måndag 28 februari 2011

Livet förändras

Efter mer än två veckors sjukstuga är vi på banan igen. Eller, åtminstone dottern och maken. Ett bättre immunförsvar till mig och lilltjejen önskas. Men det är visst sådant man föds med eller utan. I vårt fall blev vi utan. Nåja. Våren är på väg och därmed minskar sjukdomarna. Förhoppningsvis.

Jag och min hosta var och hälsade på William idag. Saknar honom så förtvivlat. Har börjat oroa mig för hur lillebror i magen ska tas emot. Förutsatt att han lever när han kommer ut. Kommer anhöriga välkomna honom som ett substitut för William? Som vårt andra barn och inte vårt tredje? Jag är rädd att lillebror i magen ska ta storebrors plats i andras hjärtan. Så får det inte bli. Det är något jag aldrig kommer acceptera. Lillebror i magen är Felicias och Williams lillebror. En egen individ. Han ska få samma möjlighet att få vara just en egen individ som alla andra barn. Att se honom som en ersättning för hans storebror vore att förringa både Williams och Lillebrors existens. Dom förtjänar så mycket mer än så. Därför måste jag som mamma stå upp för mina barn.

Jag känner av en viss ovilja, ett visst motstånd i min omgivning i att prata om William. Alla bearbetar vi i olika takt. För mig, min älskade dotter och man är sorgen givetvis annorlunda än för andra som inte stod William lika nära. På samma sätt som för alla andra barn och föräldrar som mist en familjemedlem. För oss kommer det alltid vara annorlunda. Det är något omgivningen måste acceptera. Men dessvärre finns inte alltid denna acceptans och förståelse. De allra flesta jag varit i kontakt med som också mist ett barn vittnar om samma sak. En förändring över tid i omgivningens bemötande. Omgivningens sorg har en helt annan skepnad och deras liv förändras kanske inte för alltid för att just vår lille son har dött. Men vi som förlorat ett barn har en sak gemensamt. Vi behöver och vill tala om vårt barn. Om goda såväl som onda känslor. Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar. Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret. Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Jag är fortfarande lika stolt och lycklig över att vara mamma till honom. På samma sätt som min oerhörda stolthet och lycka över min underbara dotter. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.

Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val. Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig.

Många är dom lärdomar man får av att förlora ett barn. Livet och omgivningen får ett nytt utseende. En ny innebörd. När dimman lättar blir allt klarare. En del saker hade hade man föredragit som dom var. Andra saker utvecklas till något bättre. Förändringar är nog sådana. Men det jag är mest tacksam över är min underbara familj. Jag är så oerhört tacksam över min underbara make och mina fantastiska barn. Vår sorg har gjort oss starkare och lyckligare. Konstigt nog. Och för det kan jag aldrig vara tacksam nog. Det är tyvärr inte alla förunnat efter förlusten av ett älskat litet barn.

lördag 5 februari 2011

Fläckar

Idag har vi handlat dom första kläderna till lillebror i magen. Inget speciellt, men en väldigt speciell känsla. Varje gång man tvingats gå förbi bebisavdelningen i affären efter att William dog har känslorna gjort uppror. Vetskapen om att jag skulle handlat just dom där byxorna eller tröjan har fått mig att må illa. För jag har ingen William att klä på. För William är död. Men idag tog vi oss mod och valde ut en ljusblå mysdress, inte helt olik den William begravdes i. Det kändes rätt. Men framför mig såg jag gulbruna likfläckar på kläderna. Likadana fläckar som blev på Williams kläder. Fläckar man inte pratar om. Fläckar som bränner djupt i en mors hjärta. Gör så ofantligt ont att se. Man vill laga, göra allt bra igen. Jag vill inte att också dessa kläder ska behöva få likadana fläckar. Jag vill att bebis i magen ska få leva ett långt och lyckligt liv.

I affären såg jag hur storasysters tankar flög fram och tillbaka. När vi betalat sa hon "Mamma, du får säga åt barnmorskorna att dom får klä på lillebror dom där kläderna sen...". Först förstod jag inte. Men efter några sekunder så mindes jag. Barnmorskan klädde ju William. För storasyster är det självklart så det går till. Man klär inte sina små nyfödda själv, det gör ju barnmorskan. Små detaljer från något som i hennes värld är det normala.

Här är en bild på magen idag. Vecka 21. Den växer så det knakar i fogarna. Bokstavligt talat.

torsdag 3 februari 2011

Lillebror mår bra

Ultraljudet härom dagen gick bra. Jag var säker på att dom skulle säga att lillebror hade dött. Att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset för att föda mitt andra döda barn. Jag kände ilskan mot alla andra lyckliga havande kvinnor som satt i samma väntrum som oss. Så lyckligt ovetandes om vilket spel med livet en graviditet faktiskt är. Hur lätt det liv dom blivit välsignade med kan ryckas ifrån dom. Att dom inför en kontroll eller ett ultraljud faktiskt kan sitta där och läsa en tidning, skratta och vara bekymmersfria. Jag föraktar dom. Lika korkade och naiva som jag en gång var. Om dom bara visste. Om dom bara förstod.

Dom känslor som uppkommer efter man förlorat ett barn är allt annat än fina. Jag skäms över hur jag känner. Att förakta människor man inte ens känner är inget att vara stolt över. Jag har alltid varit den som inte dömt på förhand. Som alltid trott det bästa om alla omkring mig. Samma sak som jag lär min dotter, att inte döma andra utan grund. Jag är en annan människa idag än jag var innan William rycktes ifrån mig. Underbara lilla barn - du borde sitta här i mammas famn nu.

Barnmorskan säger att hon ser hjärtaktivitet. Jag tänker först att hon nog ser fel. Men när jag själv ser det lilla hjärtat slå på skärmen tror jag henne. Allt ser så bra ut, säger hon. Även här tror jag henne. Hinner bli lycklig för en kort stund men slår snabbt bort den känslan. För hur länge kommer allt vara bra? När kommer allt gå åt helvete denna gång? För i mitt huvud är det en fråga om när, inte om. Vi ber om en flödesanalys av navelsträng och moderkaka. Det går inte, säger hon. Bebisen är inte livsduglig ändå. Inte förrän tidigast om tre veckor, kanske mer. Skulle något vara fel skulle vi inte kunna rädda honom. Som om det vore ett argument för att inte ta reda på om det faktiskt var infarkter jag kände i lördags? Allt är bra nu, men var det infarkter jag kände kan läget för lillebror vara något helt annat inom några få dagar. Men det får vi inte veta. För dom tänker inte göra en sådan kontroll. Idioti på hög nivå.

Kritiken och frustrationen mot landstinget och vården är stor just nu. Men det är en helt annan historia och ett helt annat inlägg. Lillebror mår bra. För tillfället. Och det är allt som betyder något - just nu.