Lillebror är här!

Lillebror är här hos oss! En livs levande liten Melvin föddes i fredags klockan 20:03 efter en inte helt enkel förlossning. Med en igångsättning, knut på navelsträngen och hjärtljud som gick ner mot slutet blev det en omtumlande start på livet tillsammans. Men till vår stora lycka kom han skrikandes till världen! Det vackraste ljud en mamma någonsin kan höra. Världens finaste storasyster och storebror har fått en lika underbar liten lillebror och vi är så otroligt lyckliga hela familjen! Finaste lille Melvin vägde 3230 gram och var 48 cm lång trots att han föddes för tidigt. Han är så väldigt lik både syster och bror! Nu myser och sover vi så mycket vi orkar. Skriver mer när vi orkar!

Ett år idag

Klockan 03:05 den 10 juni 2010 föddes en underbar liten pojke. Perfekt på alla vis. Med små lena händer och fötter. Gyllene blont hår. Med dom vackraste läppar. Men utan hjärtslag. Utan en enda liten livsviktig detalj.

Han hade vår gränslösa kärlek. Kommer så alltid att ha. Ett år av oändlig sorg och saknad känns som blott en sekund. Vår älskade lille William. På något sätt stannade tid och rum. I ett evigt rum fyllt av kärlek. Ett rum dit vi kan stiga in i och bara få vara. I evigheten tillsammans med vår älskade lillebror och son. En plats där vi för alltid får vara tillsammans.

Livet här på jorden blir aldrig detsamma igen. Du har berikat oss. Gett oss så mycket. Men vi saknar dig. Saknar dig så det värker i bröstet. En smärta obeskrivlig. Önskar så att du kunde vara här med oss. Där du borde vara.

Idag står tiden still. Jag befinner mig i rum 44. I evigheten tillsammans med dig mitt älskade barn. Blundar och känner din tunga kropp i min famn. Smeker din lena kind och pussar ömt din hand. Viskar min enorma kärlek till dig. På den plats där vi alltid är tillsammans.

Vaka nu över din lillebror. Finns vid din storasysters sida när hon behöver din tröst. Klappa pappas kind när han är ledsen om natten. Känn vår gränslösa kärlek och trygghet. Vi älskar dig så! Grattis mitt älskade lilla barn - vår älskade lille William!

Det vilar en ängel på mitt bröst

Hans lilla hand, så mjuk och fin

Ligger där och väntar

Stilla och i väntan

Varsamt mycket varsamt

Tar jag hans hand

Och reser mig

Vandrar långsamt vidare

Försiktigt genom livet

Med den lilla änglahanden

Tryggt inuti min

Lillebror i magen

Igår kväll kände jag plötsligt hur det högg till i magen. Det gjorde så ont att jag skrek till, jag som annars är väldigt smärttålig. Hugget blev till en brinnande smärta i livmoderns framvägg. Plötsligt insåg jag att lillebror inte rört sig i magen sedan tidigt på morgonen. Han som alltid är igång. Buffar och sparkar. Drar och sliter. Men inte under hela dagen och kvällen hade han rört sig. Jag försökte resonera med mig själv och tänka efter. Jag frågade min älskade man om han minns ifall bebis rört sig något idag men inte heller han kunde minnas att jag sagt något. Paniken kom krypande. Jag ägnade kvällen till att dricka kolsyrat, knuffa på magen och försöka lugna mig själv. Till sist fick jag en liten liten buff tillbaka... Tänkte och hoppades att han kanske bara var trött. Hade mycket värkar när jag la mig men tänkte att det nog skulle ge med sig efter en natts sömn. Hoppades och önskade att allt skulle vara bra när jag vaknade.

Nu ligger jag här och bebis har inte rört sig den här morgonen heller. Den brännande smärtan på framsidan av magen är fortfarande kvar och gör om möjligt än ondare än igår. Samma tystnad och samma brännande känsla jag fick när moderkakan fick infarkterna som dödade William. Jag har sedan jag vaknade också haft regelbundet starka och onda värkar. Försöker hålla mina känslor i styr. Försöker finna rimliga förklaringar, men inser att det kanske inte finns några den här gången. Likheterna mellan symtomen nu och symtomen jag hade när William dog går inte att bortse ifrån. Smärtorna så svåra att mina tankar inte kan fokusera på något annat än att bara ligga här och andas.

Igår var mitt största problem att jag ådragit mig en hemsk förkylning med allt var det innebär såhär före en stundande förlossning. Idag inser jag att inte ens den vidrigaste förkylning betyder något alls om bebis nu inte längre lever. Älskade lille bebis. Älskade lilla lillebror.

Vändningsförsök

Jag har efter många långa timmars funderande bestämt mig för att inte göra ett vändningsförsök. Jag resonerar som så att om det är menat att bebis ska födas normalt så kommer han att vända sig. Gör han det inte - ja, då får det bli snitt. Jag känner i hela kroppen att det finns en orsak till att han ligger som han gör. Innan den här graviditeten lovade jag mig själv, om och om igen, att alltid lita till min intuition. Oavsett vad. Jag kommer inte svika det löftet. Samtidigt har jag alltid varit en människa styrd av teori och kunskap. Därför har jag tagit reda på så mycket jag kan om vändningsförsök, kejsarsnitt och sätesbjudning för att kunna göra en rättvis avvägning.

Ungefär hälften av alla vändningsförsök lyckas. Hur många bebisar som vänder tillbaka sig i sätesläge finns det dock ingen tillgänglig statistik på. Det finns fyra faktorer som kan försvåra vändningsförsöket. Storleken på barnet, moderkakans storlek och placering, mängden fostervatten samt hur långt ner barnet har sjunkit ner i bäckenet. Jag bär på ett stort barn, min moderkaka är mest troligt lika stor som med William och sitter dessutom i framvägg och bebisen är fixerad långt ner i bäckenet. Tre av fyra. Rimligtvis borde dessa förutsättningar sänka chansen för en lyckad vändning markant. Därtill kommer alla risker ett vändningsförsök innebär.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Vid vårt nästa och sista specialistultraljud får vi svar på om det blir en vaginal förlossning eller ett kejsarsnitt. Jag har nu accepterat detta faktum och känner mig faktiskt tillfreds med vårt beslut. Därmed inte sagt att jag tror att bebis kommer levande till vår famn. För varje dag som går blir jag mer övertygad om att lillebror nog dör snart. Om inte i magen så efter förlossningen. Men även det har jag accepterat. Jag kan inte göra mer än att vara uppmärksam. Inte utsätta bebis och mig själv för stress. Ta mina blodförtunnande tabletter. Om lillebror ändå dör kan jag inget mer göra. Då har jag redan gjort allt jag möjligen kan.

Minnen

Det börjar närma sig. Känner i hela kroppen att det inte är långt kvar nu. Men hur mycket jag än känner att jag är fysiskt redo så hänger inte den mentala delen med. Jag förstår inte vart tiden tog vägen. William skulle fyllt ett helt år om drygt tre veckor. Kan det verkligen stämma? Det känns som det var igår vi höll William i vår famn och kände hans kalla små händer i våra. Pussade hans kalla panna och kramade utan att någonsin vilja släppa taget. Känslor som aldrig någonsin kommer lämna mig. Kommer för alltid minnas precis hur han kändes. Hur han såg ut. Små detaljer som alltid lever inom oss. Det känns också som igår då vi kände lyckan över att vara gravida igen. Ändå sitter jag här med en gigantisk mage som ett bevis för att tiden har gått. Hela 234 dagar för att vara exakt. Man tycker att jag borde haft tid på mig att förstå. Att jag borde vara fullt inställd på att jag snart ska bli trebarnsmamma. Men så är det inte. Jag kan inte förenas med det faktum att det snart är dags. Tryggheten har hittills funnits i distansen till slutet. Nu försvinner skyddsnäten ett efter ett och kvar finns bara rädsla, en idag levande bebis och en liten gnutta hopp.

Det börjar bli dags att plocka fram kläder och saker. Vagnen står inhandlad och klar. Envis i sin kamp att få mig att förstå. En liten bit i taget. Det känns både skrämmande och härligt att plocka fram alla bebiskläder och saker igen. Så många fina minnen och samtidigt som en påminnelse om alla minnen som gick förlorade. Jag tänker på alla dom som inte vill handla eller plocka fram något alls före barnets födelse. Som om det hade någon betydelse när barnet väl dör. För oss var det inte alls så. Vi var glada över dom saker vi hunnit ordna till William. Det visade vår starka kärlek och längtan till honom. Det gav också William en plats i vårt hem, i vår familj. Sorgen efter ett dött barn blir inte större för att man har saker och kläder i hemmet. Tvärtom. Ett äldre barn som dör lämnar ofta ett helt rum med materiella ting efter sig. Jag tror inte att någon förälder i världen önskar bort det rummet när barnet inte längre lever. Jag tror att det rummet istället blir en mycket viktig del i sorgearbetet och också en viktig påminnelse om alla fina minnen man fått tillsammans. På samma sätt var och är Williams saker betydelsefulla för oss. Det är en del av honom som vi fått behålla. Precis som med vår älskade storasysters alla saker som också påminner om underbara minnen från en tid som inte kommer tillbaka. En sak som jag tror alla föräldrar kan känna igen och förstå. Kanske också svaret på varför det för många föräldrar är så svårt att rensa ur barnens urväxta kläder från den första bebistiden. Minnen man aldrig glömmer och vägrar släppa.

Bloggproblem

Som dom flesta kanske redan märkt så har blogspot haft en hel del problem dom sista dagarna. Flera fina kommentarer från mitt förra inlägg "huvudbry" har tyvärr fallit bort. Vill bara ägna ett stort tack till er som tog er tid att kommentera. Ni som läser och kommenterar är alla guld värda!

Huvudbry

Det är mycket funderingar och oro nu. Vändningsförsök, moderkaksavlossning, kejsarsnitt, skulderdystoci, ryggbedövning, död och liv snurrar i huvudet. Vad gör man när alla alternativ innebär ökade risker? Vilket alternativ är det minst skadliga? Jag önskar vi hade facit i hand men livet går visst inte till på det sättet.

Jag vill föda vaginalt. Utan risk för akut snitt. Utan skulderdystoci. Utan död och trauma. Men faktum är att bebis nu ligger i sätesbjudning och utan ett vändningsförsök vet jag att han inte kommer att vända sig. Vi vet också att bebis är väldigt stor och det ökar risken för skulderdystoci och en traumatisk förlossning. Att föda ett stort barn vaginalt när det ligger i säte är uteslutet. Så utan ett lyckat vändningsförsök kommer jag inte kunna föda vaginalt. Då återstår kejsarsnitt. Jag kan inte få ryggbedövning. Den tar inte på mig. Under båda mina förlossningar har narkosläkaren stuckit mig i över en timma med uteblivet resultat. Eller snarare uteblivet positivt resultat. För negativt resultat han dom minsann lyckats med. Båda gångerna. En sprängande huvudvärk, oförmåga att kissa och smärta i ryggen som jag fortfarande lever med. Därmed återstår bara sövning. Och då missar jag mitt barns förlossning. Att ett kejsarsnitt dessutom innebär mycket större risker än en vaginal förlossning är vida känt. Jag har ingen lust att utsätta varken mig själv eller bebis för större risker än nödvändigt. Risken att bebisen eller mamman dör vid ett kejsarsnitt är dubbelt så stor som annars. Risken för lunginfektioner hos bebis och bukinfektioner hos mamman är mycket större än vid en vaginal förlossning.

Samtidigt känner jag en stark känsla som är omöjlig att ignorera. Den är så stark att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag känner att det faktiskt finns en anledning till att bebis ligger som han nu gör. Det finns en anledning till att han faktiskt inte har vänt sig. Båda mina barn har lagt sig tillrätta med huvudet nedåt redan i vecka 25 och båda barnen var fixerade redan i vecka 32. Men den här krabaten vill inte. Eller som jag faktiskt känner - kan inte. Min känsla säger mig att han är invirad i navelsträngen och inte kan vända sig. Vad händer då om vi gör ett vändningsförsök? Hemska hemska tanke.

Det känns som vi har fått usla förutsättningar att jobba med. Samtidigt är detta den enda chans vi får att göra rätt val så att bebis kommer ut levande. Tar vi fel beslut kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det spelar ingen roll att vi inte har facit i hand nu. Det måste bara bli rätt. Därav min huvudbry och min oro.

För den som fortfarande läser mitt tappra försök att formulera ord av mina snurriga tankar kommer här en magbild eller två. Är nu i vecka 33. Med William hade jag nu 11 veckor kvar av min graviditet...

Ultraljud

Lillebror började möblera om i min mage en timma efter frukosten. Ultraljudet visade att moderkakan fungerar som den ska och att lillebror mår gott därinne i magen. Kanske lite väl gott...

Återigen fick jag rätt. Man ska lyssna på sin kropp och intuition. Då blir det aldrig fel. Jag visste att William var stor, men ingen lyssnade. Jag hade ju fött ett normalstort barn tidigare. Trots att symfus fundus måttet låg över den övre kurvan så var det aldrig något man reflekterade över. Det är tydligen bara när måttet ligger på den undre gränsen som reflektioner uppstår. Självklart måste man följa upp en låg kurva som kan vara tecken på ett tillväxthämmat barn. Men att uppmärksamma tecken på extremt stora barn borde också vara en självklarhet. I mitt fall höll ignoransen på att kosta mig livet. Det gav mig en fruktansvärd traumatisk förlossning. Och som grädde på moset får jag leva med frustrationen över att ingen lyssnade på mig under graviditeten.

Jag visste att lillebror i magen inte alls är liten. Han är stor - precis som sin storebror. Men inte hade jag kunnat ana exakt hur stor han faktiskt är. Enligt vården är jag i vecka 32. Lillebror är redan idag 15 % större än en medelstor bebis. Enligt läkarna kommer denna siffra bara öka. Man beräknar idag att lillebror skulle väga minst 5,2 (!) kilo vid födseln. Nu ska han ju ut tre veckor tidigare så jag behöver bara krysta ut en 4,2 kilos bebis. Det tackar vi för. Kanske förklarar också detta varför min foglossning blivit så förvärrad den sista månaden. Men någon förklaring till varför jag och min älskade får så stora barn får vi inte. Sockerbelastningen jag gjorde för två veckor sedan visade på hur bra sockervärden som helst. Alltså måste det bero på kombinationen av våra gener. En stark kombination har det visat sig.

Jag visste också att lillebror i magen var fixerad. Mycket riktigt - han är fixerad. Men kanske inte riktigt på det sätt vi hade hoppats på. Han sitter fast i säte. Nu återstår bara att se om han hinner vända sig på dom drygt 4 veckor som är kvar. Jag har ingen lust att föda en 4,5 kilos bebis i säte. Vi har redan ett barn i himlen - jag vill gärna inte ha två.

Tålmodig väntan

Efter att ha stigit upp och ätit frukost känner jag en olustig känsla. Jag inser ganska snart att bebis inte buffade när jag nyss vaknat. Han buffade inte när jag åt frukost. Och framför allt, han buffade inte efter frukosten. Så nu sitter jag här och väntar. Med hjärtat i halsgropen. Det har varit just såhär två gånger tidigare. Samma rädsla och oro. Dom två gångerna var det bebis som busade med oss. Vid lunchtid var han igång och sparkade hej vilt som vanligt igen. Men det spelar ingen roll att det gick bra dom två gångerna. Det är alltid lika jobbigt när han avviker från sitt normala beteende. Just nu upplever jag en kamp mellan oro och förnuft. Jag inser att han nog inte är död. Jag inser också att det bara gått en timma sedan jag vaknade. Förstår att det enda jag kan göra är att vänta. Hoppas att den första sparken snart ska komma så jag kan andas ut.

Om någon frågade mig på vilket sätt Williams död har påverkat mina känslor i denna graviditet skulle just detta vara mitt svar. Jag är mer uppmärksam. Speciellt såhär mot slutet. Således blir jag rädd när jag uppmärksammar något avvikande i bebisens beteende eller i min egen kropp. På gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en paranoid människa när något sådant här sker. Jag brukar vara en väldigt lugn och trygg person i dom flesta situationer. Men efter att William dog kan jag inte vara lugn när lillebror i magen är lugn. Jag känner mig definitivt inte trygg i att lillebror kommer komma ut levande. Inte för en enda sekund. Hoppas gör jag. Ber gör jag. I mina bästa stunder till och med tror jag. Men jag är inte trygg i den känslan. Men samtidigt är förstås det goda med min uppmärksamhet att det potentiellt sett kan rädda livet på lillebror.

Jag är så tacksam över att lillebror valde just idag att oroa sin mamma på. För idag behöver jag inte spekulera. Även om lillebror buffar skulle jag annars undra om hans lugn var ett tecken på att något ändå var fel. Kanske har moderkakan fått infarkter igen? Naturliga tankar när ens barn dött på det sättet. Men idag kommer jag inte behöva känna så. För om några timmar är jag i trygga händer på specialistultraljudet. Med min älskade man vid min sida. Då får vi förhoppningsvis veta att allt är bra.

Kärlek

Älskade underbara lilla barn - du fattas oss!

Fredagstankar

Besök hos barnmorskan idag. Känns som jag inte gör annat än springer på sjukhusbesök. Eller springer och springer... Det var ett under att jag tog mig dom tio meter jag behövde gå. Trots mina trogna kryckor. Bebis mådde bra. Busade med barnmorskan när hon skulle lyssna på hjärtljuden. Sparkade och slog. Men det gör han alltid. Dygnet runt. Ibland undrar jag om han någonsin sover. Hans lugnaste dag går inte att jämföra med Williams och Felicias vildaste dag. Ibland tror jag att hans energi kommer från hans glädje till livet. Som om han visste.

Dagen idag har varit lite lättare att bära. Vilan verkar ha gjort lite resultat ändå. Smärtan går att uthärda även om jag vet att jag kommer få bli buren till toan även ikväll. Tur att min älskade är så stor och stark. För tyvärr är även jag stor. Imorse fick jag höra att jag är "mjuk och gosig som en stor elefant". Jag tog det som en komplimang. Mammor ska vara gosiga. Men när graviditeten är över ska mina överflödiga 35 kilon bort. Som det är nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Jag vill bli mig själv igen. Sådana saker som man kanske tror att man inte bryr sig om när man förlorat ett barn. Åtminstone trodde jag det. Innan det hände mig själv. Jag minns hur en mamma som förlorat sitt barn blev intervjuad i TV. Detta kanske ett halvår efter att barnet hade dött. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon orkade sitta där i soffan och prata. Än mindre ta på sig fina kläder, fixa håret och sminka sig. Jag kunde inte förstå. Hade hon glömt sitt barn? Hade hon lämnat barnet bakom sig och gått vidare? Med lite eftertanke förstod jag att mina erfarenheter i livet uppenbarligen inte gett mig förmågan att förstå vad en förälder som mist sitt barn faktiskt går igenom. Man måste mista ett barn själv innan man kan förstå. Och inte ens då kan man fullt ut förstå vad det innebär för någon annan.

På måndag ska vi på tillväxtultraljud för att se om också lillebror är en stor kille. Dom kommer också kontrollera flödet i moderkakan och navelsträngen. För två veckor sedan såg allt bra ut. Inga proppar vad dom kunde se. Men eftersom sådant kan förändras fort och få förödande konsekvenser görs dessa kontroller med täta mellanrum. En undersökning som borde vara självklar när ens barn dött av proppar i moderkakan men som man i praktiken måste kriga för att få ta del av. Besparingar som kostar livet på små ofödda barn. Som tur är följer världens bästa make med på ultraljudet och således kan jag åka rullstol. Annars hade nog läkaren fått ta sig hem hit med ultraljudsmaskinen. Och tänk vad det hade kostat landstinget.

Dagbok

Som av en händelse fann jag min gamla dagbok idag. Väl undangömd i en låda. En olustig men varm känsla infann sig där jag stod med boken i handen. Kastades tillbaka till dom sista veckorna i graviditeten med William. Mindes hur jag skrev för att orka med smärtan och hjälplösheten. Hur känslor och tankar blev till ord. Jag mindes också hur jag närmast i panik stoppade undan dagboken när vi kommit hem från sjukhuset. Samvetet var redan tungt som bly. Orkade inte mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Är det mitt fel? Jag borde vetat - borde förstått. Jag är ju hans mamma, jag bar honom inom mig när han dog. Jag borde väl ha känt hur hans själ lämnade hans kropp? Min kropp! Frustrationen var utom denna värld. Är fortfarande svår att hantera.

Började försiktigt att läsa. Visste inte om jag ville veta vad jag tänkte eller kände då. Då när livet fortfarande inte hade ryckt undan mina fötter från marken. Då när min son fortfarande levde och busade i min mage och tron om att vi skulle få ännu ett levande barn att älska inte hade gått förlorad. För tänk om jag med facit i hand hade kunnat förutse det fruktansvärda som hände. Hur skulle jag då kunna leva med mig själv? Kommer jag få veta något som ger mig svar - svar jag inte hade eller förstod då? Något inom mig sa att tiden är nu. Jag behöver få veta allt jag behöver veta. Behöver minnas allt jag kan minnas. Allt för att lillebror ska få leva. Allt för att lillebror inte ska hamna i himlen hos sin storebror. Inte än.

Tänk så mycket minnen jag hade glömt. Allt ifrån hur dåligt jag faktiskt mådde i kroppen den sista tiden till känslor kring graviditeten. Stundom en läsning som gjorde ont. Stundom en läsning som värmde, för det gav mig en del av en levande William. Det fanns så enormt många tecken på att allt inte var som det skulle. Jag mådde så dåligt den sista månaden att jag inte kunde ta mig till mina rutinkontroller hos barnmorskan. Jag läser hur jag gång på gång ringde sjukvårdsupplysningen och barnmorskemottagningen, men ingen hjälpte mig. Ingen tog ansvar. Ska ansvaret behöva ligga på den redan utslagna gravida mamman? Eller bör det ansvaret ligga på den erfarne vårdgivaren? För mig är det självklart. Men det lättar inte mitt egna samvete. Jag som mamma har alltid det yttersta ansvaret för mina barn, inte vården. Jag skulle gjort mer. Med facit i hand skulle jag gjort mer än jag gjorde. Mer än jag kunde. Jag läser att jag, 11 dagar efter beräknat förlossningdatum, fortfarande inte hade hört av min barnmorska. Detta trots att jag sjukanmält mig från alla rutinkontroller den sista månaden. Ingen ska få gå över tiden mer än en vecka utan att vården hör av sig och gör ett ultraljud för att se så att allt är bra. Ingen.

Det gör ont att läsa mina ord söndagen den 6 juni. Det river i bröstet på mig. Om jag bara kunde. Om det bara var möjligt att kontakta sig själv. Tänk om jag skulle få skriva en mening till mig själv, på raden under dom hemska orden "Värkarna har varit regelbundna i sju dagar nu. Bebisen är så lugn i magen". Varför förstod jag inte? Varför förstod inte vården? Den 6 juni var den näst sista dagen William var i livet. Två dagar senare, vid lunchtid den 8 juni, skriver jag "Magen känns tung idag. Den har en annorlunda form som om den liksom hänger. Kanske är det ett tecken på att han äntligen på väg nu - på riktigt. Har inte känt honom röra sig sedan igår eftermiddag. Jag börjar bli riktigt orolig.". Några timmar senare var vi på förlossningen och fick beskedet att vår sons hjärta hade slutat slå.

Det gör ont att läsa vad jag kände och tänkte då. Men samtidigt känner jag att jag kommit så pass långt i mitt sorgearbete att det var rätt tid att läsa dagboken nu. Tiden läker lite i taget men frustrationen över att inte kunna förändra det förgångna är svår att hantera. Emellanåt finner man sig. Men gång på gång tränger känslor av maktlöshet och frustration fram. Hur man än vrider och vänder på det så måste man finna ett sätt att hantera dessa känslor på. För mig är det kärleken till min underbara familj som ger mig kraft att orka. Som av en slump hittade dagboken mig i precis rätt tid. Livet kan vara bra lustigt ibland. Nu hoppas jag bara att dagboken gett mig visdom nog att ge min ofödda son liv istället för död...

Måttet är rågat

Dagarna sniglar sig fram. Mina fysiska besvär har förvärrats enormt den sista tiden och den själsliga delen börjar bli mödosam nu när det närmar sig slutet. Min kropp lyder mig inte längre. Att sova med den här smärtan går knappt. Att stå och gå är snart uteslutet. Och psyket tar stryk. Jag vill inte vara gravid mer. Orkar inte mer smärta. Jag ägnar dagarna åt att pyssla, sjunga och leka stilla lekar med min underbara dotter. TV och dator är geniala uppfinningar för den som försöker genomlida. Försöker styra mina tankar till något annat än graviditeten och allt det svåra.

I nästan två år har jag varit gravid. Graviditeterna har inte gett mig något som helst andrum. Att bära en ansträngande graviditet är tungt. Att bära både sorg och graviditet är dubbelt så tungt. När kroppen säger ifrån på alla sätt den kan tar den lilla styrka man hade kvar slut. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på att jag har 6 veckor kvar. 6 veckor. Det kommer inte att gå.

Foglossningen gör så ont så ont. Detta sagt från en person som är väldigt smärttålig. Mina ben bär mig knappt till toaletten längre. Svimningsattackerna har blivit så besvärliga att jag inte kan stå upp och duscha eller stå och laga mat. Dom smärtsamma värkarna gör att jag inte kan gå längre än några meter för då får jag så onda värkar att jag inte kan stå. En så simpel sak som att tappa en nyckelknippa på marken blir en omöjlighet att lösa för mig om jag är ensam. Att klä sig kräver en enorm kraftansträngning och gör så ont att det kräver en viljestyrka av stål för att klara av. Jag känner mig värdelös som inte ens klarar av vardagliga sysslor. Känner mig otillräcklig för att min kära make utöver sitt arbete också måste laga mat och tvätta kläder för att jag inte kan. Även fast jag vet att han mer än gärna gör det och aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta. Men på något sätt känner jag att det är min uppgift. Därigenom blir jag otillräcklig.

Jag har kommit till en punkt där jag undrar om det är värt mödan. Bebis i magen kommer ändå kanske dö. I vår värld är oddsen en på två. Ett levande barn och ett dött barn i vår famn. Och när jag mår som sämst. I stunden då jag önskar ett slut på detta elände som mest. Då tänker jag tanken att det kvittar om bebisen kommer ut levande eller inte. Mitt försvar. Känner jag inte så har jag heller inget att förlora. Någonstans vet jag att det inte är så det fungerar. Sorgen skulle göra lika förbannat ont oavsett. Men det är lättare att inte känna. Förut kände jag. Men ju närmare slutet jag kommer, desto mindre känner jag. Rädslan tar nog överhanden. Det är hemskt att inte känna. Jag vill våga älska också detta barn. Vill bara få ett slut på graviditeten så jag slipper må såhär. Men något säger mig att alla konstiga känslor inte bara kommer ta slut vid förlossningen. Att förlora ett barn är komplicerat. Så mycket mer komplicerat än vad många tror.

Bakslag

Jag som trodde jag kommit över den värsta delen av den sjukhusskräck som infann sig efter att William dött. Eller snarare Vrinnevisjukhusskräck. Förlossnings-, BB- och barnmorskeavdelningsskräck. Men tji fick jag. Ibland är man inte så stark som man hoppas och tror. När man minst anar det så reagerar kroppen och psyket och man kastas tillbaka till den hjälplösa, utlämnade lilla människa man kände sig som då sorgen var som mest intensiv.

Första gången vi skulle tillbaka till sjukhuset efter vi lämnat William där trodde jag inte benen skulle bära mig. Redan när vi svängde in på parkeringen började hjärtat slå fortare. Jag fick svårt att andas. För varje steg jag tog kändes det som benen blev än tyngre. Trycket över bröstet och gråten i halsen var hemsk. Känslan när vi närmade oss förlossningsavdelningen och BB. Att i korridorerna behöva gå förbi alla nyfödda bebisar i sina plastvagnar, där lyckliga föräldrar mötte förväntansfulla anhöriga. Känslor som i ord närmast skulle beskrivas som panik, ett ord som ändå inte skulle göra känslan rättvisa.

Allt började med att jag skulle till sjukhuset för att få järndropp. På Vrinnevisjukhuset ges specialistultraljud och järndropp på den mottagning där endast dom lyckliga nyförlösta mammorna med deras levande barn får ligga. BB-mottagningen. Specialistultraljud som inte alltför sällan handlar om en ofödd bebis som misstänks må dåligt och således innefattar två föräldrar som är extremt oroliga och upprörda. Där finns också föräldrar som efter ett utraljud fått ett hemskt besked och som inte alls vill se eller höra talas om små friska nyfödda bebisar. Ett av dessa specialistultraljud ägde rum den 9 juni 2010. Ett föräldrapar med tom blick i det mörkaste av alla sinnen leds in på BB-mottagningen för att göra ett ultraljud och fostervattensprov på sin döde ofödde son. På vägen dit och därifrån mötte föräldraparet flera levande bebisar i likadana plastvagnar som deras döde son snart skulle ligga i. Dom fick höra skrik som aldrig skulle nå deras sons lungor. Dom tvingades se nyblivna föräldrars och blivande föräldrars lycka. Allt detta vid ett extremt känsligt tillstånd. Jag frågar mig, vart finns förståelsen och insikten om människors känslor? Var finns humaniteten?

Jag har således tvingats besöka denna avdelning några gånger tidigare denna graviditet. För både specialistultraljud och järndropp. Men tidigare har det förefallit sig så att min underbara make har varit med mig. Idag kunde han inte följa med och därmed blev det första gången jag ensam skulle möta BB. Detta var något jag knappt reflekterade över före besöket. Men väl där hände det något. Det kändes som jag skulle gå sönder inombords. Saknaden efter William blev helt outhärdlig och paniken trängde sig på. Kunde inte andas och hjärtat slog hårt så hårt. Samma lukt som i rummet där William föddes. Samma väder och utsikt utanför fönstret. Samma inredning och samma förbannade garderob. Små nyfödda bebisar som skrek precis utanför min dörr. Det enda jag kunde tänka var att jag var tvungen att ta mig därifrån. Och det nu. Direkt. Där satt jag med en slang i armen och kände tårarna välla fram. Att själv dra ut kanylen och springa därifrån var en tanke som jag fick brottas med för att slå bort. Ringde ändå på larmknappen för att få hjälp att komma därifrån. Efter nästan tio (!) minuter kommer en sköterska. Ville bara komma därifrån och orkade inte ifrågasätta väntetiden. Någonstans i mitt hysteriska gråtande fick jag fram att det var första gången jag varit där ensam sedan jag lämnade min döde son där. Jag grät så jag knappt kunde andas. Än mindre prata. På något sätt tog jag mig ändå ut. Luften utanför sjukhuset var den friskaste och härligaste jag någonsin känt. Som om jag befunnit mig i en mörk källare utan syre i flera långa år. Fåglarna kvittrade och sakteliga började livet komma tillbaka till mig.

Nu efteråt så skäms jag. Jag är sådan. Mår dåligt över att visa mig svag. Mår dåligt över att blotta mina känslor på det sättet. Jag håller för det mesta mina känslor väldigt kontrollerade. I många situationer har det varit ett måste. Fastän känslor löper amok på insidan, fastän hela ens väsen vänder sig ut och in så har jag lärt mig att jag måste hålla mig lugn. Därför gråter jag nästan aldrig när någon ser. Och dom få gångerna jag faktiskt gör det, då skäms jag. Jag skäms så oerhört att jag aldrig någonsin vill sätta min fot på BB-avdelningen igen. Men något säger mig att jag kommer bli så illa tvungen om jag ska få ordning på min anemi...

Klag

Även om vi fått ovärderligt stöd från den bästa av alla läkare så känns allt lite motigt just nu. Har varit så oerhört trött på sistone. Huvudvärk, yrsel och svimningar om vartannat. Jag känner min kropp och har förstått att det har haft med mitt blodvärde att göra, men i vanlig ordning har ingen lyssnat. Tills jag mötte Carl-Magnus. Då var det plötsligt inte omöjligt att ta nya prover på blodvärden och järndepåer. Prover som visade att jag mycket riktigt lider av anemi och behöver järn. Problemet är att jag inte tål järn i tablettform, men att ta beslut om att ge järn intravenöst har ingen kunnat göra. Orsaken har varit att jag "inte ser ut som någon som lider av anemi". Jag har enligt flera läkare sett för "pigg och fräsch ut". Smink och ett gott bemötande har visst den förmågan. Tydligen måste man gå dit precis som man känner sig och inte anstränga sig för att vara trevlig. Men Carl-Magnus valde att se till provsvaren istället för rouget på mina kinder så nu får jag den efterlängtade järnbehandlingen i droppform under några veckors tid. Äntligen.

Som om det inte vore nog att jag svimmar i tid och otid så har min foglossning gjort mig till en handikappad person med en hemsk värk som gör att jag har väldigt svårt att ta mig ur sängen. Än mindre gå längre än tio meter. Men kanske lika bra det, annars svimmar jag ju ändå bara. Sista veckorna har jag dessutom haft onda värkar som påminner oroväckande mycket om öppningsskedet. Som gör att jag varken kan sitta eller stå. Som kommer från ingenstans när jag gör ingenting och kommer regelbundet men som försvinner efter någon timmas plåga.

Alla dessa krämpor har fått mig att inse mina begränsningar. Min förmåga att koncentrera mig på mina sista kurser är obefintlig, därför är jag nu officiellt sjukskriven fram till förlossningen. Men jag känner mig inte helt nöjd med den här situationen. Jag vill må bra och slippa vara sjukskriven. Därav dagens klagosång. Men imorgon är det tillväxtultraljud och flödeskontroll. Hoppas att allt känns lite bättre då. Dessutom, vem är jag att klaga? Jag är så lyckligt lottad som har världens finaste familj. Som alltid får mig på bra humör och ger mig extra energi när jag tror att all ork är slut. Vad mer kan man begära? Den goda hälsan finner jag nog efter förlossning och en skön sommar. Tills dess kan jag härda ut. Med kärlek, god vilja och lite järndropp kommer man långt.

Kampen för mitt ofödda barns liv

Den senaste tiden har präglats av en hel del energitjuvar i vårt liv. Både goda och onda. Det goda får gärna suga lite energi här och var. Men oftast är det dom onda tingen som gör störst ingrepp i ens tankar och liv, tyvärr.

Jag har under en längre tid känt en enorm maktlöshet. Jag har varit förbannad och uppgiven. Jag trodde i min enfald att man skulle bli bra behandlad av vården efter att ha varit med om det vi varit med om. Att vården skulle göra allt för att inte också detta barns liv skulle sluta i en liten liten kista. Men kampen har emellanåt känts ändlös. Det är inga orimliga krav vi har ställt. Vi har noga vägt våra känslor mot förnuftet och själva tänkt igenom vad vi vill att vården ska göra för oss. För mig har det handlat om att i största möjliga mån lägga mina känslor och rädslor åt sidan och istället tänka statistiskt och rationellt. Det är inte alltid enkelt efter allt vi varit med om. Men jag är skyldig mitt ofödda barn att inte låta rädslan och oron ta överhanden. Skulle mina känslor få bestämma skulle lille bebis få komma ut redan idag, men det skulle förstås innebära stora risker. Vi bestämde oss tidigt, faktiskt redan innan vi blev gravida igen, att vi aldrig någonsin skulle gå längre än till vecka 37 igen. I vecka 37 är bebisen färdig. Samtidigt är det nära på bristningsgränsen för vad jag skulle klara av. Varje dag är en prövning. Varje dag innebär ett steg närmare slutet. Därför blir också varje dag lite jobbigare än den förra. Vecka 37+0 är därav en absolut och definitiv kompromiss av min och barnets hälsa.

Att få ett sista datum för graviditeten har känts mycket viktigt för oss. Något som jag anser ska vara en självklar rättighet för alla föräldrar som mist sina barn och blivit gravida igen. Förutsatt att dom själva så önskar. Ett datum man redan i tidig graviditet borde ha möjligheten att få. I vårt fall har det känts som en förutsättning för att hålla oron i schack. Gång på gång har vi försökt förklara hur vi känner för läkare och barnmorskor, men inte har vi fått något beslut om sista datum. Tvärtom har vi gång på gång fått höra om riskerna med att bli igångsatt. Om riskerna med felbedömda ultraljud och för tidigt födda barn. Om den ökade risken för akuta kejsarsnitt i samband med en igångsättning. Om hur man aldrig någonsin sätter ett sista datum förrän tidigast i vecka 36. Har dessa ord och detta motstånd fått en redan oroad och upprörd mamma mindre oroad och upprörd? Den aspekten har tydligen ingen tagit hänsyn till. Många rentav livsavgörande detaljer har också "glömts" bort i denna diskussion. Jag är inte en gravid kvinna i mängden. Mitt ofödda barn har inte samma förutsättningar som dom flesta andra barn har. Faktum är att detta blir min tredje förlossning och därmed är en igångsättning mindre riskabel och lättare att genomföra. Faktum är att vårt förra barn var extremt stort och fastnade på vägen ut. Faktum är att vårt förra barn dog av att moderkakan la av.

Vi har bett om att få fler undersökningar för att få se att allt är bra. För att lugna oss och för att minimera risken att också denna lilla bebis ska dö. Vi har bett om regelbundna flödeskontroller av moderkaka och navelsträng för att få veta om moderkakan får infarkter och bebisen inte får syre och näring som han ska. Detta från vecka 30 och framåt. Vi har också bett om tillväxtultraljud för att få veta hur stor denna pojke är, just med tanke på hur stor William var. För att ha möjligheten att antingen tidigarelägga igångsättningen eller att göra ett kejsarsnitt. Detta för att inte riskera att också lillebror fastnar på vägen ut. Inte mycket begärt kan man tycka. Men vården är visst av en annan åsikt. Jag har tjatat och gnatat. Vädjat och diskuterat. Vridit och vändit på alla stenar jag kunnat. Men vad har jag fått för svar? Ultraljud kan potentiellt sett innebära risker för barnet, även fast det ännu inte är bevisat. Flödeskontroller är inte tillförlitliga i längre än en vecka efter utförd undersökning. Flödeskontrollerna skulle därför vara tvungna att genomföras en gång per vecka och det går ju absolut inte. Tillväxtultraljud är inte heller tillförlitliga då det har en avvikelsefrekvens på 15%. Jag köper inte dessa argument. Jag förstår allt för väl vad det handlar om. Det är inget nytt att vården har ont om resurser. Men att det ska drabba människor som verkligen behöver vård är allt annat än okej. En energitjuv i vårt liv. Minst sagt. Men igår skedde ett mirakel. Ett mirakel som heter Carl-Magnus. Jag är fortfarande i chock. Kan inte förstå, kan inte ta in.

Vi hade en läkartid hos en ännu en läkare. En kvinnlig överläkare den här gången. För att diskutera. Jag har varit inställd på detta möte i flera månader nu. Ja, i flera månader. För det är så lång tid det tar att få tag i en tid hos en överläkare. Bara det en historia i sig. Jag har oroat mig. Varit inställd på att behöva ta strid och inte ge vika. Väl där fick vi veta att den kvinnliga överläkaren vi skulle träffa var sjuk. Allt rasade som ett korthus. Jag såg framför mig två månader till av ännu mer oro. Kände gråten i halsen. Vi fick veta att vi skulle få träffa en annan läkare istället. En manlig överläkare vid namn Carl-Magnus. Jag kände ändå gråten i halsen. Men efter en stunds fundering tänkte jag att jag ändå skulle försöka göra det bästa av situationen. Även om det kändes absolut hopplöst. Men. Carl-Magnus utstrålade lugn och trygghet. Här behövde jag inte skrika mig blå för att få min röst hörd. Jag kände inte den hemska maktlöstheten. Jag förklarade hur vi kände. Gick igenom allt punkt för punkt. Miraklet Carl-Magnus lyssnade, nickade, la till sist sin hand på min och sa "då ordnar vi det". Jag förstod inte. Inte förrän han började räkna på vecka 37+0 och bestämde ett sista datum. Bestämde datum för tillväxtultraljud och flödeskontroller. Då förstod jag. Den lättnaden går nästan inte att jämföra med något annat. Nu kan jag andas ut. Vi behöver inte längre oroa oss för att inte ha gjort allt för att lille bebis ska få leva.

Inga tack i världen är tillräckliga för att förklara hur vi känner för vår underbara läkare. Men ändå. Tack. Och återigen, tack. Nu känner jag ett lugn i min graviditet och inför förlossningen jag inte kunnat känna tidigare. Nu kanske lillebror får komma till oss i juni med livet istället för döden...

Livet förändras

Efter mer än två veckors sjukstuga är vi på banan igen. Eller, åtminstone dottern och maken. Ett bättre immunförsvar till mig och lilltjejen önskas. Men det är visst sådant man föds med eller utan. I vårt fall blev vi utan. Nåja. Våren är på väg och därmed minskar sjukdomarna. Förhoppningsvis.

Jag och min hosta var och hälsade på William idag. Saknar honom så förtvivlat. Har börjat oroa mig för hur lillebror i magen ska tas emot. Förutsatt att han lever när han kommer ut. Kommer anhöriga välkomna honom som ett substitut för William? Som vårt andra barn och inte vårt tredje? Jag är rädd att lillebror i magen ska ta storebrors plats i andras hjärtan. Så får det inte bli. Det är något jag aldrig kommer acceptera. Lillebror i magen är Felicias och Williams lillebror. En egen individ. Han ska få samma möjlighet att få vara just en egen individ som alla andra barn. Att se honom som en ersättning för hans storebror vore att förringa både Williams och Lillebrors existens. Dom förtjänar så mycket mer än så. Därför måste jag som mamma stå upp för mina barn.

Jag känner av en viss ovilja, ett visst motstånd i min omgivning i att prata om William. Alla bearbetar vi i olika takt. För mig, min älskade dotter och man är sorgen givetvis annorlunda än för andra som inte stod William lika nära. På samma sätt som för alla andra barn och föräldrar som mist en familjemedlem. För oss kommer det alltid vara annorlunda. Det är något omgivningen måste acceptera. Men dessvärre finns inte alltid denna acceptans och förståelse. De allra flesta jag varit i kontakt med som också mist ett barn vittnar om samma sak. En förändring över tid i omgivningens bemötande. Omgivningens sorg har en helt annan skepnad och deras liv förändras kanske inte för alltid för att just vår lille son har dött. Men vi som förlorat ett barn har en sak gemensamt. Vi behöver och vill tala om vårt barn. Om goda såväl som onda känslor. Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar. Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret. Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Jag är fortfarande lika stolt och lycklig över att vara mamma till honom. På samma sätt som min oerhörda stolthet och lycka över min underbara dotter. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.

Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val. Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig.

Många är dom lärdomar man får av att förlora ett barn. Livet och omgivningen får ett nytt utseende. En ny innebörd. När dimman lättar blir allt klarare. En del saker hade hade man föredragit som dom var. Andra saker utvecklas till något bättre. Förändringar är nog sådana. Men det jag är mest tacksam över är min underbara familj. Jag är så oerhört tacksam över min underbara make och mina fantastiska barn. Vår sorg har gjort oss starkare och lyckligare. Konstigt nog. Och för det kan jag aldrig vara tacksam nog. Det är tyvärr inte alla förunnat efter förlusten av ett älskat litet barn.

Fläckar

Idag har vi handlat dom första kläderna till lillebror i magen. Inget speciellt, men en väldigt speciell känsla. Varje gång man tvingats gå förbi bebisavdelningen i affären efter att William dog har känslorna gjort uppror. Vetskapen om att jag skulle handlat just dom där byxorna eller tröjan har fått mig att må illa. För jag har ingen William att klä på. För William är död. Men idag tog vi oss mod och valde ut en ljusblå mysdress, inte helt olik den William begravdes i. Det kändes rätt. Men framför mig såg jag gulbruna likfläckar på kläderna. Likadana fläckar som blev på Williams kläder. Fläckar man inte pratar om. Fläckar som bränner djupt i en mors hjärta. Gör så ofantligt ont att se. Man vill laga, göra allt bra igen. Jag vill inte att också dessa kläder ska behöva få likadana fläckar. Jag vill att bebis i magen ska få leva ett långt och lyckligt liv.

I affären såg jag hur storasysters tankar flög fram och tillbaka. När vi betalat sa hon "Mamma, du får säga åt barnmorskorna att dom får klä på lillebror dom där kläderna sen...". Först förstod jag inte. Men efter några sekunder så mindes jag. Barnmorskan klädde ju William. För storasyster är det självklart så det går till. Man klär inte sina små nyfödda själv, det gör ju barnmorskan. Små detaljer från något som i hennes värld är det normala.

Här är en bild på magen idag. Vecka 21. Den växer så det knakar i fogarna. Bokstavligt talat.

Lillebror mår bra

Ultraljudet härom dagen gick bra. Jag var säker på att dom skulle säga att lillebror hade dött. Att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset för att föda mitt andra döda barn. Jag kände ilskan mot alla andra lyckliga havande kvinnor som satt i samma väntrum som oss. Så lyckligt ovetandes om vilket spel med livet en graviditet faktiskt är. Hur lätt det liv dom blivit välsignade med kan ryckas ifrån dom. Att dom inför en kontroll eller ett ultraljud faktiskt kan sitta där och läsa en tidning, skratta och vara bekymmersfria. Jag föraktar dom. Lika korkade och naiva som jag en gång var. Om dom bara visste. Om dom bara förstod.

Dom känslor som uppkommer efter man förlorat ett barn är allt annat än fina. Jag skäms över hur jag känner. Att förakta människor man inte ens känner är inget att vara stolt över. Jag har alltid varit den som inte dömt på förhand. Som alltid trott det bästa om alla omkring mig. Samma sak som jag lär min dotter, att inte döma andra utan grund. Jag är en annan människa idag än jag var innan William rycktes ifrån mig. Underbara lilla barn - du borde sitta här i mammas famn nu.

Barnmorskan säger att hon ser hjärtaktivitet. Jag tänker först att hon nog ser fel. Men när jag själv ser det lilla hjärtat slå på skärmen tror jag henne. Allt ser så bra ut, säger hon. Även här tror jag henne. Hinner bli lycklig för en kort stund men slår snabbt bort den känslan. För hur länge kommer allt vara bra? När kommer allt gå åt helvete denna gång? För i mitt huvud är det en fråga om när, inte om. Vi ber om en flödesanalys av navelsträng och moderkaka. Det går inte, säger hon. Bebisen är inte livsduglig ändå. Inte förrän tidigast om tre veckor, kanske mer. Skulle något vara fel skulle vi inte kunna rädda honom. Som om det vore ett argument för att inte ta reda på om det faktiskt var infarkter jag kände i lördags? Allt är bra nu, men var det infarkter jag kände kan läget för lillebror vara något helt annat inom några få dagar. Men det får vi inte veta. För dom tänker inte göra en sådan kontroll. Idioti på hög nivå.

Kritiken och frustrationen mot landstinget och vården är stor just nu. Men det är en helt annan historia och ett helt annat inlägg. Lillebror mår bra. För tillfället. Och det är allt som betyder något - just nu.

Oro

Idag känner jag oro på riktigt. Det har jag inte gjort förrän nu. En hemsk känsla. Har känt mig trött idag och haft hjärtklappning som vanligt. Inget jag tänkt speciellt på. Men på eftermiddagen kände jag en vidrig känsla. En känsla som jag bara känt en gång förut. Den gången innebar den död. En brinnande svidande känsla på framsidan av livmodern där jag vet att moderkakan sitter även denna gång. Precis samma smärta som när Williams moderkaka fick dödande infarkter. Det gjorde så ont att jag vek mig dubbelt. Det är som om någon tar tag i navelsträngen och riktigt sliter i moderkakan som lossnar från väggen. Precis så känns det.

Lika snabbt som smärtan kom försvann den igen. Efter fem minuters plåga. Nu sitter vi här. Med en hemsk oro. Men vilken hjälp finns det att få om moderkakan faktiskt fått infarkter igen? Ingen alls. Bebisar kan inte överleva i vecka tjugo. Infarkten kan inte göras ogjord.

Oro är direkt sammankopplat med maktlöshet. Och det är precis så vi känner oss nu. Vi är utlämnade till högre makter. Kommer vi få ett levande barn eller ett dött barn? Ingen vet. Det är inte heller något vi kan kontrollera. Vi kan bara be. Be om liv och lycka. Jag anar att detta bara är början på en lång och plågsam oro. En oro som först, i bästa fall, tar slut om 17 långa veckor.

På måndag ringer jag barnmorskan och kräver ett ultraljud. Men väntan tills dess kommer bli lång så lång...

Ultraljud

Det är något speciellt med ultraljud. En nästan magisk upplevelse. Att få se den lille bebisen som drar i navelsträngen, suger på tummen och vänder på sig. Ett mirakel.

För oss är det så mycket mer komplicerat än så. Efter att under just ett ultraljud ha fått det vidrigaste beskedet man kan få. Vårt barn hade dött. Eter att ha tvingats uppleva det beskedet är ett ultraljud inte längre bara magiskt. Det är också en sömnlös natt, oro och ångest. Ända tills man ser hjärtat slå. Då först kan man andas ut. Vid varje ultraljud vi gjort under denna graviditet har jag varit lika säker på att läkaren kommer säga att barnet har dött. Jag väntar bara på orden "Jag hittar ingen hjärtaktivitet". Och varje gång jag inte får höra dom hemska orden blir jag lika förvånad. Detta trots att jag bara en liten stund tidigare kände bebisen sparka. Men det mest plågsamma är inte mina egna känslor inför dessa ultraljud. Det är att se min älskade man plågas av oro. Hans bleka ansikte, svettiga hand och hans ansträngda andhämtning säger allt. Hur hans oro försvinner i en utandning när vi får se att allt är bra.

Före ultraljudet där vi fick veta att William var död var jag aldrig orolig inför ett ultraljud. Inte på riktigt. Visst fanns där en liten tanke på att bebisen kunde vara död, men inte händer det väl mig. Tanken slogs bort lika fort som den kom. Jag kommer aldrig kunna bli samma naiva och lättsinnade människa igen. Ett ultraljud kommer aldrig någonsin bli enbart en underbar stund. Jag har förändrats till en allvarlig person. Kanske är det så när man varit med om mycket elände. Det är en sorg i sig. Att inte längre kunna vara en optimist. Att inte längre kunna se lika lättsamt på livet. Att alltid tvingas se allvaret i alla situationer.

Men idag njuter jag av två ljuvliga buketter tulpaner som jag fått av världens mest underbara dotter och fantastiske make. Nu är våren på ingång. Med hopp om nytt liv. William fattas oss så det värker i bröstet. Men det gläder mig att efter en timmas långt ultraljud få veta att lillebror mår så bra en liten bebis möjligen kan göra inne i mammas mage. En fantastisk Anders Selbing gjorde ultraljudet så noggrant man kan och lugnade oss i vår oro. Samma Anders Selbing som gjorde ett likadant ultraljud för ganska precis ett år sedan med William i magen.

I mitten av juni ska alltså William och Felicia få en liten lillebror. Då blir vi äntligen fem i familjen!

Flicka eller pojke

Jag märker en tendens hos människor omkring oss att ifrågasätta vårt val att ta reda på kön. Både uttryckligen och mellan raderna. Som om det hade med otålighet att göra. Som om det vore något fult. Men så är det inte. För många andra är det ett spännande moment att få veta könet på barnet när det föds. Den stora frågan. "Blev det en flicka eller en pojke?". Ingen ställer någonsin, den kanske mest väsentliga frågan, "Lever eller dog barnet?". En fråga för känslig. Frågeställningen för ohygglig att ens tänkas.

För mig är den enda spännande frågan om barnet kommer få leva eller inte. Måhända vulgärt uttryckt. Men också sanning. Att ta reda på barnets kön är, för mig, att underlätta graviditeten. Att känslomässigt förstå att det finns en liten människa därinne. En människa att älska på samma sätt som mina andra barn. Men också en praktisk fråga. Vems kläder som ska plockas fram igen. Som varsamt ska tvättas, vikas och läggas i små lådor i hopp om att en levande bebis möter oss i juni. Huruvida det är en flicka eller pojke har i övrigt ingen betydelse för mig och min älskade make. Det är en gåta för mig hur en del inte tycks förstå det. Men så är ju hela livet en stor gåta. Människan som det största mysteriet.

Vissa saker är inte socialt acceptabla. Ännu. Att ta reda på kön är en sådan sak. Att tala om det faktum att man har svårt att känna något för sitt ofödda barn är också en sådan sak. När man varit med om det vi varit med om är inget längre tabu. Inga känslor eller val är fel när det gäller en ny graviditet. Skulle jag inte känna så, då skulle jag inte orka. Och jag måste orka. Åtminstone i tjugo veckor till. Sedan börjar en ny del, en ny resa. Med mer sorg eller glädje. Det återstår att se.

Ett litet syskon

Efter ett uppehåll är jag tillbaka igen. Det har hänt mycket i livet. Känslor som väller fram. Oro och förväntan. Sorg som inte kan hållas tillbaka. Som fördjupas och ändrar skepnad. Men också en stor lycka. Men vågar man vara lycklig? Vågar man hoppas?

Ett litet liv växer inom mig. Ett litet syskon till Felicia och William. Om jag vågar tänka framåt. Om jag vågar tänka det som i min värld är ett mirakel, inget mindre än ett mirakel. Om bebisen föds levande, då föds han eller hon ganska precis ett år efter storebror William. Jag går igenom samma faser i samma månader i samma årstider i samma högtider som jag gjorde med William ett år tidigare. Det är en tuff känslomässig kamp. Värst var det nog i början av hösten. Sorgen efter William hade så sakta börjat utvecklas till en känsla som på något sätt gick att leva med. Det gjorde inte lika överjävligt ont längre. En saknad som inte går att beskriva i ord, förstås. Men ändå en sorg hanterbar, något jag aldrig trodde var möjligt. Men den nya graviditeten drog igång en ny fas i sorgen. Där fanns inga rosa moln eller glädjerus som alla andra får uppleva vid en ny graviditet. Ingen omedelbar kärlek till det nya livet inom mig. En enorm ilska. Ska jag, som redan gått gå igenom den vidrigaste av alla öden, inte heller få glädjas åt det nya lilla livet vi blivit välsignade med? Sorgen blev också så ofattbart tung igen. Det gick inte längre att prata om William utan att brista ut i gråt. Besöken vid graven blev fruktansvärt plågsamt tunga. Tårarna verkade inte kunna ta slut. Sorgen och saknaden återigen som knivar i bröstet. Hemska känslor mot det nya barnet. Jag vill ha William. Ingen annan bebis än William.

Varje reaktion vi fick på den nya graviditeten var extremt positiv. En entusiasm som gjorde mig ännu mer arg. Som om alla tyckte att det var så fantastiskt bra att vi skaffar ett "nytt" barn. Ett substitut, en ersättning för William. Människor tycktes tro att nu när vi var gravida igen och skulle få ett levande barn så skulle vi glömma William. Och det vore ju det bästa för oss. Leva som om "det" aldrig hade hänt. Som om William aldrig hade funnits. Ibland hände det till och med att en vissa sa dessa saker rakt ut medan andra visade det genom sin omåttliga entusiasm. Jag kunde inte släppa ilskan. Den var hemsk och vidrig att hantera. Är fortfarande svår att hantera. Jag förstår att alla inte tänker på detta sätt. Att många glada reaktioner säkert är just en glad reaktion för Felicias och Williams syskon. Men dom som tänker eller uttrycker den nya graviditeten som ett steg bort från William föraktar jag. Kommer så alltid att göra.

Jag minns att jag under graviditeten med William sa att jag inte tog något för givet. Det gjorde jag inte heller. Jag insåg redan då att livet var skört. Men hur tänker man efter att faktiskt ha tvingats uppleva det värsta som kan hända? Jag får gång på gång höra att detta är en ny graviditet med nya förutsättningen. Måhända att det stämmer. Eller inte. Det är fortfarande min kropp. Samma kropp och samma blod som gav näring till den moderkaka som hade ihjäl vår älskade son. Samma blod som gav moderkakan dödande proppar. Den här gången kan jag omöjligt se ett levande barn i min famn i juni. Inte heller ett dött barn - konstigt nog. Jag känner mig inte gravid. Tänker mig inte som gravid. Fysiskt är jag förstås så gravid som det bara går. Men i mitt huvud är det annorlunda. Ibland finns där bara en likgiltighet. Inte medvetet. Men som en reaktion på det vi gått igenom. Men med tiden tränger sig oron på. Knackar en obarmhärtigt på axeln. Viskar ord om död och mörker. Om ännu ett barn som ryckts ifrån livet innan det ens har hunnit börja. Men känner jag inte, då kan det heller inte göra ont. Den dagen det händer igen.

Den här graviditeten är inte enkel. Jag hade heller inte förväntat mig att den skulle vara det. Men så mycket mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat ana. Därför kommer vi att göra allt för att jag ska våga känna mer. På torsdag får vi veta om det är en lillasyster eller lillebror därinne. Jag ser fram emot det. Ser fram emot att få handla några plagg till den lille. Jag ber en stilla bön att dessa kläder får användas av en levande bebis. Men snart slår jag bort tanken. Orkar inte tänka för mycket på liv och död.

Halva vägen kvar nu. En dag i taget. Och lagom till förlossningen kanske kanske jag har insett att jag har ett liv inom mig.