedan födde jag min älskade son. För 76 dagar sedan trodde vi att allting var bra. Vi skulle få en liten bebis. Ännu ett barn att älska gränslöst. Men ödet ville något annat. Visst fick vi en bebis. Men inte kunde vi i vår vildaste fantasi tro att det skulle bli såhär.

Graviditeten var allt annat än enkel. Bebis i magen mådde dock bra. Min motivation. Om bebis bara mår bra. Då ska jag klara detta. Det var det enda jag tänkte. En underbar liten son för mödan. Vad spelar då smärtan för roll? Fysiskt smärta kunde jag hantera. Psykiskt smärta är så mycket värre. Det visste jag av erfarenhet. Sorg över ett förlorat barn. Oro för sitt barn. Det är så otroligt mycket mer smärtsamt än fysisk smärta och obehag.

Den 21 september. Datumet då vi fick vårt efterlängtade plus. Efter sju månader av längtan och önskan. Lyckan var total. Min själsfrände och jag kände en lycka så stor. Kanske vänder livet. Kanske blir detta en början. Vi var redan en lycklig familj. Var så lyckliga över att ha den mest underbara dottern i världen. Men kanske blir det nya livet också en ny fas i livet. En utan sorg, utan smärta och oro.

Redan innan vi fick veta att vi väntade William så visste jag ändå. Min kropp fungerar så. Jag bara vet. Direkt efter kom illamåendet. Och det med besked. Kunde inte plugga. Kunde inte gå ut. Inte titta på mat utan att spy. Fram till v.16 var toalettstolen min mest trogna vän. Trodde aldrig det skulle ta slut. Men det gjorde det. Samtidigt som foglossningen kom igång.

Det första ultraljudet i v.13. Bebisen mådde så bra så bra. Lycka. Vår stora tjej ska bli storasyster. Vi ska få ännu ett älskat litet barn i familjen. Fick så fina bilder att ta hem. På en fin liten bebis som levde gott i mammas mage.

Andra ultraljudet i v.19. Bebis mådde återigen så bra så bra. Fick veta att vi väntade en liten pojke. En son och lillebror. En William. Felicia jublade. Hon skulle lära lillebror allt om livet. Allt hon kan. Han fick en identitet. Bebis blev William. William lillebror. När julafton kom var det som ett löfte om ett nytt liv. Nästa jul kommer vi sitta här med vår lille son. Älskade lille William kommer vara 7 månader. Jag såg alla paketen under granen. Hur lille William kröp där. Drog i papper. Kunde säga mamma. Precis som Felicia när hon var sju månader. Men livet ville oss annorlunda...

Sista delen av graviditeten var fysiskt fruktansvärd. Jag kunde inte gå. Inte stå. Inte sitta eller ligga. Smärtan var outhärdlig. Inget hjälpte. Min älskade underbara make försökte massera min rygg. Mina fötter. Inget hjälpte. Varje morgon jag vaknade tänkte jag samma sak. Hur ska jag orka genomleva ännu en dag med denna smärta? Men längtan efter min son höll mitt mod uppe. Min makes kamp för mig. Min dotters varma kramar och enorma kärlek. Dom fick mig att orka. Vem är jag att klaga? Jag som har allt. Allt en människa kan önska. Den mest underbara make man kan tänka sig, den mest fantastiska dottern i världen och en liten underbar son sparkandes inom mig. Mitt smärta bleknade bakom min lycka.

"Han måste vara enormt stor", sa jag gång på gång till Victor. Nog hade jag rätt alltid. Men exakt hur rätt jag hade visste jag inte då. Om jag bara hade lyssnat till min intuition. En månad innan William föddes fick jag en hemsk förkylning. Hosta utan dess like. Det ville bara inte ta slut. Försökte med allt. Inget hjälpte. Smärtan i nedre delen av magen gjorde att jag inte kunde gå utanför dörren. Grät av smärta när jag skulle göra frukost på morgonen. Var fånge i mitt eget hem. Men min längtan var större än den värsta smärtan. William var stor. Riktigt stor. Två veckor för förlossningen sparkade han sönder ett av mina revben. Hosta kombinerat med brutet revben är ingen bra kombination. Men min dotter behövde mig. Min son skulle snart komma till världen. Och vad skulle då min smärta spela för roll?

Efter fem veckor instängd i vårt hem kom skulle äntligen vår lille son komma till världen. Det gjorde han också. Men inte på det vis vi trodde. Önskade. Hoppades. 290 dagar låg han i min mage. 290 dagar av kärlek, smärta och längtan. En uppoffring som inte skulle betyda något i förhållande till det vi skulle bli välsignade med. Vi blev välsignade med en son. En underbar liten son.

Om någon skulle fråga mig om min uppoffring var värt det vi fick. Då skulle jag inte tveka. Jag skulle aldrig ångra vår graviditet. Det hemska smärtan. Vi fick en William. Det är värt mer än all smärta i världen. Jag skulle aldrig tveka att göra om det igen. Hur konstigt det än må låta. William var en gåva. Den bästa utav alla gåvor. Precis som min och Victors kärlek. Precis som sin syster.

En systers kärlek

Denna teckning gjorde storasyster till lillebror innan hon kom till sjukhuset. En systers kärlek till sin bror. Där hon håller honom hårt i sin famn. Hon ville att den skulle följa med lillebror till den plats han är nu. Till evigheten.

Brev från himlen

Om man ändå kunde få ett brev från himlen. Ett svar på sina böner. Bara få veta hur han har det. Vår lille bebis. Det vore ovärderligt. Här är en dikt jag hittat, faktiskt efter jag skrev mitt förra inlägg. Som ett svar på min bön. Ett svar på mitt brev. Ett brev från himlen.

Se mig vinka,

blunda så ser du,

jag lovar att jag ska vinka extra mycket

så du inte kan missta dig.

Var inte rädd. Jag mår bra,

jag lever i ditt hjärta.

Jag ser och jag älskar,

visst känner du min kärlek?

Överallt där du är, finns jag.

Överallt du går, går jag.

När du sover, sover jag bredvid.

Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.

Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag.

Fast min röst inte hörs ut, skrattar jag.

Fast mina armar inte kramar så det känns,

så visst kramar jag.

Vi syns igen det vet både du och jag.

Gråt inte, dina tårar faller till marken.

Skratta istället, jag vill se dej glad.

Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

Okänd författare

Brev till himlen

Hej lille gubben. Hur har du det däruppe bland molnen? Hoppas att änglarna tar väl hand om dig. Det är allt jag ber om nu. Att du har det bra. Storasyster har ritat så många fina teckningar till dig. Teckningar på dig i storasysters famn. Med dom vackraste texterna på. Bara tillägnade dig. Hennes älskade lillebror. Dom står på byrån där vi har bilden på dig. Tillsammans med ängeln med ljuset. Blommorna från din hjärtkrans. Ditt fina dopljus. Fågeln och fjärilarna från mormor och morfar. Änglaspelet med fjärilar från farmor och farfar. Alla fina kort, dikter och teckningar från alla snälla människor som saknar och tänker på dig. För dom är många ska du veta. Storasyster kramar din nalle hårt så hårt om kvällarna. Varje dag lägger hon sig i din lilla fina säng och saknar dig. Gråter. Tårar av kärlek. Utan slut. Hon pratar om dig också. Mest hela dagarna faktiskt. Hon berättar att hon tror att du nog kan krypa nu. Att du kan säga mamma. Kan du det? Ibland, när vinden smeker min kind, då tycker jag mig höra din röst. Som säger mamma. Jag känner din värme. Vet att du finns här hos oss. Varje dag. Varje natt. Visst är det så mitt lilla barn?

Din säng står fortfarande kvar intill vår. Väntar på dig. Kanske ligger du där och sover djupt om natten. Drömmer vackra drömmar medan vi sover. Jag önskar det. Det är därför jag håller min hand på ditt täcke. Varje kväll när jag ska sova. Varje morgon när jag vaknar. Ifall du ligger där bredvid. Din bilbarnstol står i hallen. Jag ser på den och tänker på hur det hade varit om du satt i den. Hur underbart härligt det hade varit. Vi tänder ett ljus ibland. Tänker på dig en stund. Pratar till dig. Pappa brukar berätta hur mycket han älskar dig. Kan du höra oss? Jag tror du kan det. Vår kärlek är så stark att den sträcker sig förbi molnen. Förbi evigheten. Ända upp till dig. Vårt lilla barn. Storasysters lille lillebror.

Vi hälsar på dig ibland. Åker till minneslunden med alla vackra träd och blommor. Alla vackra fjärilar. Lämnar en blomma eller ett kort. Vi känner att du är där. Vi hör dig då. Känner att du är nära. Storasyster tycker att det är bra att du inte ligger där ensam. Hon brukar hälsa på dom andra barnen som ligger där bredvid dig. Hon säger att ni är vänner och leker tillsammans i himlen. Att du är lycklig där du är. Det tror jag med.

Vi gråter ofta. Men bli inte ledsen när vi gråter. Vi är bara så ledsna för att vi inte får ha dig hos oss mer vår lille älskling. Vi saknar dig så. Det är därför vi gråter. Men vi är också så glada. Glada för att vi blev välsignade med en så fin liten pojke som du. Stolta över att vi fick dig. Du har gett oss så mycket kärlek. Kärleken till dig, vår lille William. Och kärleken till varandra. Du och din storasyster är det bästa som hänt oss.

Du finns med mig överallt. I mitt hjärta. I mina tankar. Och om jag blundar riktigt hårt. Då kan jag känna din lukt. Känna ditt hår mellan mina fingrar igen. Min hand mot din panna. Din hand i min. Din kropp i din famn. Dina livliga sparkar i min mage. Åh vad jag saknar dig! Om jag bara fick hålla dig igen. Smeka din kind. Ge dig all min kärlek. Säga att allt blir bra. Att inget ont någonsin kommer få hända dig. Men det kan jag inte. För du är där och jag är här. Men du ska veta att vi saknar dig. Så mycket som man kan sakna någon. Och mer därtill. Pappa och storasyster. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Moster. Fastrar. Farbror. Dina kusiner. Alla saknar dig så. Vi önskar att du vore här med oss. Så som det skulle ha varit. Borde ha varit. Innan du rycktes ifrån oss. Alltför tidigt....

Lova mamma att njuta av allt där uppe i himlen. Känn vår oerhörda kärlek. Känn hur mamma smeker din kind om kvällen. Hur jag vaggar dig till sömns när du inte kan sova om natten. Se mitt leende när jag ser på dig. Hör mammas vaggvisa när du är ledsen. Känn min värme och trygghet när du är ensam. Var inte rädd mitt lilla barn. Mamma finns hos dig. Alltid. Och en vacker dag. Då ska vi ses igen. Då ska jag hålla dig så hårt så hårt i min famn. Aldrig någonsin släppa taget.

Mamma älskar dig så. Du fattas mig. Mitt älskade lilla barn....

Hårda ord

Gång på gång får jag höra att livet måste gå vidare. Att jag måste lämna min sons död bakom mig. Blicka framåt. Lämna sorgen bakom mig. Fick höra senast för någon dag sedan att "Jaja, livet ju går vidare". Gör det? Lämnar jag sorgen bakom mig? Då lämnar jag även min son bakom mig. Och det kommer jag aldrig göra. Aldrig. Vardagen rullar på. Det måste den. Maten måste stå på bordet, kläder måste tvättas, städningen måste göras. Glädjen vi har i vår dotter. Allt vi gör för henne. Hennes liv kan inte stanna upp. Hon är värd all glädje som finns. Och det ger vi henne. Så mycket vi bara förmår. Men gör vår glädje att vår sorg upphör? En del av mig dog med William. Den delen får jag aldrig tillbaka. Och det vill jag inte heller. Den delen hör hemma hos honom. I hans hjärta. På så vis finns mamma alltid hos dig.

Livet går inte vidare. Jag kommer inte lämna min son bakom mig. Den 10 juni stannade tid och rum. Ett evigt tomrum fyllt av kärlek och saknad. Där lever vår kärlek till William kvar för alltid. Där kan vi vara tillsammans. Där lever saknaden. Där lever sorgen. Något som många kanske inte förstår är att William, på samma sätt som sin storasyster, är vår glädje i livet. Han är vår son. Han är vår stolthet, precis som sin syster. Kommer alltid att vara. Skulle det vara möjligt att välja bort saknaden så skulle jag ändå inte göra det. Då skulle jag även välja bort glädjen. Nu kan man förstås inte välja. Något som andra borde lära sig förstå. Nej. Det är inte bättre idag. Nej. Jag har inte gått vidare. Nej. Jag har inte lämnat min son bakom mig. Kommer aldrig göra.

"Men nu måste det väl ändå kännas bättre?" är en fras man också får höra. Det känns inte bättre. Kommer aldrig kännas bättre. Min son är död. Förblir död. Det är sant att sorgen går upp och ner. Kanske inte hela sanningen i och för sig. Sorgen finns där alltid. Saknaden likaså. Men för stunden. I en situation där man tänker på något annat och kanske till och med kommer på sig själv att ha trevligt. Då kan trycket över bröstet lätta något. Det är också en sak jag tillåter mig själv. Att njuta av livet. Njuta av min familj, mitt sällskap, god mat, en vacker utsikt. Annars blir sorgen så mycket tyngre att bära på. Men efter glädjen kommer sorgen än starkare. Saknaden outhärdlig. Det är det jobbiga. Inget gott utan något ont. Inget ont utan något gott.

Inte alltför sällan får vi höra att "Men det är ju tur att ni är så unga, ni kan skaffa fler barn". Kanske kan vi det. Åldern talar ju för det. Om vi nu får det privilegiet. För det är just vad det är. Ett privilegium. Inget man tar för givet. Och även om det går vägen, om vi skulle få ett barn till, gör det då att sorgen och saknaden efter William går över? Kommer vi glömma vårt döda barn då? Naturligtvis inte. På vilket sätt har vi haft tur? Sorgen är inte lättare att bära när man är 26 år. Hade jag varit äldre och inte haft en fysisk möjlighet att få fler barn så hade det varit en sorg i sig. Men sorgen efter William hade varit oförändrad. Ännu ett barn ersätter aldrig sitt döda syskon. Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Men att än en gång få ta hand om ett litet barn. Möta de nyfikna ögonen. Känna värmen. Få ge det lilla barnet allt det storasyster fick. Det som storebror aldrig fick. Det vore stort. Obeskrivligt stort.

Jag förstår att det mesta som sägs, sägs i välmening. Ett försök till tröst. Men just detta gör ont. Om man verkligen förstår, om man verkligen kan sätta sig in i hur det är att förlora sitt barn, då säger man inte att livet går vidare. Eller att vi måste lämna sorgen bakom oss. Att vi kan skaffa ett nytt barn. Oavsett hur väl menade orden är. Hårda ord. En hård sanning.

Missunnsamhet

Jag har alltid varit en människa som glatts åt andras lycka. För såväl små saker som stora. Vänner som berättat att dom väntat barn. Bekanta som köpt en ny bil. Släkt som fått möjligheten att åka på en välbehövd semester. Alltid har jag blivit glad för deras skull. Livet blir så mycket rikare på så vis. Men sen William dog har något hänt. Missunnsamhet. Jag kan inte längre känna lyckan när någon väntar barn. Inte bli glad av att se en underbar liten nyfödd bebis. Inte glädjas åt andras lycka. Det gör mig så illa. Tvärtom så blir jag ledsen, förtvivlad och arg. Varför ska dom få en levande bebis när inte vår bebis fick stanna? Varför ska han eller hon vara lycklig när vi inte är det? Det är hemskt. Denna onda hemska känsla äter upp mig inifrån. Hat. Ilska. Sorg.

Dessa känslor har förföljt mig sedan William dog. Kommer jag alltid känna såhär? Jag vill inte det. Vill bli mitt vanliga jag igen. Den som kan glädjas åt andras glädje. Men det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Alla förbannade gravidmagar och bebisar. Lyckliga människor. Varför kan inte vi få vara lyckliga? Varför får inte vår lilla dotter vara lycklig? Denna värld är ond så ond. En bebis dör. En femårig flicka tvingas leva ett liv utan sin lillebror. En mamma och pappa dömda till ett liv utan sin son. Vad är meningen?

Härom dagen hörde jag en ambulans. En ond klump i magen. Jag var helt säker på att i just den ambulansen låg en höggravid mamma med en bebis i magen som höll på att dö. Då plötsligt. Från ingenstans. Medkänslan. Jag som sedan Williams död önskat olycka för andra gravida. Känt hat och ilska. Helt plötsligt kände jag en enorm oro. I sekunden av ambulansens envisa sirener kunde gjort nästan vad som helst för att hjälpa mamman och den döende bebisen. Kände gråten i halsen. Naturligtvis var det säkerligen ingen höggravid mamma med en döende bebis i just den ambulansen. Men det gav mig en insikt. Jag har inte blivit ond. Hatet och ilskan är bara en känsla på ytan. Ett uttryck för min sorg. Min empati finns kvar. Lyckan likaså. Det känner jag varje dag jag ser på vår dotter. Varje dag jag ser på kort av vår son. När min man håller om mig. Jag vill inte tappa hoppet. Jag vill bli en lycklig människa igen. Som kan glädjas åt andras lycka.

En annan änglamamma sa en gång att man som förälder till ett dött barn har ett val. Att överleva eller leva. Jag vill välja det sista. Jag vill få möjligheten att leva igen. Vardagen rullar på. Det måste den. Vår dotter behöver oss. Vi behöver henne. Hon är lyckan. Hon är livet. Trots alla oändliga tårar och sorgeskrik lever hon. Hon lever och mår bra när hon inte för stunden tänker på lillebror. Det är så härligt. Då vill jag också leva.

Jag vill inte vara missunnsam mer. Orkar inte ha det så. Men jag får ge det tid. Än finns hoppet om mig. Sorgen måste få ha sin gång. Liksom livet.

Två månader

Idag skulle vår lille William fyllt två månader. Två månader av sorg och oändlig saknad. Två månader som skulle varit två av dom lyckligaste någonsin. Kan vi inte få honom tillbaka igen? Snälla snälla. Bara för en liten stund. Så jag får lukta på honom. Krama och pussa honom. Känna hans värme. Ge honom all den enorma kärlek jag känner. Men det går inte. Får aldrig tillbaka honom. Det är svårt med det oåterkalleliga. Det definitiva. Livet är så ofattbart orättvist.

Grattis lille gubben. Hoppas änglarna tar väl hand om dig där du är nu. En dag ska vi mötas igen. Mamma, pappa och storasyster älskar och saknar dig så!

Begravning

Williams begravning. Fredag den 9 juli kl 14:00. Ett datum som för alltid kommer finnas med oss. Precis som William. Allt var en enda mardröm. Önskade bara att jag kunde få vakna. Det här händer inte. Låt mig få vakna till en lycklig tillvaro. Där ingen William är död. Där inget ont hänt oss. Där vi får vara lyckliga. Men vårt öde var skrivet i stjärnorna. Williams begravning var tvungen att planeras. Dikten till dödsannonsen. Figuren till dödsannonsen. Sånger till begravningen. Dikter till begravningen. Valen oändliga.

Den dagen då vi skulle till begravningsbyrån för första gången brast det för mig. På det sätt det bara kan brista för en mamma som nyss förlorat sitt barn. Gråten som aldrig tog slut. Ångest utan dess like. Orkar inte. Vill inte. Vill inte begrava min son. Vill inte välja dödsannons. Vill inte vill inte. På något sätt kom vi ändå ner till bilen. Med min mans underbara stöd klarar jag nog vad som helst har jag kommit fram till. Med min mans hjälp kom vi också fram till slut. Till begravningsbyrån och den fantastiska Carina. Vilken människa. Vilket hjärta.

Hur ska man kunna välja dikter och sånger? Hur kan man göra sin son rättvisa? Vår ångest inför alla val var outhärdlig. Men på något sätt kändes ändå alla våra val så rätt. Jag och min älskade själsfrände kände precis samma sak. När det gällde allt.

Säkert inte alla förunnat. Men för oss var det naturligt. Williams symbol var en knubbig liten bebisfågel. Dikten i dödsannonsen som sa allt. Som jag hör varje gång mina tårar tränger fram. "Var inte ledsen lilla mamma, jag var tvungen att gå". Jag vet att du var tvungen. Hade jag fått ha något med saken att göra hade du varit här hos oss. I vår varma famn. Men du var tvungen. Och mamma gråter.

Dikterna och sångerna till begravningen blev också ett naturligt val för oss. Som om det inte fanns något alternativ. Likaså valet av blommor. Ett rött roshjärta. Samma röda färg som Williams röda vackra läppar. Vi fick veta att hans kista var 75 cm lång. En vetskap man inte borde ha, som Marcus Birro skrev någon gång. Inte när man är 26 år. Någonting som ingen borde behöva veta egentligen.

Begravningen blev så vacker som vi tänkt oss. Oron dagarna innan var obeskrivlig. Skulle vi ge honom rättvisa? Skulle det kännas "för mycket"? Skulle han vara nöjd där uppe bland molnen? Svaret är att det inte kunde blivit bättre. Kärleken vi lade ner i alla vår val sa allt. En större rättvisa kunde han inte ha fått. Ännu ett avsked. Den här gången av en kista. En 75 cm lång kista. Mina ben höll på att ge vika när jag gav det sista avskedet. Mitt falska lugn utbyttes till något helt annat när jag väl kom fram till hans kista. En ångest och saknad så stark. Jag vill inte! Än en gång tog min älskade man emot mig. Stöttade mig som bara han kan.

Storasyster grät. La sin fjäril till pärlplatta på Williams fårskinn. Som hon så omsorgsfullt pysslat med i flera dagars tid. Den han skulle få ta med sig till änglarnas land. Den lilla nallen hon

kärleksfullt valt ut till sin lillebror. Hennes sång i "Idas sommarvisa". Hjärtekrossande. Men ändå ett hopp. Han finns här. Han gör smultron till barnen. Han gör så att blommorna blommar. Hans död ger liv. Storasysters tårar gav William rättvisa. Den underbara kärleken mellan två syskon.

Jag är så oerhört tacksam för alla som kom på begravningen. Jag vet hur otroligt känslomässig en barnbegravning är. Det blev en otroligt sorglig stund. Men en fin stund. En stund att minnas. För alltid i våra hjärtan. Precis som vår älskade son och lillebror. William.

En svår sak

Att möta en person som har förlorat sitt barn är en väldigt svår sak. Att förlora sitt barn är nog den svåraste saken i världen. Kanske är det lättare om man står varandra riktigt riktigt nära. Är man bekanta blir det genast svårare. Är man mindre än så blir bemötandet nästan omöjligt. Vad ska jag säga? Tänk om jag gör sorgen värre? Tänk om jag säger fel saker? Jag tänker inte påstå att det inte finns saker som kan göra illa. Men med sunt förnuft och medkänsla kan det inte bli fel. Du ska veta att om det är jobbigt för dig att prata med mig - så är det ännu svårare för mig att prata med dig. Jag vill inte tynga dig med min enorma sorg. Vill inte förlora en vän. Vill bli förstådd och omtyckt. Precis som du.

Vi vill mer än allt prata om vår lille William. Han finns alltid i våra tankar. Inget du frågar, inget du säger om William med ord av kärlek och omtanke blir fel för oss. Att prata om vår son hjälper oss. Ger oss terapi. Ger William en mening. Ger honom upprättelse i hans onödiga död. Vill och orkar du prata om honom med oss, då är vi evigt tacksamma. Vi vill inget hellre. På samma sätt som föräldrar till levande barn har ett behov av att prata om sina små barn har vi samma behov.

Jag minns när jag träffade en änglamamma innan vår egen son dog. En bekant. Hur hjärtat hoppade i halsgropen. Rädsla. Tänk om jag säger något som gör henne illa? Nervositet blandat med en enorm empati. Jag tyckte så synd om mamman som förlorat sitt barn. Skuld. Skuld för att min dotter levde men inte hennes. Med den erfarenhet jag har idag förstår jag att just denna mamma säkert önskade att jag skulle behandla henne på samma sätt som innan hennes barn dött. Frågat om hennes älskade barn. Inte visat min rädsla. Bara min empati och sorg över hennes förlorade barn. Hade jag inte funnit orden. Då hade det varit bättre att säga just det. "Jag finner inte ord". En mening som ger en mening större än tystnaden. En omtanke som värmer djupt in i själen. Som för mig kanske inte hade inneburit så mycket men som för mamman med det förlorade barnet hade betytt allt.

Tystnaden gör illa. Bekanta som inte låtsas se en när man står i kön i mataffären. Låtsas ha bråttom till bilen. Vänner som inte vågar ringa. Inte har hört av sig sen William dog. Det gör ont. Men jag förstår. Jag har själv varit i samma situation. Jag vet att rädslan och skulden är hemsk. Men känslan man som förälder till ett förlorat känner är värre. Jag behöver din omtanke. Behöver din empati. Behöver att du lyssnar. Inte vänder mig ryggen i mataffären. Att du ringer mig ibland. Det kan hända att jag inte orkar prata. Men det är inte ditt fel. Kanske orkar jag bara inte just nu. Imorgon kanske det går bättre. Tappa inte hoppet om mig. Jag sörjer. Min sorg går liksom allt annat upp och ner. Ibland orkar jag prata - ibland inte. Men jag behöver dig. Tro inget annat.

Det är vid sorg man ser människors rätta virke, sägs det. Det är sant. Vissa hade man förväntat sig mer av. I andra fall hade man inget förväntan. Ändå var det dom som överraskade. Tacksamhet för dom som finns. Sånt är väl livet. Besvikelse och tacksamhet. Men besvikelse gör ont. Gör sorgen tyngre att bära.

Jag kan också vara glad. Precis som innan mitt barn dog. När jag är med min älskade dotter är jag glad. Hur skulle jag kunna låta bli? Men tro inte att jag glömt min son, min sorg. Den finns med mig överallt. Han fattas mig. Han fattas oss.

Jag ramlade över en dikt härom dagen. Skriven av en annan änglamamma. Hon förklarar det svåra. Det svåra i mötet mellan två människor. En medmänniska i mötet med en människa i den mörkaste sorg. Hon sätter ord på den förvirrade känsla jag känner. Behovet av sin medmänniska.


"Det är svårt att göra rätt"

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra"
därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du dig att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
Men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
Och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt.


Tyvärr vet jag inte namnet på den änglamamma som skrivit dikten. Om du läser detta så ge dig gärna till känna. Tack för dina ord.

Längtan

Längtan efter att få hålla en levande liten bebis i armarna. Den är så stor. Spjälsängen står bredvid vår. Väntar. Väntar på det lilla barn som ska få drömma rofyllda lyckliga drömmar däri. Bebiskläder som väntar på att bli använda. Skötbordet som jag och storasyster omsorgsfullt målat till vår lille bebis. Bilbarnsstolen med lapparna kvar har aldrig blivit använd. Speldosan gråter sin tysta sång. Inget levande barn. Ingen William. Ingen liten bebis. En underbar storasyster som längtar. Så tacksam för att vi har henne. Så otroligt tacksam för att hon finns. Men hon är snart sex år. Och hon längtar. Hon har en lillebror, kommer alltid ha en lillebror. Men lillebror kommer alltid vara död. Längtan efter ännu ett småsyskon är så stor. Längtan efter ännu ett barn i vår familj är så stor.

Återigen skuld. Är det rätt att önska ett levande barn när ens andra barn precis har dött? Som om han inte betyder något. Men det gör han. Han betyder så mycket. Precis lika mycket som sin storasyster. Trean hade vi redan innan Williams födelse planerat. Ganska tätt inpå hade vi tänkt. Vad är skillnaden nu egentligen? Om vi har lyckan med oss så kanske trean bara kommer lite tidigare än vi tänkt. Hur kan något vara fel som känns så rätt? Svaret är nog att det inte finns några rätt eller fel.

William får vi aldrig tillbaka. Han finns hos oss. Men ändå inte. Den fysiska längtan efter ett litet levande barn att hålla om, ge kärlek och omsorg blev så oerhört påtaglig efter förlossningen. Hela min kropp skrek efter mitt lilla barn. Hormonerna snurrade i en oändlig återvändsgränd. Ingen levande bebis. Värmen och den lilla kroppen jag blivit berövad. Önskan att återigen få hålla ett litet knytte i mina armar. Jag vill inte känna skuld. Vill inte sakna det jag skulle kunna få. Saknaden efter vår lille son är tillräcklig. Outhärdlig.

Så vi önskar. Vi ber. Om ännu ett liv. Som ska få den möjlighet som storebror inte fick. Att andas, leva och må bra. Få njuta av mamma, pappa och storasysters enorma kärlek. För gud ska veta att kärleken ett levande barn skulle få är stor. Större än allt annat. Precis som min kärlek till min man, min dotter och min son. Oändlig.

Skuld

Första känslan var att Williams dödsorsak inte spelade särskilt stor roll. Oavsett orsak var han död. Inget skulle få honom levande igen. Inte mina innerliga böner och önskningar. Inte storasysters gråt om natten. Alla mina tårar var förgäves. Inget hjälper oss.

Men så hände det något. Behovet av att få ett svar blev så starkt. Så oerhört starkt att jag trodde att livet skulle ta slut om jag inte fick veta. Tankar. Hur ska jag kunna ta mig vidare om vi inte får något svar? Plötslig spädbarnsdöd kan inträffa i magen fick vi veta. Men inte William. Någonstans visste jag. Plötslig spädbarnsdöd sker just plötsligt. William var så lugn dom sista dygnen. Ingen plötslig spädbarnsdöd. Något annat. Syrebrist? Hjärtfel? Navelsträngen som virat sig för hårt runt halsen? Är det mitt fel? Såklart det är. Min skuld. Självklart är det mitt fel. Jag kunde hitta tusen orsaker till varför jag hade orsakat hans död. Med lite perspektiv kanske inte helt befogat. Inte alls faktiskt. Jag gjorde allt för att lille William skulle må bra. Vilken mamma gör inte det? Men jag kunde inte sluta klandra mig själv. Oerhörda skuldkänslor. Enorma. Det är mitt fel. Det måste det vara. Det var ju i min mage han låg i. Därför visste jag. Om vi inte får ett svar så kommer jag inte kunna andas mer. Jag skulle dränkas i skuld.

Dagar och veckor gick. Sorgen oändlig. Väntan olidlig. "Ni ska veta att det är mindre än hälften av alla som får något svar. Jag vill att ni ska vara beredda på det", fick vi höra. Hur ska man kunna förbereda sig på det? När det enda man kan tänka är att man själv är orsaken. Skuld igen. Dog mitt älskade lilla barn på grund av mig? Provsvar började komma in. Ingen graviditetsdiabetes. Det hade vi förstås funderat över med tanke på hur enormt stor "lille" William var. Men så var det alltså inte. Inga fel på mina värden över huvud taget. Nu återstod bara obduktionsrapport och rapport av moderkaksobduktion. Hjärtat satt i halsgropen. En ärftlig sjukdom? Vad händer då om vi blir välsignade med ännu en graviditet? Vad kan ha gått fel? Samtidigt var jag övertygad om att inget var fel på vårt älskade barn. Han var mer livlig än sin storasyster. Reagerade direkt på knuffar. Blev arg och sparkade hej vilt så fort mamma böjde sig framåt och klämde ihop hans lilla kropp.

Så kom dagen då vi fick svaret. Nio dagar sedan idag. Det var inget fel på William. Han var så frisk en liten pojke kunde vara. Inget hjärtfel. Ingen ärftlig sjukdom. Navelsträngen var det heller inget fel på. Hjärtat i halsgropen. Igen. Vad var det som gick fel? På något sätt fick jag ändå rätt. Det var min kropp som hade haft ihjäl honom. Fyra dagar innan William föddes kände jag ett hugg i magen. Precis där jag visste att moderkakan satt fast. Hugget efterföljdes av ett brännande smärta. Men smärta var jag bra på att hantera vid det här laget. Jag sa med lite skämtsam ton till Victor "Kanske är det moderkakan som slutat fungera". Inte visste jag då att jag skulle få rätt. Min kropp. Min moderkaka. Moderkakan som hade ihjäl vår lille son. Som sakta gav honom syrebrist. Orsaken till de små blödningar de fann i hans lilla hjärta och små lungor. Min kropp. Mitt fel.

Moderkakan hade fått infarkter. Proppar som gjort att näringen och syret inte kunde gå över till vår lille son. Som dödade honom. Svaret på hans lugn dom sista dagarna. Barnmorskan som sa att lugnet berodde på att han nog snart skulle komma. Nog kom han alltid. Det var bara ett problem. Han andades inte. Han var död.

Tacksamhet för att vi fick ett svar. För att det inte var något fel på vår son. För att det inte är ärftligt. Kanske borde jag känna ro. Men inte kan jag känna ro. Min son är ju död. Skulden lever kvar. Inte lika stark men ändå. Vad orsakade mina infarkter? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade vården kunnat göra mer? Borde dom ha förstått? Svar jag aldrig får. En ro jag aldrig kommer få känna. Kanske var det ändå mitt fel? Kanske var det vårdens fel? Men vår son är död. Kommer alltid förbli så. Oavsett vem som bär skulden.

När benen inte bär

Hur tar man farväl av sitt barn? Ett sista avsked av sitt lilla lilla barn. Vi hade vår lille William hos oss i två dygn. Vi kramade och pussade, vi höll honom och gav honom all den kärlek vi förmådde. Ville aldrig att det skulle ta slut. Försökte suga in varje sekund av det vi upplevde tillsammans. Med vetskapen om att detta var den sista gången vi skulle få träffa, se och känna honom. Åtminstone i den här världen. Vi skulle aldrig få hålla honom igen. Aldrig få ge honom all den kärlek vi känner för honom. Underbara lilla barn. Den starkaste kärlek som finns. Den du delar med din pappa och storasyster.

Samma dag som William föddes. Kraftlösheten efter den traumatiska förlossningen gjorde att jag motvilligt somnade in en timma eller två. Vaknade. Såg ut genom fönstret. Såg solen skina sina varma strålar över Norrköping. Tänkte. Solen skiner - men inte på oss. Varför? Tanken kunde inte sjunka in. Jag förstod fortfarande inte. Tomhet. En enorm tomhet i min mage. En tomhet som för andra nyförlösta innebär en levande bebis. Men min tomhet innebar inget annat än död. Oåterkallelig död och smärta. Sorg. Den mest plågsamma sorg av alla - vårt barn har dött. Inget jag gör får honom levande igen. En plågsam vetskap. Men jag kunde inte förstå.

Jag höll honom hårt i min famn. Det mest naturliga i världen. Ville aldrig släppa taget om min lille son. Så otroligt vacker. Så lik sin storasyster. Pappas stortå. Mina ögon. Kall. Obehagligt kall. Små sår på kroppen. Hela min kropp skrek att jag måste få laga honom. Göra honom hel igen. Sätta på plåster på såren och pussa bort det onda. Ett lugn. Lugnet av den starka kärlek jag kände. Av hans närhet. Kan han inte få stanna hos oss? Snälla snälla låt honom få stanna. Jag behöver honom. Han behöver mig. Han är ju bara en liten bebis. Bebisar behöver sin mamma. William behöver sin trygga pappa och älskade storasyster. Jag gör vad som helst. Vad som helst. Men ingen hörde min bön.

Efter lunch kom släkten. Det möte som borde ha varit enbart otrolig lycka blev något helt annat. Storasyster kom först. Vi ville att hon skulle få träffa sin lillebror innan alla andra. Hennes längtan hade varit så stor. Hon hade räknat månader, veckor, dagar. Nu var han äntligen här. Jag hade saknat henne så. Efter Williams dödsbesked blev plötsligt längtan efter vår dotter olidlig. Jag ville bara hålla om henne och få ge henne all kärlek jag kunde. Oro. Oro över hur hon skulle reagera när hon såg sin lillebror för första gången. Död. Lillebror är död. Men barn är så otroligt fantastiska. Det som för en vuxen känns otroligt komplicerat hanterar barn som om det vore världens mest naturliga sak. En otrolig sorg, förstås. Oändligt många tårar. Men också glädje och stolthet. Över hennes fina lillebror. Hans fina små fötter. Hans vackra små händer. Den ljusblå sparkdräkten som storasyster köpt åt honom. Hon höll i hans fötter. Kramade honom. Höll honom. En syskonkärlek jag aldrig förr skådat. En kärlek som sträcker sig över tid och rum. Som aldrig upphör. Aldrig någonsin.

Namngivningsceremoni på förlossningen. En oförglömlig vacker stund. Tillsammans med släkten och vår älskade son. William. Namnet han fick redan i tjugonde veckan då vi fick veta att vi väntade en liten son. En liten lillebror. Det första storasyster gjorde när hon kom hem från dagis var att krama lillebror i magen. Inget annat fick uppmärksamhet förrän det var gjort. Varje dag. Samma sak. Den otroliga kärleken. Samma kärlek som höll i Williams fot under hela ceremonin, som vägrade släppa taget. Hur får det ske? Hur kan en så otroligt älskad liten lillebror ryckas ifrån livet så tidigt? Alldeles för tidigt. Hans ögon fick aldrig se sin älskade syster. Om han bara visste hur hon längtat. Men det vet han nog. Ja det vet jag säkert.

Storasyster hade många frågor om vem som skulle ta hand om William nu, nu när han är död, när vi lämnat sjukhuset. Sjuksystrarna kommer ta väl hand om honom. Det vet jag. Svarade jag. Sen kommer änglarna att ta hand om honom. Det vet jag. Svarade storasyster. Ett hopp, en insikt och en tro så stark. Han kommer få det bra, där bland änglarna. Storasyster ser William överallt. Bland molnen, i fjärilarna, i stjärnorna. Inget ska någonsin få ta det ifrån henne. Och jag vet att hon har rätt. Han finns här hos oss. I evigheten. För evigt.

Att till slut inse att man måste ta ett sista farväl är en svår sak. Att lämna dödens rum. Lämna förlossningen. Gå ut genom dörrarna och ta hissen ner. Utan sitt barn. Det är en omöjlig sak. Min älskade man bar ner väskorna till bilen. Gömde undan den lilla bilbarnstol vi köpt två månader tidigare. Med omtanke till sin älskade fru. Själv satt jag kvar på sängen ensam. Kände att mina ben inte skulle bära mig. Jag kan inte lämna honom. Jag kan bara inte. Min älskade lille son. Det var inte såhär det skulle bli. Nu skulle vi varit lyckligare än någonsin. Vår lilla familj. Men livet gav oss inget andrum. Ingen möjlighet att andas. Vi var utvalda till sorgens offer. Ett liv utan vår son. Utan en lillebror. Mina ben skulle bli tvungna att bära. Min son bli tvungen att lämnad bakom oss. Jag visste det men vägrade acceptera. Min underbara make kom tillbaka. Hjälpte mig på med kläderna. Kunde inte förmå mig själv att klä mig. Frågade mig: "Är du redo älskling. Vi gör detta tillsammans. Du och jag. Ta den tid du behöver". Insåg att jag aldrig skulle bli redo. Tog hans arm. Den ändlösa sorgens korridor. Arm i arm med min älskade. Benen bar mig knappt. Men med hjälp av min makes kärlek tog mina ben ytterligare ett steg. Mitt inre skrek efter den lilla kroppen jag lämnade bakom mig. Mitt lilla barn. Men jag fortsatte gå. Livets outgrundliga stig. Det svåraste jag någonsin gjort.

Vi har varit med om dödsbesked, förlossning av vårt döda barn, begravning och en fruktansvärd sorg. Men detta, just att lämna förlossningen, att gå ut genom sjukhusporten och sätta mig i bilen utan mitt älskade barn, är vad jag alltid kommer att minnas som det värsta. Att lämna min älskade son.

Många kanske tror ett dött barn enbart innebär sorg. Det är inte hela sanningen. Stolthet. Samma stolthet som föräldrar till levande barn känner. Så stolta vi är över att ha fått en så underbar liten son. Trots hans korta liv har han givit oss så otroligt mycket. Kärlek. Både till honom och oss emellan. Kärleken inom vår familj har aldrig varit starkare. Lycka. Lycka över att ha fått bli mamma, pappa och storasyster till William. En otrolig obeskrivlig lycka.

Du kommer alltid fattas oss. Tack för allt du givit oss. Vår underbara lille William. Älskade lilla barn.

Tacksamhet

Jag blir så oerhört rörd av alla blommor, kort, meddelanden och kommentarer vi får. Människor som visar en medkänsla och sympati som jag inte trodde var möjlig. Värme. En sådan otrolig värme i det mörkaste mörker. Från människor som står oss nära. Från bekanta. Från oväntade håll.

Idag fick jag något av dom finaste ord jag läst från en underbar mamma. En mamma som inte tar sin tillvaro för givet. Inte ens när hennes lilla barn väcker sin stackars lilla mamma alldeles för tidigt vareviga morgon. Inte ens när tröttheten måste kännas outhärdlig. Jag förstår - för jag har varit där. Jag har svårt att sätta ord på den värme och tacksamhet jag känner. Tacksamheten när någon som kanske inte måste men som ändå vill, väljer att visa sitt stöd. Jag vill inte vara självömkande. Men ni ska veta att det betyder så otroligt mycket för mig, för oss, i vår sorg. Det gör om möjligt vår sorg lite lättare att bära. Om vår sorg kan hjälpa en enda människa att se på sitt liv med andra ögon. Att inte ta något eller någon för givet. Att tänka på hur ett ögonblicks skillnad kan förändra allt. Då är vår sons död inte helt förgäves. Då har han lämnat ett avtryck här i världen.

Tack.

Att föda sitt döda barn

Hur föder man sitt döda barn? Inte få höra det första efterlängtade skriket, inte få se sitt barns nyfikna ögon och längtan efter livet. Jag skulle aldrig få amma honom. Inte få visa honom allt det vackra i livet. Jag skulle få gå ensam ut från förlossningen, utan mitt älskade barn. Jag skulle få föda honom död. Det svåraste jag gjort. Någonsin.

Kvällen då vi fick beskedet. Natten innan förlossningen. Vi får sömntabletter att sova på. Hur kan man sova när man vet att det älskade barn man bär på inte längre lever? Efter timmar av gråt och tröst somnade vi ändå. Mardrömmar. Om ett liv som tagit slut innan det ens börjat. Fruktansvärda panikkänslor utan slut. Vaknar kallsvettig men lättad. Andas ut. Det var bara en dröm. En hemsk fruktansvärd mardröm. Två sekunder senare kommer paniken krypande. Ångesten som ett obarmhärtigt slag i magen. Livet är över. Mitt barn lever inte längre. Kommer aldrig få leva. Det var ingen mardröm, det är verklighet. Den mörkaste av alla verkligheter.

Att föda liv är enkelt. Att föda död saknar beskrivande ord. Jag säger till läkaren att jag hellre dör själv än föder min döda son. Det går inte. Jag kan inte. Ingen motivation att gå igenom den oerhörda smärtan. Men läkaren förklarar något om medicinskt förfarande, psykologiska fördelar och läkningsprocesser. Snitt är inget alternativ. Men förstår du inte, jag kan inte! Det är inte fysiskt möjligt. Hjälp mig någon, jag klarar det inte. Trodde jag. Tre timmar senare, 15:05 den 9 juni, halvligger jag i en säng på förlossningen med värkstimulerande dropp i armen. Hand i hand med min älskade make. En svag känsla av att detta ändå är det rätta. Men hur? Hur ska han se ut. Jag har aldrig sett en död människa. Nu ska jag få se den första döda människan i mitt liv - och det är mitt eget lilla barn. Panik. Rädslan för vad jag ska få se. För vad jag skulle känna när jag fick hålla honom i mina armar. Mitt lilla lilla barn. Det här händer inte. Inte oss. Inte Felicias lillebror. Men oturen har inget minne. Min rädsla har ingen gräns. Ser in i min älskades ögon. Känner tryggheten och värmen. Det ordnar sig. Vi kommer klara detta. Tillsammans. Hand i hand.

Timmarna går och jag kan fortfarande hantera situationen. En underbar barnmorska. Helt fantastisk. Kommer alltid vara henne evigt tacksam. Henne och lustgasen. Med en lustgas stadigt i handen genom livet skulle livet bli mycket lättare att leva. Konstaterar jag högt och min plågade man skrattar. Skrattet som fyller förlossningssalen och lättar den tunga bördan jag bär. Dödens rum. Rum 44. Jag tänker att det nog är denna sal som alla barnmorskor bävar för att gå in i. Tar ett djupt andetag innan dom drar i handtaget. Dödens rum. Vårt rum. Vårt barns rum.

Sorg och glädje går hand i hand sägs det. På förlossningen i Norrköping blir detta så nära en sanning man kan komma. Samtidigt som ett barn föds tyst och livlöst, samtidigt som en familjs hela liv går i kras, föds ett levande litet liv som ger den största lyckan i livet för någon annan. Vägg i vägg. Det lilla levande liv som precis fötts skriker sina första andetag i den här världen. I salen intill deras ligger en mamma som försöker finna modet att föda sitt döda barn. Lyssnar. Lyssnar noga till de skrik hon själv inte kommer få höra. Den vackraste sång ett dött barns mor kan lyssna till. Tårar. Lyckliga tårar över att någon annan fått det vi högst över allt önskat oss. Ett levande barn.

7 cm öppen nu. Överjävlig smärta utan dess like. Såhär kan jag inte minnas att dotterns förlossning var? Något måste vara fel. Men vad mer kan gå fel nu, tänker jag. Min son är redan död. Det värsta har redan hänt. Jag anade inte då att även mitt liv skulle vägas på dödens oberäkneliga våg. Mer smärtlindring. Morfinets dimma sänker sig över mitt medvetande. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vårt barn dö? Det måste vara mitt fel. Jag skulle inte ha ätit den där hostmedicinen. Inte färgat håret den där gången. Borde inte gått i trapporna så nära förlossningsdatumet. Morfinet kunde ta udden av min fysiska smärta. Men inte den psykiska. Kanske vore det bäst att dö här och nu tillsammans med min lille son. Få gå hand i hand mot den eviga solnedgången och aldrig se tillbaka. Men inte nu. Inte än. Min levande familj behöver mig. Mer nu än någonsin. Och jag behöver dom.

Smärtan är outhärdlig. Ber om mer smärtlindring. Lustgasen räcker inte. Varför räcker den inte? Min underbara barnmorska har avslutat sitt pass. Lämnat dödens rum för nästan två timmar sedan. Nästa barnmorska har börjat sitt pass. Underbar hon också. Säger att jag kan få epidural. Jag säger att den inte går att sätta på mig. Jag vet av erfarenhet. Men smärtan vinner över erfarenheten och barnmorskan kallar på narkosläkaren. Dom sticker mig. Gång på gång. Det knakar i ryggraden. Håller så hårt så hårt i min älskades trygga hand. Minuterna går. Minuter blir till en kvart. En kvart till en halvtimme. En halvtimme till en timme. Bedövningen tar inte. Min ryggrad vill inte. Smärtan har snart ihjäl mig. Bokstavligen. Men det visste jag inte då. Jag hade tidigt bestämt mig för att inte tycka synd om mig själv. Förlossningen var tvunget att ta sig igenom. Men nu blev det för mycket. Jag vet inte om det var morfinet, den oerhörda smärtan eller den fruktansvärda sorgen. Tankar. Varför är han död? Det är så orättvist. Så fruktansvärt orättvist! Jag vill inte mer. Snälla hjälp mig någon. Snälla snälla hjälp mig! Ta mig härifrån och gör mig hel igen. Jag vill inte mer. Inser nu att jag tänker högt. Narkosläkaren är nära gråt. "Det går inte, jag förstår inte varför det inte går. Förlåt Alexandra". Det är inte ditt fel. Tack snälla ändå. Det är inte ditt fel. Säger jag gång på gång. Snälla ta mig härifrån! Min älskade står stadigt vid min sida. Baddar min panna och viskar att jag visst ska klara detta. "Du klarar det älskling. Det ordnar sig". Sekunden efter svimmar min älskling ner i stolen bakom honom. Men släpper inte min hand. Inte för en sekund. Mitt stöd, min kärlek, vad gjorde jag utan dig?

02:10. Krystvärkar ska kännas förlösande. Det gjorde det inte den här gången. Krystandet gjorde smärtan tiotals gånger värre. Varför gör det så ont? En tät dimma i mitt medvetande. Krystar med den kraft jag kan förmå. Inget händer. Tiden går och barnmorskorna ser bekymrade ut. Kanske är det lika bra, tänker jag i ruset av morfinet och lustgasen. Kanske är detta slutet även för mig. Kanske får jag ändå följa min son till änglarnas land. Snälla säg att läkarna gjort fel. Ett liten strimma hopp. Kanske lever han ändå. Kanske kommer skriket när han kommer ut. Krystar igen. Gör som jag blir tillsagd. Finner ingen annan utväg. Huvudet är ute. Men något händer. Han fastnar. Skulderdystoci fick vi veta senare. Vecket i pannan hos barnmorskan blir djupare. Säger åt mig att krysta mer. Jag krystar ju allt jag har! Jag orkar inte mer. Vill bara följa dimman till drömmarnas land. Orkar inte mer. Vill dö nu. Men krystar ändå. Smärtan går inte att beskriva i ord. Barnmorskan kastar sig på larmknappen. Jag ser paniken i min älskades ögon. Förstår inte vad som händer. Mörkret börjar sluta sig. Hör inget. Ser inget. Man talar om att se döden i vitögat. Det var nog precis det som hände mig. Tre barnmorskor. En läkare. Alla hänger sig på min mage. Sliter i min sons huvud. Vrider honom 180 grader. Trycker in sina panikfyllda händer i min livmoder. Sliter ut hans arm över huvudet. Jag ber högt. Snälla sluta. Snälla snälla sluta! Sluta snälla snälla ni. En röst långt bort i dimman. "Alexandra! Alexandra. Nu måste du lyssna på mig. Vi måste göra det här.". Jag svarar att jag vet. Jag vet väl varför ni måste. Känner det i hela kroppen. Mitt liv är snart över. Snälla låt mig dö.

Något händer inom mig. När mörkret sluter sig och man ligger på dödens våg. Då ser man plötsligt allt kristallklart. Felicia. Min älskade lilla Felicia som förlorat sin lillebror. Hon behöver mig. Jag kan inte dö nu. Jag kan inte lämna henne. Aldrig! Min älskade man. Han som kämpat så vid min sida. Jag kan inte lämna honom. Mitt liv kanske inte är något värt för mig. Men för dom. Dom som älskar mig. Barnmorskorna tittar panikslaget på varandra. Vad gör vi nu? Och någonstans ifrån får jag kraften. Då. Kärleken till dom mina var starkare än dödens grepp. Med krafter som jag inte hade fick jag loss honom. Och ut kom han. Min lille son. Min älskade lille son. Min mans ord: "Det är över nu. Du klarade det älskling." Kärlekens ord.

Ekande tystnad i rum 44. Inget skrik. Ingen levande bebis. Bara en tystnad så oerhörd. Lille William föddes 03:05. Exakt 12 timmar efter den första injiceringen av det värkstimulerande droppet. En "liten" William på 4870 gram. 58cm lång. Han ligger där bredvid mig. Min rädsla är hemsk. Hur kan man vara rädd för sitt barn? Jag måste vara en hemsk människa. Jag vänder på huvudet och ser på honom. Så oerhört vacker. Så varm. Så tyst. Min hand som rör vid hans. Klappar hans kind. Känner på hans runda huvud. Ser min mans näsa i hans. Våra läppar som hade enats till ett. Min rädsla försvann. Istället infann sig en oerhörd kärlek. En kärlek jag bara upplevt en gång tidigare. En mors kärlek till sitt barn.

Ingen ska någonsin behöva gå igenom det jag gick igenom. Jag önskar ingen detta fruktansvärda öde. Min största skräck redan innan det hände just mig. Tanken som inte andra inte ens vågar tänka. Det allra mörkaste. Den värsta av all tortyr. Nu är jag en av dom. En som fött sitt döda barn.

Slutet

Det var en tisdag i juni. Jag var så höggravid som man kunde vara. Längtan efter den lille bebisen var så stor. Väntan var olidlig och plågsam. Bokstavligt talat. Jag tänkte tillbaka på graviditeten med dottern men mindes inte att jag ens i närheten hade så här otroligt ont. Just denna tisdag hade jag inte varit utanför dörren på fem veckor. En evighet. Men längtan efter det lilla nya livet höll mitt mod uppe. Vad är nio månaders plåga i förhållande till en efterlängtad liten bebis? En liten bebis som skulle få leva ett långt och lyckligt liv med allt det innebär. Att precis som jag någon gång få uppleva känslan av en varm liten själ i sina armar, att ta studenten efter hårt slit och kämpande, träffa kärleken i livet och få privilegiet att åldras med värdighet och med minnen från ett långt och lyckligt liv. Min smärta kunde jag leva med. Allt för min lille älskade efterlängtade son.

Helgen innan denna tisdag kände jag instinktivt att något var fel. Det lilla livet i magen hade haft oerhört regelbundna rutiner. Han reagerade alltid på mammas buffar utanpå magen och sparkade alltid tillbaka. Pappas trygga varma hand fick alltid en liten tryckande fot som drog fram och tillbaka där inne. När storasyster kramade, pussade och tjoade utanför magen blev han alltid gränslöst glad och sparkade hej vilt tillbaks. Storasyster var verkligen glädjen i hans korta liv. Älskade underbara stolta storasyster som längtade så efter sin lille lillebror. Varje kväll krafsade han med sina små fingrar med långa naglar på insidan av mammas mage. Alltid lika mysigt och välkommet. Men inte den här helgen. Han var lugn. Så oerhört lugn att mamma fick ont i magen av oro. Jag ringde barnmorskan som säger att det säkert är dags snart, att det är därför lille bebisen är så lugn. Att alla värkar jag hade haft i en veckas tid säkert inte gjorde lille bebis stressad. Att de olidliga plågorna jag hade säkert inte innebar någon fara. "Vi får hoppas att det sätter igång snart då". Mamma nöjer sig med det och tänker att hennes oro säkert var obefogad. I magen växte ändå en olustig känsla av att något var fel. Men barnmorskan har förstås rätt. Men all sin erfarenhet så vet hon säkert bäst.

På lördagen hade han inte rört sig på hela eftermiddagen. När vi la oss berättade jag detta för min älskade man som hämtade cola och glass för att få igång det lilla livet. Men inget hände. Bara ett långt olidligt lugn. Mamma blev frusterad och knuffade hårdare på magen. Vi sa att vi nog måste åka till förlossningen. Men då. Helt plötsligt från ingenstans. Då. En spark. Ett tecken på att allt var bra. Ett lugn. Allt var bra. Oron lade sig och sömnen infann sig. Stilla. Alltför stilla.

Söndag. Måndag. Bebis rörde på sig. Men inte som han brukade. Något var fel, det måste vara så! Men barnmorskan sa ju... Så fann man sig återigen i den falska rogivande känslan av att allt ändå var bra. Det måste det ju vara. Värkar. Massor av värkar som inte verkade vilja sätta igång. Två minuter mellan värkarna, men det gjorde ju inte ont? Vi bestämde oss ändå för att vänta. Jag hade fött barn förut och visste hur ont det gör. Detta var inte samma sak. Och vår lille bebis fortsatte vara lugn. En spark här - en där. Och oron i mammas mage växte. Måndag eftermiddag satt jag i soffan och visste intuitivt att nu kommer snart en spark. Jag satte handen på magen, precis där jag visste att han kommer sparka. En spark. Inte med samma styrka som tidigare, men ändå. En spark. Sa att nu får du faktiskt komma ut snart, mamma pappa och storasyster väntar på dig. Vi längtar efter dig och älskar dig så. Kom snart. Kom snart mitt lilla barn. Du är så ofattbart älskad och efterlängtad. "Jag älskar dig så - mitt lilla barn." Om jag bara hade vetat. Hans sista spark i livet.

Jag la mig för att sova middag. Tröttheten var obeskrivlig. Sömnen tog mig och även mitt lilla barns liv. När jag vaknade var jag oerhört varm. Kändes som jag hade 40 graders feber men tempen visade ingenting. Min puls var så hög så hög. Förmodligen på grund av att mitt blod inte längre cirkulerade i min sons lilla livlösa kropp. Min höga puls gjorde att det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Jag visste inte då att det var precis det som skulle hända. Mitt hjärta skulle verkligen slitas ur mitt bröst, mindre än ett dygn senare.

Tisdag. Vaknade med samma extremhöga puls. Kände att magen var annorlunda. Något hade hänt. Den var tung och liksom sökte sig nedåt. Formen var inte likadan som dagen innan. Den hängde. Panik. Men det var ju säkert inget? Kanske kommer han snart, det är ju trots allt 8 dagar över tiden. Inga sparkar. Inget. Bara tomt. Vår lilla bebis som låg där inne var ju där. Det kände jag. Men ändå inte. Det går inte att förklara. Ringde förlossningen som sa att vi skulle komma direkt. Barnvakt? Är BB-väskan packad ordentligt? Fick vi med amningsbehån, den kommer behövas på BB. Är bebiskläderna nedpackade? Kameran till alla vackra kort på den lyckligaste familjen i världen? Tankarna var överallt och ingenstans. Tänk om. Tänk om det värsta ändå har hänt? Någonstans ifrån, var vet jag fortfarande inte, sa jag till Victor att dom nog kommer säga att han inte lever längre. Jag trodde inte på mina ord. En känsla djupt begraven inom mig själv.

Äntligen på förlossningen. Barnmorskorna sätter CTG. Lyssnar till bebisens hjärtljud. Mina hjärtljud fick vi veta senare. Det ser helt normalt ut. Får vi höra. Vi andas ut. Det var alltså ingen fara. Det värsta har inte hänt. Vi ber ändå om ett ultraljud innan vi blir hemskickade. Ett ögonblicks skillnad som skulle förändra våra liv på ett sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. För evigt. Oåterkalleligt.

Efter närmare två timmars väntan kommer läkaren. Hon påbörjar ultraljudet. Visar bebis små händer. Hans vackra lilla ansikte. Inga rörelser. Han sover nog. Väldigt djupt konstaterar jag högt. Visst gör han? Läkaren svarar inte. Letar efter något på skärmen i något som verkar vara en evighet. Radion spelar. Vinnaren av Eurovision song contest. Lady Gagas Paparazzi och Alejandro. Minns att jag tänkte att detta nog kommer bli sommarens absoluta plågor. Victor hade redan nu börjat ana vad jag inte i mitt medvetande för mitt liv kunde förstå. Den där Satellite är nog inte så dålig ändå. Än en gång hade jag dömt ut en låt utan att egentligen ha lyssnat. Läkaren söker efter något som inte finns. Jag tänker att bebis nog ligger fel. Ja så måste det ju vara. Ska jag flytta mig? Frågar jag. Inget svar. Bara en ekande tystnad och ännu en sommarplåga. Hon ställer sig upp och trycker på larmknappen. Undra vad hon vill? En sköterska kommer in. Gel, säger läkaren. Sköterskan går och kommer igen. Med en flaska gel. Det var alltså det hon ville. Inget allvarligare än så. Andas ut.

Fem minuter senare, efter klockans eviga tickande tar läkaren bort ultraljudsapparaten. Tar av en bit papper. Torkar varsamt av den. Om och om igen. Tystnad. Ingen låt på radion längre. Inget som hörs förutom den där förbannade klockjäveln som tickar sin tysta sång. Hon sätter varsamt tillbaka utrustningen där den hör hemma. Hon skakar nu. Nära gråt. Ändå anar jag inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte! Hon lägger sin svettiga hand på mitt ben och ser mig i ögonen. "Så här är det...jag ser ingen hjärtaktivitet. Det kan vara jag som är dålig på att leta. Men jag tror inte det.". Orden jag aldrig någonsin glömmer. Hon säger att en till läkare ska komma och titta men att hon troligen kommer se samma sak. Vi blir lämnade ensamma. Hon måste ha sett fel?! Han låg ju så konstigt. Den andra läkaren kommer se att allt är bra. Eller hur? Felicia. Herregud! Min första tanke. Vad ska vi säga till vår underbara lilla Felicia. Hennes älskade lillebror. Ingen hjärtaktivitet?! Jo. Det måste han ju ha. Den andra läkaren kommer att se att han visst har hjärtaktivitet. Såklart han har. Barn dör inte. Inte våra barn. Det händer inte. Victor. Min älskade själsfrände. Min underbara make som jag älskar gränslöst. Jag vågar inte vända på huvudet och se på honom. Jag vågar inte. Rädslan för vad jag skulle få se får mig att svälja för att inte spy. Det här händer inte. Händer inte. Någonstans i dimman letar sig min hand in i hans. Hand i hand i det ofattbara mörkret. Hans ögon säger allt. Nu förstår jag. Nästa läkare. Samma svar. Mycket snabbare den här gången. Ingen evighet. Bara mörker.

Evigt mörker. Oåterkalleligt mörker. Slutet.