Sex månader

Sex hela månader har gått. Sex månader sedan jag för sista gången fick hålla min älskade lille son. Det har varit sex månader av förtvivlan, kärlek, saknad, glädje och sorg. Jag har nog inte accepterat det än. Han får inte vara död. Jag vill inte förenas med det. Inte än.

Så idag ska vi till William och lämna en liten julgran. Storasyster var mycket bestämd med att lillebror måste få ha en julgran i jul. Så så får det bli. En liten julgran till lille William. Julen är den vackraste tid som finns. Barnens högtid. För storasysters skull kommer julen göras så fin som möjligt. Men jag saknar så förtvivlat. Julen i år kommer komma som en påminnelse om vad som borde varit. Men sådan är väl högtiden. Speciellt efter ett litet barns död. Vårt lilla barn.

Sex månader har gått. Jag blickar framåt. Undrar hur jag ska klara av att leva ett helt liv utan min älskade son. Jag vill inte det. Vill inte vill inte. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Jag har inget val.

Grattis älskade lille William. Önskar så att du har det bra där du är. Vi tänker på dig hela tiden och längtar efter den dag vi ses igen. Pussar och kramar från mamma

Jag är inte stark

Jag får ofta höra att jag är en stark person. Att jag är stark som andas, bryr mig om andra, klär mig, tar hand om Felicia och lagar mat trots att mitt barn har dött. Att jag tar mig framåt i vardagen. Jag tror på styrkan inom människan. Men att jag skulle vara starkare än någon annan stämmer inte. Måhända att man blir starkare med tiden efter att ha gått igenom något traumatiskt. Man får livserfarenhet. Lär känna sig själv och andra på ett djupare plan. Men. Jag har inte valt detta. Jag kastades ner i den djupaste avgrund när min son dog. Jag hade inget att välja på. Mitt barn rycktes ifrån mig. Jag tvingades in i ett liv utan min son. Jag sökte lösningar och svar. Men faktum kvarstod. Livet skulle aldrig mer bli detsamma. Men jag hade min dotter. Min familj. Mig själv. Tiden står inte still. Tiden kan inte gå bakåt. Den kan bara gå åt ett håll. Jag hade inget att välja på. Har fortfarande inget att välja på. Min familj behöver mig. Jag behöver dom. Jag lever dagen som den kommer. Njuter av dom jag älskar. Gör tråkiga saker såväl som roliga saker. Gör sådant som hör tiden till. Gör det mig stark?

Jag undrar. Vad vore alternativet? Kanske kunde jag lägga mig på marken och dö. Sluta älska min familj. Sluta ta hand om min dotter. Aldrig gå utanför dörren. Sky människor. Sluta andas. Aldrig mer leva igen. Men det fungerar inte så. När man inte förlorat ett barn är det lätt att tänka att man garanterat skulle dö själv om ens älskade barn skulle dö. Så tänkte jag innan det hände mig. Men när det otänkbara sker. Då har man inget val. Man slutar inte andas. Man slutar inte älska. Man slutar inte ta hand om dom man älskar. Stundtals är sorgen och saknaden så outhärdligt plågsam att man önskar att livet kunde ta slut. Men i själva verket är det dom fruktansvärda känslorna man önskar livet ur. Jag vill leva. Jag vill leva ett lyckligt liv med min älskade man och min underbara dotter. Såvida man inte väljer att ta sitt liv så finns inget alternativ.

Evig sorg och saknad är otroligt starka känslor. Men kärlek och lycka. Det är känslor än starkare. Jag drivs vidare i livet, en dag i taget, tack vare kärleken och lyckan i min familj. Sorgen och saknaden finns alltid där. Varje sekund av varje dag. Men på något sätt hanterar man det. Man dör inte. För det mesta är jag lycklig. Ibland är det genomjävligt. Ibland värre än så. Men man överlever. Människan är stark. Starkare än man någonsin kan förstå. Men jag. Jag är bara en människa - precis som du. Jag är inte starkare än någon annan. Jag måste hitta en väg där jag kan överleva. Där jag kan leva. Den enda lösning jag har är att låta tiden gå. Att andas, ta hand om dom jag älskar, klä mig, laga mat. Tillåta mig att sörja och sakna. Förlita mig till kärleken. Men det gör mig inte till en stark person. Bara mänsklig.

William finns alltid med mig. Sorg och kärlek hand i hand. Livet rullar på. Tiden går framåt. En familjemedlem för lite i vår älskade familj.

Framtiden

Den här veckan och föregående har vi verkligen haft fullt upp. Mycket att ordna med inför framtiden. Det är konstigt att tänka tanken att det faktiskt finns en framtid. Tiden har på något sätt stått still sedan lille William dog. Vardagen rullar ju på. Men framtiden har man knappt orkat tänka på. Nu känns det ändå som att vi kan blicka framåt och se ljuset efter det oändliga mörkret. Även om sorgen och saknaden alltid finns där. En del av mig vill inte gå vidare utan William. En annan del vill leva livet till fullo. Göra framtiden och nuet till det bästa för min levande familj. Storasyster behöver få må bra och vara lycklig på alla sätt som går. Så även min älskade make och jag själv. Hur mycket jag än ältar tiden innan William dog. Hur mycket jag än önskar att jag vetat framtiden innan det hände så kan jag inte ändra det förflutna. Vår älskade son är död och han kommer inte tillbaka till oss. Men han finns här. I våra hjärtan. I våra tankar. Runt omkring oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som finns för oss. Som visar sitt stöd och varma medkänsla. Mammor som kommer fram och lägger armen om en under fotbollsträningen. Pappor som kommer fram och pratar i affären. Som vågar prata om sorgen. Om William. Vågar visa sina känslor. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket det värmer.

Jag har fått ännu en nominering i Beautiful Blog Award, den här gången av finaste Ann-Louise (Älskade Ängel). Det värmer i själen. Tack underbara du. Även Ann-Louise har förlorat en liten son. Lille Lucas somnade in i mammas mage. Så orättvist. Så hemskt. Att även Lucas föräldrar har fått gå igenom samma helvete som vi. Det gläder mig så att Lucas snart ska få bli storebror. Önskar er all lycka i världen.

Vill avsluta med några bilder på älskade William. Saknar dig så det värker inom mig.

Fyra månader

Fyra månader idag. Fyra månader av oändlig saknad och sorg. Men också fyra månader av glädje och kärlek så stark. Jag saknar dig så förtvivlat min lille älskling. Varje dag, varje ögonblick och varje sekund önskar jag att du vore här. Du fattas mig. Kommer alltid fattas mig. Livet är så hemskt orättvist. Du hade nog kunnat rulla runt från rygg till mage nu. Suttit med oss vid matbordet. Du hade gett mig ett stort leende varje morgon våra ögon möttes för första gången den dagen. Men du fick aldrig chansen.

Varför? Jag kan fortfarande inte förstå. Varför fick du inte stanna? Det gör så ont. Varje ny dag är en påminnelse om att ditt liv inte fick fortsätta. Jag kan inte förstå. Vägrar förstå. Det som inte fick hända hände ändå. Vårt liv tvingades fortsätta utan dig. Inget i vårt liv kommer någonsin bli sig likt igen. Vi har upplevt dig. Vi kommer aldrig släppa dig. Du har berikat oss med den vackraste av all kärlek. Vi vill inte ha det annorlunda. Du och din syster är det finaste som hänt oss. Så mycket kärlek. Så mycket saknad.

Idag sjöng storasyster en sång för dig. Men det visste du nog redan. Hon sjöng att hon saknar dig. Att hon älskar dig. Att hon önskar att du vore här nu. Hon frågade mig varför du inte kan komma tillbaka. Varför du inte kan få sova i din säng. Döden är sådan. Svår och obarmhärtig. Inget i livet är svårare än döden. Men på samma sätt så enkel. Livet tar slut. Döden är oåterkallelig. Ett faktum som inte går att bortse ifrån. Men känslorna som väller fram är svåra. Så fruktansvärt svåra att hantera. Inga önskningar eller böner kan göra död till liv igen. Det är svårt, för såväl stora som små. Jag vill att du ska veta att storasyster saknar dig så. Hon pratar om dig ofta. Du finns i hennes hjärta och tankar varje dag. Precis som för pappa och mig. På så sätt lever du vidare. För alltid en del i familjen.

Du kommer alltid vara mitt barn, min underbara son. Jag kommer alltid att vara din mamma. En mamma med ett levande barn för lite. Grattis lille gubben. Vi saknar dig så!

Saknad

Sista dagarna har vi haft fullt upp. Vi har fått ett mycket bra och efterlängtat besked. Ett besked som kommer göra vårt liv lite lättare. Rent praktiskt åtminstone. En stor lättnad. Jag har också återgått till studierna, på gott och ont. Mest ont känns det som. Det är tungt. Tankarna är överallt och ingenstans. Inte där dom borde vara åtminstone. Idag var vi och hälsade på William. Väl där såg vi ett hav av vackra blomsterarrangemang. Rosa blommor. Små buketter. Fick genast en ond känsla i maggropen. Nej, inte ännu ett litet barn. Inte ännu ett litet oskyldigt barn som ryckts ifrån sin familj! Ville inte förstå. Efter att ha läst på två av sorgebanden förstod jag. Det var ett litet barn. En liten flicka som somnat in. Jag brast ut i gråt. Kunde inte hejda mig. Det gjorde så ont att ännu ett barn blivit en liten ängel. Så ont så ont. Tänkte på flickans föräldrar. Stackars stackars dom. Tänkte tillbaka på Williams begravning. På våra känslor efter begravningen. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det vi kände då. Men just nu, precis i denna stund känner en annan familj samma känslor som vi gjorde. Obarmhärtig sorg och saknad. Mitt hjärta blöder för lilla Moas familj. Jag hoppas och tror att lilla Moa kommer få det bra i himlen. Tillsammans med vår lille William. Han kanske kan visa henne runt. Han har ju varit där ett tag nu. Snart fyra månader. En evighet. Men på samma gång, bara en liten stund. Det är så svårt. Saknar vår älskade lille son till döds. Saknar hans livliga sparkar inom mig. Hans vackra ansikte. Hans mjuka små händer och fötter. Hans kalla panna och kind. Saknar att få hålla honom i min famn.

En del av mig kan fortfarande inte förstå. William kan inte vara död. Får inte vara död. Han är vår son. Felicias lillebror. Han ska vara här, med oss. Vi är hans familj - hans trygghet. Verkligheten gör så ont i mig. Men hur mycket jag än vägrar att förstå så kvarstår faktum. William är död. Vi kommer inte få honom tillbaka. Ingen längtan. Ingen kärlek. Ingen sorg eller saknad kommer få honom tillbaka igen. Det definitiva gör så ont. Obeskrivligt ont. Du kommer alltid att fattas oss. Vår älskade lille William.

Ingen bebis

Det är ingen hemlighet att vi önskar ännu ett barn i vår familj. Ännu ett barn att älska villkorslöst. Att med öm hand få ta hand om. Där vi får följa uppväxten och framstegen. Att få ta del av allt underbart som det innebär. Ett barn som får samma chans som storasyster. Den chansen storebror aldrig fick. Det är vår stora önskan. Även om vi är oändligt lyckliga med dom två underbara barn vi redan har. Ett barn här. Ett barn i himlen. Så otroligt älskade ni är, små barn.

För två veckor sedan idag kände jag instinktivt att något var annorlunda i min kropp. Jag tog ett graviditetstest. Positivt. Glädjen var så stor. Kanske kanske skulle det bli ett litet barn till i familjen. Kanske skulle det gå vägen. Men all oro kom som ett slag i magen. Missfall. Hjärtfel. Sjukdomar. Och om det nu skulle gå bra hela vägen till mål. Vad händer sen? I vår värld är ett levande barn ett under. I vår värld är oddsen för ett levande barn en på två. Men trots oron så var vi lyckliga. Så väldigt lyckliga.

Dessvärre var inte lyckan långvarig. En vecka senare började jag blöda. Blödningen varade i sex dagar. Nu är det kört, tänkte jag. Det blir ingen bebis. Inget syskon. När blödningen väl slutade tog jag ett nytt graviditetstest. Fortfarande positivt. En gnutta hopp. Kanske var det ändå inte missfall? Samma dag fick jag smärtor i magen och ryggslutet. Oro för utomkvedshavandeskap. Positivt graviditetstest, konstiga blödningar och smärtor i magen. Framför mig såg jag inre blödningar och en bortopererad livmoder. Inga fler barn. Inte biologiska i alla fall.

Så idag blev det akuttid hos läkaren. Där konstaterades missfall och urinvägsinfektion. Kanske också någon annan infektion, det återstår att se. Men inget utomkvedshavandeskap. Konstiga känslor. Lättnad över att inte behöva operera. Över att det inte var någon risk för min hälsa. Men också en stor bedrövelse över att det inte blev någon bebis. Inget syskon. Förstår inte varför det var tvunget hända oss. Det känns som om vi haft nog. Om möjligt saknar jag William än mer nu. Graviditeten blev en påminnelse om den tid då William fortfarande levde. På den tiden då lyckan var total. Då vi fortfarande var lyckligt ovetande om hur graviditeten skulle sluta. Lille underbara älskade William. Åh vad mamma saknar dig.

Vi hade hoppats på ett syskon innan Williams 1-årsdag. Nu blir det inte så. Det var helt enkelt inte vår tur den här gången. Inte vår tid. Men den tiden kommer. Hoppas jag. Önskar jag. Det måste bli så. Vi längtar så.

Min starka mamma

Den här dikten är så fin. Så vacker. Så sann. Skriven av Key Des Ormeaux, översatt av Helen S Wirén.

Min mamma är så stark

det säger faktiskt alla

Men i ensamhet om natten har

jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter

kommer jag tassande på tå

Hon vet inte att jag är där

för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor

och hennes smärta

Jag vakar över min starka mamma

som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende

ett leende som hon tror döljer

Men genom Himlens dörr

ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden

för att hålla mig kvar

Men alla som känner henne vet

att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma

genom Himlens öppna dörr

försöker jag förklara att änglar skyddar mig

nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper

eller lättar bördorna hon bär

Har du möjlighet, gör ett besök

och visa att du håller henne kär

Vad hon än säger

hur hon än mår

Min starka mamma
har ett hjärta fullt av sår

Dikt

Dikten vi hade i Williams dödsannons och som har funnits med i våra tankar sedan dess. Jag hör den inom mig varje dag. En tröst. En saknad så stor. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden. Om du bara vore här. Där du borde vara. Men du är inte här. Mammas famn smärtar av saknad och tomhet. Du finns med oss överallt. Vad vi än gör. Och en dag ses vi igen. Som en annan vis mamma skrev - själar säger aldrig farväl. Min lille underbara son. Mamma älskar dig så.

Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå

Den dagen det hände

orkade inte mitt hjärta att slå

Älskade pappa

mitt liv blev så kort

Ta hand om varandra

när jag flyger bort

Jag vet att ni gråter

och det finns ingen tröst

Men lyssna till era hjärtan

och ni kan höra min röst

Jag finns inte bland er

men jag finns ändå

Jag hör era böner

och jag älskar er så

I den lilla kistan

Det var en lång väntan efter Williams död. Väntan på att vår lille älsklings begravning. Det var tungt. Vi ville inte. Samtidigt ville vi få det gjort. Hemska känslor. Vi visste inte var han var. Om obduktionen var över än. Om han var i Linköping eller Norrköping. En lång och svår väntan.

Tiden präglades av många svåra beslut. Vad skulle han ha på sig? Vilka minnen ville vi behålla? Vad skulle han få ta med sig? Vi bestämde oss ganska snart för att var och en av dom som ville ge William något skulle få bestämma om han skulle få ta det med sig till den plats han skulle eller om det skulle stanna hemma hos oss. Felicia var mycket bestämd med vad hon ville ge sin lillebror. Hon tillbringade timmar med att rita teckning efter teckning. Pärlplatta efter pärlplatta.

För oss var det inte lika enkelt att välja vad som skulle läggas i lille Williams kista och inte. Vi funderade mycket. Det måste bli bra. Det måste bara bli så bra det kan bli. Vi ville inte behöva ångra oss. Jag läste om en annan mamma som hade delat ett brythjärta med sin döda dotter. Det tyckte jag var så vackert. Ett helt hjärta, en kärlek, som delas itu. En halva till dig, en halva till mig. Att hänga runt halsen. En kärlek att bära med sig utöver kärleken inom sig. Det var ett självklart val för mig. När jag visade Felicia det inköpa hjärtat jag skulle dela med lillebror blev hon alldeles utom sig. Hon grät och grät. Hon ville också dela hjärta med lillebror. Något jag i vanliga fall hade tänkt på. Men i en sorg som den vi levde i var allt långt ifrån kristallklart. Så vi köpte ett hjärta till. Så att även storasyster och lillebror skulle få dela.

William fick så mycket fina saker. Blommor, kort, dikter, nallebjörnar, ljus och mycket mer. Vi fick med omsorg välja dom saker som skulle följa med honom. Ett svårt beslut. Men ändå ett beslut vi är tillfreds med idag. Han fick med sig det han behövde. Han fick med sig en liten del av oss alla. På det ena eller andra sättet. Det är vi så glada för. Jag önskar att William kände sig trygg där i kistan med alla fina kramdjur och saker han fick med sig. Saker inhandlade och gjorda av all kärlek i världen.

Förutom dom saker som visas på bilderna nedan fick William också ta med sig: teckning från storasyster som visats i tidigare inlägg, brythjärta som delas med mamma, brythjärta som delas med storasyster, foto från sjukhuset på alla oss fyra i familjen, mössa och body från mamma och pappa, snuttefilt som Felicia hade när hon var liten och som fortfarande luktade som storasyster, ett brev från mormor och en massa vackra blommor.

Mamma saknar dig. Önskar så att du har det bra där du är nu min älskade lille William!

Nallebjörn från storasyster, mamma & pappa

Teckning baksida från storasyster

(Felicia med William i familjen, mamma med William i famnen, pappa Victor,William när han är stor, morfar, mormor & moster)

Teckning framsida från storasyster

Teckningen från storasyster och hjärtteckning från kusinerna

Täcke och kudde från storasyster, mamma & pappa
Nallesnuttefilt från farmor & farfar

Liten myshund från moster (som hon haft sedan hon var liten)
Myshund från gammelfarmor & gammelfarfar

Fjäril från storasyster

Kläderna William hade på sig i kistan,

från storasyster, mamma & pappa

Williams fjäril

Just hemkommen från lilltjejen fotbollsträning. Lite småfrusna sitter vi i soffan med varm choklad och te och myser. Livet är bra härligt ibland.

Blir så rörd av medmänniskors värme. Idag träffade jag en så fin mamma som hade sitt barn på samma förskola som Felicia gick på. Hon vågade ställa frågan. Vågade visa sin empati. Vågade lägga armen om mig. Det är det inte alla som gör. Men dom som faktiskt gör det. Dom betyder så otroligt mycket. Det gör mig så glad. Så tacksam. Jag förstår hur jobbigt det måste vara. Hur rädd man är stegen innan man är framme. Hur många tankar som rör sig i huvudet. Man vill inte säga fel saker. Inte göra illa. Om hon bara visste hur mycket det hon gjorde faktiskt betydde för mig.

Jag fick den finaste bilden av en annan änglamamma idag. Den gjorde mig alldeles tårögd. Det fantastiska är att just fjärilen har blivit Williams symbol för oss. Fjärilen som följt oss hela sommaren. Tillsammans med bilden följde en dikt så otroligt vacker. Jag är så väldigt tacksam. Människor som denna änglamamma finns det inte många av. Så glad att jag har fått kontakt med dig. Jag låter dikten och bilden tala för sig själv.

A butterfly lights beside us like a sunbeam and for a brief moment it's glory and beauty belong to our world...but then it flies on again, and although we wish it could have stayed, we are so thankful to have seen it at all

En ängels hand och fot

Här är Williams fot och handavtryck. Hans stora avtryck. För han var ingen liten bebis. William vägde lika mycket och var lika lång när han föddes som Felicia var när hon var hela tre månader. Och då var hon ändå relativt stor för att vara flicka. Han var verkligen en stor liten kille.

Det är underbart att dom fina barnmorskorna på förlossningen ordnar med dessa minnen. Alla vackra bilder som dom bemödade sig att ta. På William. På familjen. På kärleken. Dessa avtryck och foton betyder så mycket för oss idag. Men det är också lite underligt. I början kunde jag inte titta på avtrycken och fotona utan att gråta hejdlöst. Men idag känner jag en sådan glädje. En sådan värme och lycka när jag ser på avtrycken och fotona på honom. En saknad så enorm, förstås. Men ändå. Det är bra underligt hur sorgen ändrar skepnad. Men vackert på många sätt. Kärleken får större utrymme. William får större utrymme på något konstigt vis. Det handlar inte bara om sorgen utan mer om vad jag känner för honom. Kärleken är så vacker.

Överburenhet

Idag har jag tagit en två timmars promenad. Skönt med motion och att få vara ensam en stund. Få skingra tankarna. Lyssna till naturen. Bra för kropp och själ. Försöker göra det så ofta jag hinner. Helgen har i övrigt spenderats med släkten. Svampplock och underbar middag i lördags. Lilltjejen har fått så mycket fina presenter. Hon är så nöjd så nöjd.

Jag läste en artikel i Aftonbladet idag. En artikel som bland annat beskriver en studie gjord på gravida kvinnor som gått över tiden. En mycket intressant artikel som på många sätt faktiskt bekräftar den åsikt och tro jag själv alltid har haft. Att gravida inte bör gå över tiden. Att tiden efter fullgångna veckor innebär ökade risker för barnet i magen.

Jag har tänkt mycket på det här med överburenhet. Veckorna innan William föddes mådde jag så otroligt dåligt. Massa värkar som inte ville sätta igång. Smärtor inte utav denna värld. Jag kände att han borde komma nu. Kände det i hela kroppen. Det var som om kroppen ville men inte förstod hur. Jag kontaktade barnmorskan, förlossningen, sjukvårdsupplysningen. Men alla sa samma sak. Kroppen sätter igång förlossningen när det är dags. Det är ingen fara. När jag sedan gick över tiden blev det bara värre. Är det humant att låta en gravid må så dåligt att hon inte ens kan gå utanför dörren, fastän hon gått över tiden? Att låta värkar pågå med två minuters mellanrum under flera veckors tid? Borde inte vården ha tagit ett större ansvar? Det anser jag. Men William är död. Inget som sker kan få honom tillbaka igen. Det spelar egentligen ingen roll vem som bär skulden. Men vården borde ha gjort mer. Borde göra sig mer uppmärksamma på dessa risker så att inte fler barn får sätta livet till. Att sätta igång förlossningen innebär förstås vissa risker, men att låta en gravid kvinna gå med regelbundna täta värkar under flera veckor är inte acceptabelt. Risken att bebisen i magen ska fara illa är för stor. I mitt fall var jag dessutom andraföderska. Det hade gjort en igångsättning mindre riskfylld. En annan aspekt är att en stressad mamma inte heller är bra för bebisen. Stress som man så väl vet är en stor riskfaktor för proppar, hjärtsjukdomar och ohälsa. Den stress jag oavbrutet utsattes för under min graviditet var vården mycket väl medveten om. Ändå gjordes inget när jag väl var fullgången och William fortfarande mådde bra. Tio dagar senare fick istället min moderkaka proppar som tog mitt barns liv.

Jag har pratat med flera andra som förlorat sina barn. Övervägande många av dessa just efter fullgången tid. Idag är det okej att gå hela tre veckor över tiden innan vården tar sitt ansvar och sätter igång förlossningen. Det är orimligt. Speciellt med tanke på den kraftigt ökande risken för barnet. Hur många fler barn ska få sätta livet till innan rutinerna skrivs om? Hur många fler pappor, mammor och storasyskon ska förlora sina små bebisar innan det kommer till en förändring? Jag pratade med en utav läkarna på Vrinnevisjukhuset angående just detta. Enligt denna läkare är det lika många som förlorar sitt barn efter fullgången tid som före. Jag har svårt att tro på detta. Såvida man inte ställer antalet dödfödda barn mellan vecka 23 och vecka 40 i förhållande till antalet dödfödda barn från vecka 40 och framåt. Men orsaken till det är väl uppenbar. Självfallet ska bebisar inte förlösas innan dom är mogna för det. Men i fullgången tid är barnet redo och även ofta modern.

Detta ansvar kan omöjligt vila på mamman. Att stå ensam mot erfarna barnmorskor och läkare är ingen enkel situation. Om man dessutom är förstföderska blir situationen än svårare. Då blir man ofta negligerad och mycket sällan tagen på allvar. Man finner sig ofta i att vårdens ord är sanning. Därmed låter man sitt barns liv vila i deras händer. Man litar på att den erfarne barnmorskan eller den välutbildade läkaren gör rätt bedömning i alla lägen. Oftast går det bra. Oftast var det en korrekt bedömning från vårdens sida. Men. Ibland går det fel. Så fel som det bara kan gå. Det som inte får hända sker ändå. Därför är det enligt min mening samhällets och vårdens ansvar att se till att dessa tragiska dödsfall minskar. Rutinerna måste skrivas om. Uppmärksamheten och lyhördheten måste öka. Och det omedelbart!

Mitt varmaste tack

Jag vill bara rikta mitt största och varmaste tack till Lilla Angelyne och Zoieli för era utnämningar till mig i Beautiful Blogger Award. Jag har förstått att det med dessa nomineringar följer att jag själv ska utnämna dom sju bloggar jag uppskattar mest samt berätta sju fakta om mig själv. Återkommer med det så snart tid finnes.

Jag slås av den värme jag har mött genom denna blogg. En blogg jag startade som självterapi och i förhoppning om att kunna hjälpa andra. Men inte hade jag kunnat tro att jag skulle få så ett sådant ovärderligt stöd och fina kommentarer. Sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst dom allra finaste ord en mamma och bloggare kan få. Motiveringar som värmer djupt in i själen. Djupt in i hjärtat. Jag är så oerhört rörd och tacksam. Ni är underbara.

Tack.

Läkande ord

"Du är världens gosigaste mamma". Orden jag vaknade till den här morgonen. Underbar start på en fredagsmorgon som denna. Idag blir det mer tid med släkten. Någon utflykt eller två. En god middag. Trevligt sällskap.

Litteratur. Ord och meningar. Läsa och skriva. Det är två saker som har varit och är livsnödvändigt för mig. Att i ord få möjlighet att beskriva sorgen, saknaden och ilskan jag känner. Också glädjen, lyckan och kärleken. Att förlora sitt barn är en extremt svår sak. Kanske det svåraste en människa kan gå igenom. Det är inte meningen att man ska överleva sitt barn. Det finns ingen mening. En obarmhärtig hemsk händelse som vänder ut och in på föräldrars inre. Känslor som ingen någonsin vill känna. En förälders värsta mardröm. Den sak som många föräldrar inte ens vågar tänka. Det gör för ont. Rädslan att förlora sitt älskade barn är för stor. Vi som har förlorat ett barn. Vi har inget val. Det är vår vardag. Vårt liv. Vår verklighet. Men trots sorgen, trots att det värsta har hänt, så känner man också glädje. Lycka. Vi blev välsignade med ett underbart litet barn. Ett barn fyllt av kärlek. Som gav så mycket, trots hans korta tid i livet. Vi känner så mycket kärlek. En kärlek så enorm. Samma kärlek som delas med Felicia. Samma stolthet. Som framkallar den renaste vackraste känslan av alla.

Att få skriva. Om mardrömmen som blev sann. Om känslorna. Om sorg och lycka. Om ilska och kärlek. Det har räddat mig. Jag skriver för min egen skull. Jag skriver för att hjälpa andra. Andra som tvingas gå igenom samma sak som vi. Att mista sitt barn. Om min sorg kan hjälpa andra i deras sorg. Om min sorg kan hjälpa andra att värdera sitt liv annorlunda. Att inte ta något eller någon för givet. Då har inte Williams död varit förgäves. Därför skriver jag. Men det jag skriver om, det är bara en del av mitt liv. Det är inte hela min vardag. För det finns en vardag. Även om man förlorar ett barn. Livet tar inte slut. Även om man kanske tror att det ska göra det den dagen det osannolika händer. Bloggar om vardagen finns det gott om. Bloggar om att förlora ett barn finns det inte lika gott om. Tack och lov. Men jag tror att det är en tröst för många. En vetskap om att man inte är ensam. Att kanske få se den känsla man känner beskriven av en annan människa. Jag har fått så många mail och meddelanden från andra föräldrar som läst min blogg. Som säger att det har hjälpt dom i deras svåra sorg. Jag tror att ord har den förmågan. Att läka. Att ge förståelse. Att ge insikt. Jag hoppas också att mina ord ska kunna hjälpa vården och alla som arbetar med människor i kris. Att även där skapa en större förståelse som i sin tur kan hjälpa andra som kommer att förlora sina barn. För det kommer ske igen. Ett annat föräldrapar. Ett annat syskon. Ett annat barn. En annan bebis. En hemsk och bitter sanning. Så hemsk att jag knappt orkar tänka på det. Men. Sådan är sanningen.

Att läsa. Bloggar, böcker, mail, dikter och forum. Det har hjälpt mig. Jag insåg ganska snart att vi inte var ensamma. Det finns många andra föräldrar som förlorat sina barn. Många andra barn som förlorat sina syskon. Att läsa har gett mig tröst. Hopp. Insikt. Jag har fått förståelse för att det jag känner är fullt normalt. Många gånger precis samma känslor som andra föräldrar som förlorat sitt barn. Jag har fått en förståelse för både mina, min dotters och min omgivnings reaktioner. Det gör det lättare att hantera. Alla känslor är tillåtna i en sorg som denna. Utan den förståelsen hade sorgen varit så mångt tyngre att bära. Sorgen ändrar skepnad. En av dom saker jag hade svårt att tro precis när William hade dött. Men dom fick rätt. Orden hjälpte mig.

Detta är syftet med mina ord i min blogg. Att hjälpa mig själv och andra. Att berätta. Därför handlar den om att förlora ett barn. Inte om hela min vardag. Kanske fragment som visar hur livet på något sätt går vidare. Hur sorgen ändrar skepnad. Vi, liksom alla andra barnfamiljer, lever en normal vardag. Fylld med skratt, goda middagar, promenader, musik, lek, utflykter, skogsvandring och andra aktiviteter vi tycker om. Men det är nog en sak som de flesta vet och förstår.

Hur som helst. Den bok som hjälpt mig mest. Den som jag läser om och om igen. Som liksom verkar ändra innehåll för varje gång jag läser den. Skapar ny förståelse och insikt efter varje uppehåll. Jag önskar att alla som förlorar ett barn läser denna. Att alla som har syskon till ett förlorat barn läser den. Att alla som känner någon som förlorat ett barn läser den. Och inte allra minst, alla dom som arbetar med människor i kriser som denna läser den här boken. Den är skriven av Ingela Brandt. En mamma som har förlorat två små barn. Som också var med och startade föräldraföreningen spädbarnsdöd, som idag går under namnet Spädbarnsfonden. Där kan du också köpa denna fantastiska bok som också stöder deras ideella förening. På framsidan en svartklädd mor med sitt döda vita barn i famnen, iklädd en dopklänning. Oerhört vackert, målande och känslosamt foto. Taget i Mexico i början av 1900-talet. Ett litet barn dör - Ett ögonblicks skillnad. Läs den.

Hösten

Nordliga vindar drar in över Sverige. Höst. Mörker. Kyla. Men också med hopp. Hoppfullhet om en framtid ljus och klar. Där den godhet jag tror på får genomsyra livet. Där också sorgen förändrar skepnad. Saknaden blir lättare att leva med. Även om såväl sorgen som saknaden efter vår älskade lille William alltid kommer finnas där. Även om kärleken och glädjen till vår underbara son för alltid kommer leva i våra hjärtan. Och jag vill inte ha det annorlunda. Han är vår son. Storasysters lillebror. För alltid en av oss.

Höst. En tid för familjen. En tid att tillsammans få krypa upp i soffan med en varm kopp te och tända ljus. En tid för svampplockning. Långa promenader i den klara luften. En tid för vackra färger och mysiga regndagar. Också en tid för lilla stumpans favoritsysselsättning. Pyssel med familjen. Men. Också en höst, ännu en årstid utan William. Utan vår älskade lille bebis. Saknaden är så stor. Så förtvivlat stor.

Ikväll satt vi bänkade framför kommersiella Idol. Lagom familjeunderhållning. Med min makes värme på ena sidan och lillstumpan liggandes i mitt knä. Doften av hennes hår mot min kind. Det bästa som finns. Är också och hälsar på vår underbara släkt. En bra inledning på hösten. En välbehövd time out för oss alla. Inte allra minst för älskade lilltjejen. Hon är så otroligt glad. Skuttar omkring, dansar, ritar. Då är jag glad. Hennes ögon glittrar. Då känner jag lugn. Min lilla ögonsten. Din lycka är min. Önskar att lillebror har det lika bra där han är nu. Men det är jag övertygad om. Lillebrors ögon glittrar ikapp med storasysters. Jag är verkligen världens lyckligaste mamma. Jag har två fantastiska barn. Så fantastiska att orden inte räcker till. Meningen med livet.

Varje dag är en gåva

Busfabriken idag. Underbar familjeaktivitet enligt min mening. Att bara ägna sig åt varandra, leka och få motion på samma gång. Hur bra som helst. Felicia gillar det så mycket att hon aldrig vill ta av sig det färgglada armbandet man får vid betalning av inträdet. Underbara lilla Felicia. Jag misstänker att alla besök på just busfabriken har bidragit till min fysiska hälsa och minskade mått. Det är jag tacksam över.

Igår ville storasyster åka och hälsa på lillebror. Det var ett tag sen sist och vi behövde se om hans blommor. Med en varsin glass i handen satte vi oss på bänken. Felicia vattnade blommor. Pratade en stund med lillebror. Plockade de finaste stenar hon kunde finna och la bredvid lillebrors blomma. En mysig stund. Måhända att det låter konstigt. Hur kan man ha det mysigt vid sin sons och lillebrors grav? Men sorgen och saknaden är så mycket mer än mörker. Det är en kärlek och värme så stark. Att få en stund tillsammans - alla fyra i familjen. Det är ovärderligt. Många kanske tror att det är en dramatisk stund. En stund av oändliga tårar och ångest. Och visst kan det vara det för många. Men för oss är det en mysig stund. En stund att tänka. En stund att känna Williams närvaro. En stund av såväl skratt som tårar. Där allt är accepterat. Sorg som glädje. Jag tror inte William skulle vilja att vi endast kände sorg. Att vi bara grät. Han är en bebis. Vår bebis. Och bebisar behöver kärlek, värme och glädje. Det ger vi honom.

Idag har varit en konstig dag. Glada besked. Andra besked. Sådana som suger väl behövda krafter. Men sådant är väl livet. I varje fall vårt liv. Men jag klagar inte. Jag har den mest fantastiska familj. Vägrar rubba min tro om godheten. För den finns. Den finns i min dotter. I min son. I min man. I allt vackert och underbart i livet. I människor omkring oss. Livet är verkligen en gåva. Inget som sker kommer någonsin ändra den grundläggande tron inom mig. Jag njuter av att leva. Njuter av varje sekund tillsammans med dom jag älskar. För jag vet att tiden är dyrbar. Ett ögonblicks skillnad, och allt kan förändras för alltid. En vetskap, ett minne och en saknad som påminner mig varje dag. Jag önskar så att andra värderar livet som det bör värderas. Varje dag. Varje sekund.

Förnuft och känsla

”Jag vill inte lämna honom här, vill inte åka hem utan honom”. Mina ord dagen innan vi skulle lämna sjukhuset utan vår son. Den mest hemska känsla en mamma kan känna. Jag skulle lämna mitt barn – för alltid. Skulle aldrig mer få se honom igen. Aldrig mer hålla. Krama. Pussa. Aldrig mer känna hans lena hud mot min. Jag ville inte. Ville hellre dö än lämna honom. Jag minns svaret jag fick. Min underbara barnmorska Nejla sa lugnt att vi visst kunde ta med honom hem, om vi ville. En stunds tystnad. Undrade om jag hade hört rätt. Ta med honom hem? En död bebis? Såg det framför mig. I bilen på väg hem. Hemma i soffan. Liggandes i sin säng som vi bäddat så fin till honom. Så underbart. Men nej, vilken absurd tanke. Inte kan man väl göra så? Det vore ju närmast rubbat. Folk skulle ju tro att man hade tappat förståndet helt. Tänk om man skulle möta någon på vägen. En granne, en bekant. Som vill se vår efterlängtade lilla bebis. Och visst skulle dom få se en bebis. Men en död sådan. Det vore ju helt bisarrt. Nej. Det går inte. Så vi svarade nej. Som om det inte vore ett alternativ. Känslan sa en sak. Förnuftet en annan. Förnuftet slog bort känslan utan att ens ha känt efter.

Vad jag ångrar det nu. Ja, det vore ytterst konstigt. Folk skulle säkert tro att vi helt hade tappat fattningen. Men fick jag göra om allt igen. Då hade jag inte brytt mig. Andra hade fått tycka precis vad dom hade velat. Man ska inte döma andra innan man gått i deras skor. Har man inte förlorat ett barn så kan man omöjligt förstå. Hur saker som verkar helt vansinniga kanske är det mest naturliga i världen. Jag minns när min morfar berättade om när hans farmor dog. Hon dog i hemmet. Där fick hon ligga i en vecka. I en säng i vackra kläder. Med ett tänt ljus på bordet bredvid. Hela släkten fick möjlighet att ta avsked. Prata och hålla om. Det gav en förståelse. En förståelse om att livet faktiskt var slut. Vad döden innebär. Att farmor verkligen var död. Varje dag den veckan sprang morfar hem från skolan för att få en stund med sin farmor. På den tiden var det inget konstigt. Det var bara så man gjorde. Innan William dog tyckte jag att det lät absurt. Konstigt. Kanske lite skrämmande. Ha en död människa i sitt hem under så lång tid? Nej usch, tänkte jag. Det jag inte förstod då. Eller åtminstone inte funderade över var att det faktiskt var hans älskade farmor som låg där. Död eller ej. Människan behöver få ta avsked. Behöver få förstå. Döden är en svår sak. Att få bearbeta är en otroligt viktig del. Faktiskt livsnödvändig.

Jag önskar så att jag inte hade slagit bort förslaget så lättvindigt. Önskar att jag hade funderat över det. Inte tänkt så rationellt. Jag önskar att vi hade tagit med William hem. Om så bara för några timmar. Det gör ont i mig att han aldrig fick ligga i sin säng. Inte fick åka i vår bil. Att han aldrig fick vara hemma, utanför magen. Men sånt är väl livet. Fyllt av ångerfyllda val och tveksamhet. Det är så lätt att veta sanningen med facit i hand. Då var vi i chock. Kunde inte tänka klart. Än mindre känna efter ordentligt. Nu vet vi. Men nu är det för sent.

Andra får gärna tycka att jag är tokig. Skvatt galen rent av. Men jag är bara en mamma, som vilken annan mamma som helst, som förlorat sitt barn. Allt är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara tokig för att man tar med sin lilla döda bebis hem. Sorgen är svår att leva med. Ångesten likaså. Men värst av allt är nog ångern. Och saknaden. Över hur det borde ha varit. Hur vi borde gjort. Kanske hade det känts lite bättre i ett blödande mors hjärta. Men det får jag aldrig veta.

Saknar dig lille William. Saknar dig så mycket att det värker i bröstet.

Meningen i livet

Idag pratade jag med en ängel. En av dom finaste människor jag träffat. Ett underbart stöd. Önskar fler människor vore som hon. Skogsvandring och kantarellplock på schemat idag. Härligt med frisk luft och motion. Felicia flyger fram mellan träd och buskar. Inget klag. Bara glada miner. Ända tills lillebror dyker upp i hennes tankar. Gråter tränger fram. Vill inte ge sig. Sorgeskrik med lillebrors namn. Hjärteskärande. Men svamp hittade vi.

En stunds andrum. Från den ständigt stressande världen vi lever i. Med måsten och ångestfyllda känslor. Tystnaden. Nästan obehagligt till en början. Så van vid den susande trafiken. Men sedan, efter en stund. Så fridfullt och rogivande. Tänker på William. Önskar så att han hade varit med oss. Suttit i en bärsjal på min eller pappas mage. Så mysigt det hade varit. Underbart. Men vi kommer alltid vara en person för lite i vår familj. Vad vi än gör. Vart vi än går.

En del tycks tro att vi glömt vår son och lillebror när vi gör något speciellt. "Vad bra att ni hittar på saker så ni inte bara sitter hemma och sörjer" får vi höra. Nej, så fungerar det inte. Sorgen bär vi med oss överallt. William finns alltid där. Hemma - i skogen. Det har ingen betydelse. Skillnaden är att hemma tillåts man gråta när man behöver gråta. Bara lägga sig på sängen när orken sinar. Det går inte när man är borta. Och det blir än jobbigare. Men att få komma ut i skogen eller göra det vi tycker om. Det är befriande. På samma sätt som det var innan William dog. Men saknaden finns där. Överallt och ingenstans.

Att röra sig bland människor är jobbigt. Oerhört påfrestande. Främlingar, bekanta, gravida, små bebisar. Till och med vänner och släkt. Det kan vara enormt ångestframkallande. Jag har svårt för röriga platser. Där kan jag inte tänka. Stressade människor i ett skrämmande virrvarr. Som på något sätt glömt bort det vackra i livet. Meningen i livet. Allt handlar om att passa tider. Materiella ting. Jag lyssnar till konversationer där någon tycker att världen gått under för att den där tröjan var slut. Eller ångesten över att man gått upp två kilo under semestern. Betyder inte livet mer än så? Om ångest är två kilo eller en tröja som tagit slut, ja då har man inte mycket att oroa sig över. Då blir jag ledsen. Meningen med livet har gått förlorad. Det vackra. Livets innebörd har förintats i den vardagliga stressen. Röriga platser och stressade människor ger mig panikkänslor. Jag behöver lugn. Behöver få tänka. Bara få finnas.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag ändå, på något sätt, är lyckligt lottad. Jag förstår. Jag vet så mycket mer nu. Efter allt jag varit med om. Meningen med livet. Det har jag lärt mig. En hård väg. Men jag har lärt mig. Aldrig mer ska jag beklaga mig över meningslösa saker. Aldrig ska jag ta något eller någon för givet. Vår lille William har lärt oss så mycket. Gett mig en insikt utan dess make. Tänk att en så liten människa som levt så kort har lärt oss så mycket. Det är fantastiskt. Underbara lille William. Han fanns av en orsak. Han hade en mening större än livet. Större än döden.

En stor bukett blommor

Det är så många jag vill tacka. Så många som hjälpt oss. Som finns i mina tankar många gånger varje dag. Det finns ondska i världen. Men det finns också godhet. En godhet som saknar motstycke. Den sortens godhet som fyller hjärtat med tacksamhet. Därför vill jag ägna detta inlägg till dom som hjälpt oss. Stöttat oss. Som gjort allt för att lätta vår sorg.

William hade just fötts och vi fortfarande låg på rum 44. Lilla storasyster skulle komma och hälsa på sin älskade lillebror. Inte på det sätt vi hade önskat och trott. Nu fanns där istället en oro så stark. Vi visste inte hur Felicia skulle klara mötet med sin döde lillebror. Hennes enorma längtan efter en levande William. Nu var han död. Hur ska ett sådant möte gå till? Vi hade inga redskap att ta till. Ingen erfarenhet. Bara oro. Men då. Mitt i vårt kaos. Då kom en fantastisk människa från sjukhusets Barntraumateam. Som stöttade oss. Som fanns där för Felicia. Förberedde henne på det möte hon för alltid kommer att minnas. Ovärderligt. En person som inte bara fanns där för oss utan även för vår närmaste släkt i mötet med oss och William. Önskar att fler människor vore som de anställda på Barntraumateamet i Norrköping. Ni betyder så mycket. Ert stöd gör skillnad. Gör sorgen för både barn och vuxna lite lättare att bära. Jag kan inte nog beskriva min tacksamhet för det ni gjorde för Felicia och oss.

Efter förlossningen - mitt i vårt inre kaos. När alla känslor var i uppror. Förstod fortfarande inte vad som hänt. Då kommer vår kurator för ett första besök. Stöttar oss. Finns för oss i vår svåra sorg. Som har funnits för oss sedan dess. Där kan vi älta. Prata. Ventilera. Det känns alltid bättre efter våra besök. Kontakt med en kurator är något alla i sorg borde få. Har hört att inte alltid så är fallet. Om inte hoppas jag att sjukhusen tänker om. Det är ett stöd alla i sorg borde få möjlighet till.

Williams begravning. En miljon tankar och känslor. Ville inte begrava vår lille son. Ingen förälder ska någonsin behöva begrava sitt barn. Aldrig. Men vi var tvungna. Vi ville ändå göra begravningen så vacker vi bara kunde. En stund som speglade vår kärlek till William. Även om vi visste att det inte var möjligt. Även där mötte vi en underbar människa. Vår präst Marie. Hon lyssnade. Fanns där för oss. Så varm. Så god. Ett stöd vi så väl behövde i våra svåra vägskäl inför begravningen. Hon gjorde Williams begravning till ett otroligt vackert minne. För det är vi otroligt tacksamma.

Underbara Carina på Östgöta Begravningsbyrå. Som tog så väl hand om oss. Om William. Om begravningen. Som även hon lyssnade. Fanns där för oss. Som många gånger tar hand om små, döda, barn. Barn precis som William. En ork och ett engagemang utan dess like. Som ordnar med begravning och dödsannons. Som klär dom små. Kistlägger dom. Och inte allra minst tar hand om dom anhöriga.

Mitt stora stöd under första delen av min förlossning. Min barnmorska Nejla. Hur hade jag orkat utan dig? Ett ovärderligt stöd. Som tog så väl hand om mig. Om oss. Som gav mig orken att kämpa. Andra delen av förlossningen fanns barnmorskan Pernilla där. Så trygg. Lugnade mig i den traumatiska förlossning jag gick igenom. Som förlöste min älskade son. Som kämpade när vår älskade son fastnade. Som kom och kramade om mig när jag några timmar efter förlossningen vaknade till ur mitt töcken. Också ett enormt tack till förlossningsläkare Nina som fanns för oss före och efter förlossningen. Som gav oss alla provsvar. En trolig förklaring till Williams död. Som med sin erfarenhet och sitt lugn har hjälpt oss på alla sätt. Varmaste tack till alla barnmorskor, sköterskor och läkare som tog så väl hand om oss under vår vistelse på förlossningen.

Felicia slutade egentligen dagis innan William föddes. Men hennes lillebror dog. Vi kände att hennes älskade dagis skulle betyda mycket för henne. Att hon inte skulle behöva hantera två svåra avsked på en och samma gång. Då gav dagispersonalen lilla Felicia möjligheten att få gå en vecka till. En otroligt viktig vecka för storasyster. Hon fick träffa sina vänner och fröknar. Jag är så tacksam för att Felicia gavs den veckan. Så tacksam för att ni fanns för henne när hon behövde er.

Vår släkt har funnits vid vår sida på ett ovärderligt sätt. Stöttar oss. Hjälper oss i vår svåra sorg. På alla tänkbara vis. Så otroligt glad att ni finns. Att vi har er.

Vill också tacka alla vänner som har hört av sig. Visat sitt stöd. Som har ringt. Skickat meddelanden, blommor, dikter och kort. Alla änglamammor som delat med sig av sina erfarenheter. Som har stöttat och delat vår sorg.

Vill sända er alla den finaste bukett blommor. Ni betyder så mycket för oss. Man vill så gärna vara oberoende. Men i en sorg som denna tvingas man erkänna att man är beroende av allt stöd som finns. Och det har ni gett oss. På finast möjliga sätt. Ni har visat oss att det finns godhet i världen. Mitt i allt det onda.

Till sist vill jag nämna de människor som står mig allra närmast. Min fantastiska make. Min underbara lilla dotter. Som står ut med mig. Som ger mig gränslös kärlek. Som delar all glädje och sorg med mig. Jag är också så tacksam för att ha fått den finaste ängeln. Vår lille William. Jag är så lycklig som har er. Ni betyder allt.

Ensamhet

Ensamhet. För vissa är ensamhet något positivt. En stund att få skingra sina tankar. Lyssna till de röster man annars inte hör. Ett andrum. För mig är ensamhet numer en rädsla. En gnagande ond känsla. En kall stund. Tankar som inte är värda att tänka. Smärta utan slut. Alla känslor som lagts på is. Locket som lagts på. Kanske för andras skull. Kanske för min. Ensamheten lyfter locket. Släpper fram alla tankar som jag inte vågat tänka. Alla känslor jag inte vågat känna. Inte velat visa. Ensamheten är mörk och kall. Ingen att prata med. Ingen som kramar om mig när jag så väl behöver en kram. Bara kall mörk ensamhet.

Felicia gråter ofta. Mitt i leken. När hon sitter i mitt knä. När hon ska sova. När hon stannar och ser på fotot på bänken. Saknar sin lillebror. En ilska och längtan så stark. Jag försöker trösta, allt jag bara förmår. Klappar, kramar, pussar, pratar. Det hjälper föga. Ett leende. Men bakom leendet döljer sig något annat. Sorg. Samma sorg som den vi känner. Men det hon känner gör mig ondare än min egen sorg. Att inte kunna ta bort det onda inom henne. Ett medfött behov av att hjälpa sitt barn. Men när inte ens jag, hennes mamma, kan ta bort det onda. Vad ska man då ta sig till? En hemsk känsla. Maktlöshet. Samma känsla jag upplevt mången gång förr. Vill inte att du ska må dåligt mitt lilla barn. Även om jag förstår att det tar tid. Din sorg behöver få finnas. Precis som min. Det måste få ta den tid som behövs. Men ändå. Önskar så att jag kunde göra allt bra igen. Att jag kunde ta bort sorgsenheten i dina vackra ögon. Men det går inte. Hur mycket vi än pratar. Hur mycket vi än klappar, kramas, pussas. Din sorg är min. Min älskade lilla dotter.

Därför lägger jag locket på. När hon mellan sin gråt leker och mår bra. Då kan jag inte förmå mig själv att släppa på mina känslor. Vill inte göra henne illa genom att se sin mamma gråta. Vill att hon ska få njuta av dom lyckliga stunder livet har att ge henne. Gud vet att hon behöver dom. Efter allt hon gått igenom. Mer än någon i världen någonsin ska behöva gå igenom. Lilla älskade. Därför blir min ryggsäck tung att bära. Outhärdligt tung. När gråten kommer, då kommer den med besked. När ensamheten infinner sig. Då kommer alla känslor. Alla känslor jag begravt djupt inom mig själv. För att klara av vardagen. För att inte känna för mycket vid fel tillfälle. För att inte göra min lilla dotter illa. Ibland när hon gråter, då gråter jag. Hennes känslor och ord är så starka att ingen människa på jorden skulle kunna vara oberörd.

"Mamma. Jag hatar att William måste vara död. Det är orättvist!", är orden jag fick höra medan Felicia och jag lagade middag idag. Jag svarar att jag vet. Jag förstår vad hon känner. Det är orättvist. Så väldigt orättvist. "Men vet du vad mamma, William fanns för att vi tyckte om honom så mycket.". Ord så sanna. Han kom av kärlek. Han levde av kärlek. Det han lämnat efter sig är kärlek. En enorm kärlek. Storasyster så klok. Många gånger mer vis än alla vuxna i världen. Underbara lilla barn. Så tacksam för att du finns.

Men nu sitter jag här. I ensamhet. Mörker och elände. Känslor som löper amok. Önskar att allt kunde bli som det skulle varit. Önskar att jag kunde trolla bort all smärta i min dotters ögon. I min mans ögon. Men det går inte. Jag kan inte. Återigen maktlöshet. Jag är en liten människa i en stor mörk värld. En liten betydelselös människa i evigheten. Ändå känner jag så starkt. Känslor som ingen vill känna. Som inte ger mig utrymme att andas.

Kan du inte komma tillbaka? Snälla lilla underbara du. Jag behöver dig. Vi behöver dig. Om du vore här skulle ensamhetens mörker försvinna. Storasysters sorgsna ögon skulle lysa klara. Precis som du gör nu. På himlens mörka himmel. En stjärna. Den vackraste av dom alla. Lille William. Älskade lille William.

Ånger

Ånger är en hemsk känsla. En känsla som inte vill ge med sig. Jag vet att jag inte borde älta. Men det går inte. Varför åkte jag inte in till sjukhuset tidigare? Varför lyssnade jag inte på min intuition? Varför höll jag inte William i min famn medan han var varm? Det gör så ont. Ånger blir till skuld. Skuld till ånger. I en oändlig ond cirkel. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Helgen innan William dog kände jag instinktivt att något var fel. Min intuition brukar inte svika mig. Jag å andra sidan. Jag sviker ofta min intuition. Förnuftet sätter sig på tvären. Vill inte förenas med mina känslor. "Det kan inte stämma, sannolikheten är så liten. Statistiken säger ju att..." och så vidare. Men jag har lärt mig. Skuld och ånger ger insikt. Förståelse. En förståelse djupare än intellektet. Sorgen har lärt mig. Aldrig mer kommer jag svika min intuition. Aldrig mer. Men det förändrar inte det förgångna. Historian är skriven i sten. William är död. Inget jag gör kan få honom tillbaka igen.

Min intuition gjorde att vi åkte till förlossningen. Fyra dagar före beräknat förlossningsdatum. Jag hade en hemsk huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Jag mådde illa. Kände mig hemskt sjuk. Bebis hade inte rört sig på länge. Han var obehagligt lugn. Intuitionen sa mig att något var fel. Något var fel med bebis i magen. Väl på förlossningen sattes CTG. Man kunde mäta en viss värkfrekvens. Svaga värkar. Bebis hjärtljud. Som slog onormalt högt. Jag vet sen tidigare graviditet. Kanske hade bebisens hjärtljud kunnat komma upp i samma frekvens om den rört sig mycket. Men det gjorde han inte. Han var lugn. Ändå fick vi höra att allt var bra. Det var normala hjärtljud. Bra accelerationer. Min intuition sa mig något helt annat. Så vi frågade om vi kunde få ett ultraljud för att se så allt var bra. Svaret vi fick gnager mig än. "Läkaren är iväg på kejsarsnitt och kurvorna ser normala ut. Så det är ingen idé att vänta. Ni kan åka hem". Förnuftet i strid mot känslan. Något är fel. Men när barnmorskan säger att allt är bra, då har hon ju rätt. Jag tog det ödesdigra beslutet att lyssna till barnmorskan. Förnuftet. Åkte hem. Utan ultraljud. Utan en extrakoll. Ett beslut jag tog - orsaken till min ånger. Kanske hade det gjort skillnaden mellan liv och död. Kanske inte. Ett svar jag aldrig får. En skuld jag för alltid kommer få leva med.

Alla värkar jag hade veckan innan William dog. Med två minuters mellanrum. Som gjorde ont. Men inte tillräckligt för att åka till förlossningen, ansåg jag. När det är dags, då kommer jag veta, tänkte jag. Än en gång. Förnuft före känsla. Jag borde åkt in. Men det gjorde jag inte. Trots min mans och mors envisa tjat lyssnade jag inte. Jag tänkte förnuftigt. Ett riktigt förlossningsarbete gör riktigt ont. Det gjorde det inte nu. Jag lyssnade inte. Jag åkte inte in till sjukhuset. Försökte inte ens rädda livet på min son. Det kommer jag få leva med. En evig ånger. Hade jag bara lyssnat. Då hade han nog levt idag. Det gör ont. En smärta över bröstet. Ånger. Skuld.

Önskar så att jag hade fått upp William på bröstet när han föddes. Men jag var så rädd. En rädsla så hemsk. En skuld utom denna värld. Hur kan jag känna så för mitt eget barn? Hur kan jag vara rädd för min egen älskade lille son? Jag måste vara en hemsk person. Utan ryggrad. Därför sa jag nej. Jag ville inte få upp honom på bröstet. Åh vad jag ångrar det idag. Önskar så att jag hade valt annorlunda. Önskar att jag hade fått känna min sons kropp mot min, varm. Men hur mycket jag än önskar. Hur mycket jag än ångrar får jag aldrig den stunden tillbaka. Det gör mig ont. Så ont.

Det sägs att man inte ångrar det man gjort - bara det man aldrig gjorde. När man förlorar sitt barn blir detta så nära en sanning man kan komma. Önskar att någon kunde berättat detta för mig innan vi förlorade vårt barn. Nu sitter jag här. Med minnen jag önskar jag hade. Med en död son som kunde ha levt. Med ångesten och skulden. En tungt tryck över bröstet. Känslor så ofantligt tunga att bära. Om man bara kunde vrida tillbaka klockan. Då hade vi kanske haft vår lille William här. Älskade lille son - älskade lille lillebror. Ånger och skuld så tung. Men med en kärlek än tyngre.

Dagen idag

Sorgen går i vågor sägs det. Den har sina dalar och toppar. Inte för att jag håller med. Det är en ihållande tung sorg jag bär på. En känsla som tynger ner hela min själ. Vissa dagar är visserligen värre än andra. Värre än värst. Idag är en sådan dag. Mörk. Kall. Panik i mitt inre. Så mycket känslor. Ångest som en stor skoningslös klump i min mage. Ett ihållande tryck över mitt bröst. Vill bara ha min lille son tillbaka. Måste få honom tillbaka. Annars går jag under. Sådan är dagen idag.

Jag springer. Kämpar. För mitt liv. För min framtid. För vår framtid. Panikslagen som ett djur på flykt. Inget hjälper. Inga tröstande ord. Ingen vacker solnedgång. Inte ens kärleken hjälper. Det är så mörkt. Jag är här. Men ändå inte. En del av mig är på den mörkaste av alla platser. Den andra delen försöker kämpa sig igenom vardagen. En liten gnista lycka och hopp. När jag ser in i min dotters vackra ögon. Känner hennes varma kram. Det är du som håller mig levande. Som gör att jag inte går under. Idag. En tung dag.

Vad gör föräldrar som mister sitt enda barn tänker jag ibland. Den första tiden efter Williams död. Jag kunde knappt förmå mig själv att gå ur sängen. Jag grät på ett sätt jag aldrig förr gråtit. Smärtan var övermäktig. Det är en mardröm. Måste vara en mardröm. Det här händer inte. Har inte hänt. Jag kunde inte andas. Kunde inte leva mer. Så kändes det. En liten hand på min. Som smekte min kind. Ett älskad välbekant litet ansikte. Ett varmt leende. Mitt hopp. Min dotter. Mitt liv. Det var för henne jag tog mig upp. För henne. Med min makes starka arm. Annars hade jag stannat i sängen. Legat där och ruttnat bort. Sorgen som en iskall dimma i mitt inre. Just då spelade inget någon roll. Förutom Felicia. Min älskade lilla Felicia. Och min älskade man. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Vad gjorde jag utan er?

Innan det hände mig undrade jag hur man överlever att förlora sitt barn. Nu är jag här själv. 2 månader och 20 dagar sedan mitt barn dog. Hur överlever man? Jag vet fortfarande inte. Vet inte hur jag kom hit. Jag lever än. Jag har inte gått under. 2 månader och 20 dagar senare. Har inget svar på hur. Men jag lever. Jag andas. En dag i taget sägs det. I mitt fall är det nog snarare en minut i taget som gäller. Tid. Tiden går. Men vad är tid egentligen? För mig är det nutid. Att leva i nuet. På gott och ont. Ta vara på dom vackra stunderna i livet. Små saker. Stora saker. Att tillåta mig själv att sörja. Att känna den mörkaste sorgen. Att glädjas. Att känna den varmaste glädjen. Livet går framåt. Små små steg. Ett litet steg i taget.

Men idag. Just idag springer jag. Springer som om livet hängde på det. Och det kanske det gör. Döden lurar bakom varje hörn. Kan slå till när som helst. När man minst anar det. Vänder ut och in på människors liv. Obarmhärtigt. Genomjävligt. Dalen är djup. Så djup och brant att toppen inte syns. Ouppnåelig. Saknar så fruktansvärt. Sörjer utan slut. Dagen idag.

Ett liv utan död

En önskan om ett växande liv inom mig. Så stor att ord saknas. En växande mage. Ett liv som får den möjligheten storebror aldrig fick. Lyckliga ultraljud. Inget utan hjärtaktivitet. Inget innefattande död. Bara liv. Ett lyckligt liv.

En lillebror eller lillasyster. Ingen skulle bli gladare än storasyster. Hon längtar så. Vi längtar så. En längtan efter något att fylla tomrummet i min mage med. Fysiskt. Men ingen kommer kunna ta Williams plats i vår familj. William kommer aldrig tillbaka. Men ett syskon till skulle vara en ovärderlig gåva. Det är ingen hemlighet. Inget att skämmas över. William betyder inte mindre för det.

En dikt från mig,

En längtan, ett hopp, en önskan

Om liv utan död

Nyfikna ögon, en kropp så varm

En välsignelse i vårt liv

Ett efterlängtat skrik

Liv utan död i min famn

Du vackra lilla barn, du fina lilla människa

Så efterlängtad, så älskad redan innan du fanns

En nyfödd själ i min famn

Det största av allt

En kärlek, en känsla så stark

En del av mig, en del av dig

Ett liv fyllt av glädje och sorg

En liten hand famlandes i mörkret

Mamma och pappa finns alltid där

Fångar dig, tar din hand och leder dig in i ljuset

Lilla barn, så älskad du är

Efterlängtad, alltid älskad

Felicias och Williams syskon

Vårt älskade lilla barn

Vår önskan och längtan är så stor. Framtiden är din. Vår. All kärlek och omsorg ska du få. Precis som din syster. Precis som din bror. Min älskade familj.

Saknad

Ryggbiff med kantarellsås. Ett gott rödvin. Winnerbäck i bakgrunden. En fantastiskt familj. Den mest fantastiska familj man kan tänka sig. Jag borde vara lycklig. Borde inte vara annat än lycklig. Men ödet vill mig annorlunda. En stol ekar tom. Williams barnstol. Ingen bebis. Ingen William. Bara tomhet. Precis som jag känner. Tomhet. Sida vid sida av min lycka och kärlek till min familj. Saknar vår lille son så förtvivlat. Kan vi inte bara få honom tillbaka? Spola tillbaka tiden. Fyra dagar innan han föddes var allt som vanligt. Han mådde bra. Så bra en bebis kan må i mammas mage. Ändå föddes han död. Ofattbart.

Ska Felicia aldrig få ett levande syskon? Aldrig få ett annat litet barn att dela vardagen med? Den frågan får jag ofta. "Varför får alla andra syskon att få ha hemma när min lillebror är död?". Omöjligt att svara på. Samma orättvisa som vi brottas med. Samma känsla. I en mindre kropp. Inte lika rationell. Men ändå. Jag förstår så väl vad hon menar. Vad hon känner. Lillebror är med henne överallt. Han kittlar henne. Kramar henne. Kryper i sängen. Hon måste hålla koll så lillebror inte ramlar ner. Då kan han ju göra sig illa. Trots att lillebror inte kan göra sig illa. Inte längre. Men i hennes värld lever han. Han sitter bredvid henne i bilen. Ligger bredvid henne när hon ska sova. Hennes dröm om sin levande lillebror. Som det borde varit. Hon vet naturligtvis sanningen. Vet alltför väl att lillebror inte finns längre. Men hon vill så gärna. Älskade lilla storasyster. Vad gjorde jag utan dig? Utan dina drömmar. Utan din kärlek. Din glädje och din framtidstro. Min älskade lilla dotter.

Pappas tomma blick. Jag vet så väl vad han tänker på. Jag tänker samma sak. Tårarna i hans ögon säger allt. Du behöver inte säga mer. Jag förstår. Jag vet. Jag känner likadant. Vi känner varandra så väl. En blick säger allt. Min själsfrände och jag. Så oerhört lycklig att jag har dig. Vi delar allt. På något vis en och samma person. Samma känslor. Samma lycka och kärlek. Samma sorg och saknad.

Var vi än är. Vad vi än gör. Vem vi än möter. Alltid kommer du fattas oss. Du är en del av oss. För alltid en del av vår familj. Familjen som aldrig någonsin blir hel igen. Inte förrän vi träffas igen. Den dagen. Då. Då först är livet fullvärdigt. Vi saknar dig så vår lille William!

Tack

Blev så väldigt rörd av de väldigt fina ord vi fått från en annan mamma. Tack snälla underbara du. Det värmer så. Om du visste vad det betyder för oss. Om vårt öde gör att en enda människa uppskattar sitt liv och sina nära utan att ta något för givet så är jag så oerhört tacksam. Tack Ida.

alexxia.blogg.se

Lotteri

1 på 4 000. Det är vad vi fått veta är oddset för att ett barn ska dö i den veckan William dog i. Ändå dog han. Skulle ett lotteri lova samma odds för en vinst på en miljon, då skulle jag inte köpa den lotten. Jag skulle ju ändå aldrig vinna. Det visar hur extremt liten risken är att en liten bebis ska dö i magen i v.42. Det händer inte. Inte oss. Någon annan möjligtvis. Det har man ju hört talas om. Läst i tidningen. Hört genom någon bekant. Men det händer inte oss. Ändå blev det vi. Vår William. 1 på 4 000.

Var finns rättvisan? Det är inte rättvist vem det än händer. Men varför just vårt barn - vår William? Det gör mig arg. Frustrerad. Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte ihop. Vi kan inte vara 1 på 4 000. Det är för osannolikt. Också med tanke på vår bakgrund. Men ödet har inget minne. Det blev vi. Utvalda till sorgen och saknaden. Det är inte rättvist. En storasyster tvingas leva utan sin lillebror. En pappa utan sin son. En mamma utan sin bebis. Det är grymt. Så ofattbart grymt.

Kanske borde vi ändå köpa en lott. Om vi blev det enda av 4 000 föräldrapar som förlorade sitt barn, då borde vi väl ändå ha samma odds att vinna den där miljonen? Men så fungerar det nog inte. Plågorna fördelas inte jämnt. Vissa är förskonade. Andra inte. Ödet vill oss inte väl. Det vet vi. Därför tänker jag inte köpa den där lotten. Vi kommer ändå inte vinna.

I kärlek och lycka. Där har jag dragit den högsta vinsten. Jag har världens bästa familj. En man som älskar mig villkorslöst, en dotter som är så fantastiskt underbar att orden inte räcker till, en son som lever i mitt hjärta och gör mig så stolt. Vår släkt som finns för oss i vått och torrt. Trots min sorg, min oerhörda sorg så är jag en lycklig människa. Jag har allt en människa någonsin kan drömma om och mycket mer därtill. Det är inte alla förunnat. Inget tar jag för givet. Inget tar jag för självklart. Allt gott är en gåva. Precis som livet. Livet lika oförutsägbart som döden.

Den fruktansvärda uppgiften

Efter det fruktansvärda ultraljudet. Efter det värsta beskedet en förälder kan få. Vår son var död. Storasysters lillebror är död. Vi blev lämnade ensamma i rum 44. Vad gör vi nu? Jag vill bara vakna. Vakna ur den hemska mardröm ödet tvingat in mig i. Men det gick inte. Hand i hand med min älskade var det mörkaste mörkret oundvikligt. Ingen återvändo. Kunde inte förstå. Min son. Död? Nej, så kan det inte vara. Får inte vara. Men någonstans förstod jag. Det var ingen mardröm. Det finns inget som kan hjälpa oss nu. William är död. Tankar och känslor i uppror. Mamma. Älskade mamma. Måste ringa henne. Måste berätta att hennes barnbarn inte lever längre. Men hur? Hur berättar man något så fruktansvärt för någon man älskar så mycket?

Jag tog telefonen och ringde. Kände ett enormt behov av att få höra mammas röst. Tryggheten. Tänkte inte så mycket längre än så. "Mamma, han är död! Vår lille William är död....Dom hittar ingen hjärtaktivitet", fick jag fram. Mamma ville inte förstå. Kunde inte. Det här händer inte. Inte min dotter. Inte mitt barnbarn. "Nej, vad säger du...Neej!". Då brast det även för mig.

Min älskade mamma var den som fick berätta för min pappa, min syster och svärmor. För älskade storasyster. Den fruktansvärda uppgiften. En obarmhärtig sanning. Som framkallar dom mörkaste av alla känslor. En oändlig sorg.

Varför blev det såhär? Vår lille son borde fått leva. Ingen människa ska behöva gå igenom det vi gör. Det finns ingen mening. Ingen nåd. Inget liv. Bara död. Vår son och lillebror är död. Vår älskade lille William.

Klagosång

Graviditeten med William. 74 dagar sen nu. För 74 dagar sedan födde jag min älskade son. För 76 dagar sedan trodde vi att allting var bra. Vi skulle få en liten bebis. Ännu ett barn att älska gränslöst. Men ödet ville något annat. Visst fick vi en bebis. Men inte kunde vi i vår vildaste fantasi tro att det skulle bli såhär.

Graviditeten var allt annat än enkel. Bebis i magen mådde dock bra. Min motivation. Om bebis bara mår bra. Då ska jag klara detta. Det var det enda jag tänkte. En underbar liten son för mödan. Vad spelar då smärtan för roll? Fysiskt smärta kunde jag hantera. Psykiskt smärta är så mycket värre. Det visste jag av erfarenhet. Sorg över ett förlorat barn. Oro för sitt barn. Det är så otroligt mycket mer smärtsamt än fysisk smärta och obehag.

Den 21 september. Datumet då vi fick vårt efterlängtade plus. Efter sju månader av längtan och önskan. Lyckan var total. Min själsfrände och jag kände en lycka så stor. Kanske vänder livet. Kanske blir detta en början. Vi var redan en lycklig familj. Var så lyckliga över att ha den mest underbara dottern i världen. Men kanske blir det nya livet också en ny fas i livet. En utan sorg, utan smärta och oro.

Redan innan vi fick veta att vi väntade William så visste jag ändå. Min kropp fungerar så. Jag bara vet. Direkt efter kom illamåendet. Och det med besked. Kunde inte plugga. Kunde inte gå ut. Inte titta på mat utan att spy. Fram till v.16 var toalettstolen min mest trogna vän. Trodde aldrig det skulle ta slut. Men det gjorde det. Samtidigt som foglossningen kom igång.

Det första ultraljudet i v.13. Bebisen mådde så bra så bra. Lycka. Vår stora tjej ska bli storasyster. Vi ska få ännu ett älskat litet barn i familjen. Fick så fina bilder att ta hem. På en fin liten bebis som levde gott i mammas mage.

Andra ultraljudet i v.19. Bebis mådde återigen så bra så bra. Fick veta att vi väntade en liten pojke. En son och lillebror. En William. Felicia jublade. Hon skulle lära lillebror allt om livet. Allt hon kan. Han fick en identitet. Bebis blev William. William lillebror. När julafton kom var det som ett löfte om ett nytt liv. Nästa jul kommer vi sitta här med vår lille son. Älskade lille William kommer vara 7 månader. Jag såg alla paketen under granen. Hur lille William kröp där. Drog i papper. Kunde säga mamma. Precis som Felicia när hon var sju månader. Men livet ville oss annorlunda...

Sista delen av graviditeten var fysiskt fruktansvärd. Jag kunde inte gå. Inte stå. Inte sitta eller ligga. Smärtan var outhärdlig. Inget hjälpte. Min älskade underbara make försökte massera min rygg. Mina fötter. Inget hjälpte. Varje morgon jag vaknade tänkte jag samma sak. Hur ska jag orka genomleva ännu en dag med denna smärta? Men längtan efter min son höll mitt mod uppe. Min makes kamp för mig. Min dotters varma kramar och enorma kärlek. Dom fick mig att orka. Vem är jag att klaga? Jag som har allt. Allt en människa kan önska. Den mest underbara make man kan tänka sig, den mest fantastiska dottern i världen och en liten underbar son sparkandes inom mig. Mitt smärta bleknade bakom min lycka.

"Han måste vara enormt stor", sa jag gång på gång till Victor. Nog hade jag rätt alltid. Men exakt hur rätt jag hade visste jag inte då. Om jag bara hade lyssnat till min intuition. En månad innan William föddes fick jag en hemsk förkylning. Hosta utan dess like. Det ville bara inte ta slut. Försökte med allt. Inget hjälpte. Smärtan i nedre delen av magen gjorde att jag inte kunde gå utanför dörren. Grät av smärta när jag skulle göra frukost på morgonen. Var fånge i mitt eget hem. Men min längtan var större än den värsta smärtan. William var stor. Riktigt stor. Två veckor för förlossningen sparkade han sönder ett av mina revben. Hosta kombinerat med brutet revben är ingen bra kombination. Men min dotter behövde mig. Min son skulle snart komma till världen. Och vad skulle då min smärta spela för roll?

Efter fem veckor instängd i vårt hem kom skulle äntligen vår lille son komma till världen. Det gjorde han också. Men inte på det vis vi trodde. Önskade. Hoppades. 290 dagar låg han i min mage. 290 dagar av kärlek, smärta och längtan. En uppoffring som inte skulle betyda något i förhållande till det vi skulle bli välsignade med. Vi blev välsignade med en son. En underbar liten son.

Om någon skulle fråga mig om min uppoffring var värt det vi fick. Då skulle jag inte tveka. Jag skulle aldrig ångra vår graviditet. Det hemska smärtan. Vi fick en William. Det är värt mer än all smärta i världen. Jag skulle aldrig tveka att göra om det igen. Hur konstigt det än må låta. William var en gåva. Den bästa utav alla gåvor. Precis som min och Victors kärlek. Precis som sin syster.

En systers kärlek

Denna teckning gjorde storasyster till lillebror innan hon kom till sjukhuset. En systers kärlek till sin bror. Där hon håller honom hårt i sin famn. Hon ville att den skulle följa med lillebror till den plats han är nu. Till evigheten.

Brev från himlen

Om man ändå kunde få ett brev från himlen. Ett svar på sina böner. Bara få veta hur han har det. Vår lille bebis. Det vore ovärderligt. Här är en dikt jag hittat, faktiskt efter jag skrev mitt förra inlägg. Som ett svar på min bön. Ett svar på mitt brev. Ett brev från himlen.

Se mig vinka,

blunda så ser du,

jag lovar att jag ska vinka extra mycket

så du inte kan missta dig.

Var inte rädd. Jag mår bra,

jag lever i ditt hjärta.

Jag ser och jag älskar,

visst känner du min kärlek?

Överallt där du är, finns jag.

Överallt du går, går jag.

När du sover, sover jag bredvid.

Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.

Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag.

Fast min röst inte hörs ut, skrattar jag.

Fast mina armar inte kramar så det känns,

så visst kramar jag.

Vi syns igen det vet både du och jag.

Gråt inte, dina tårar faller till marken.

Skratta istället, jag vill se dej glad.

Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

Okänd författare

Brev till himlen

Hej lille gubben. Hur har du det däruppe bland molnen? Hoppas att änglarna tar väl hand om dig. Det är allt jag ber om nu. Att du har det bra. Storasyster har ritat så många fina teckningar till dig. Teckningar på dig i storasysters famn. Med dom vackraste texterna på. Bara tillägnade dig. Hennes älskade lillebror. Dom står på byrån där vi har bilden på dig. Tillsammans med ängeln med ljuset. Blommorna från din hjärtkrans. Ditt fina dopljus. Fågeln och fjärilarna från mormor och morfar. Änglaspelet med fjärilar från farmor och farfar. Alla fina kort, dikter och teckningar från alla snälla människor som saknar och tänker på dig. För dom är många ska du veta. Storasyster kramar din nalle hårt så hårt om kvällarna. Varje dag lägger hon sig i din lilla fina säng och saknar dig. Gråter. Tårar av kärlek. Utan slut. Hon pratar om dig också. Mest hela dagarna faktiskt. Hon berättar att hon tror att du nog kan krypa nu. Att du kan säga mamma. Kan du det? Ibland, när vinden smeker min kind, då tycker jag mig höra din röst. Som säger mamma. Jag känner din värme. Vet att du finns här hos oss. Varje dag. Varje natt. Visst är det så mitt lilla barn?

Din säng står fortfarande kvar intill vår. Väntar på dig. Kanske ligger du där och sover djupt om natten. Drömmer vackra drömmar medan vi sover. Jag önskar det. Det är därför jag håller min hand på ditt täcke. Varje kväll när jag ska sova. Varje morgon när jag vaknar. Ifall du ligger där bredvid. Din bilbarnstol står i hallen. Jag ser på den och tänker på hur det hade varit om du satt i den. Hur underbart härligt det hade varit. Vi tänder ett ljus ibland. Tänker på dig en stund. Pratar till dig. Pappa brukar berätta hur mycket han älskar dig. Kan du höra oss? Jag tror du kan det. Vår kärlek är så stark att den sträcker sig förbi molnen. Förbi evigheten. Ända upp till dig. Vårt lilla barn. Storasysters lille lillebror.

Vi hälsar på dig ibland. Åker till minneslunden med alla vackra träd och blommor. Alla vackra fjärilar. Lämnar en blomma eller ett kort. Vi känner att du är där. Vi hör dig då. Känner att du är nära. Storasyster tycker att det är bra att du inte ligger där ensam. Hon brukar hälsa på dom andra barnen som ligger där bredvid dig. Hon säger att ni är vänner och leker tillsammans i himlen. Att du är lycklig där du är. Det tror jag med.

Vi gråter ofta. Men bli inte ledsen när vi gråter. Vi är bara så ledsna för att vi inte får ha dig hos oss mer vår lille älskling. Vi saknar dig så. Det är därför vi gråter. Men vi är också så glada. Glada för att vi blev välsignade med en så fin liten pojke som du. Stolta över att vi fick dig. Du har gett oss så mycket kärlek. Kärleken till dig, vår lille William. Och kärleken till varandra. Du och din storasyster är det bästa som hänt oss.

Du finns med mig överallt. I mitt hjärta. I mina tankar. Och om jag blundar riktigt hårt. Då kan jag känna din lukt. Känna ditt hår mellan mina fingrar igen. Min hand mot din panna. Din hand i min. Din kropp i din famn. Dina livliga sparkar i min mage. Åh vad jag saknar dig! Om jag bara fick hålla dig igen. Smeka din kind. Ge dig all min kärlek. Säga att allt blir bra. Att inget ont någonsin kommer få hända dig. Men det kan jag inte. För du är där och jag är här. Men du ska veta att vi saknar dig. Så mycket som man kan sakna någon. Och mer därtill. Pappa och storasyster. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Moster. Fastrar. Farbror. Dina kusiner. Alla saknar dig så. Vi önskar att du vore här med oss. Så som det skulle ha varit. Borde ha varit. Innan du rycktes ifrån oss. Alltför tidigt....

Lova mamma att njuta av allt där uppe i himlen. Känn vår oerhörda kärlek. Känn hur mamma smeker din kind om kvällen. Hur jag vaggar dig till sömns när du inte kan sova om natten. Se mitt leende när jag ser på dig. Hör mammas vaggvisa när du är ledsen. Känn min värme och trygghet när du är ensam. Var inte rädd mitt lilla barn. Mamma finns hos dig. Alltid. Och en vacker dag. Då ska vi ses igen. Då ska jag hålla dig så hårt så hårt i min famn. Aldrig någonsin släppa taget.

Mamma älskar dig så. Du fattas mig. Mitt älskade lilla barn....

Hårda ord

Gång på gång får jag höra att livet måste gå vidare. Att jag måste lämna min sons död bakom mig. Blicka framåt. Lämna sorgen bakom mig. Fick höra senast för någon dag sedan att "Jaja, livet ju går vidare". Gör det? Lämnar jag sorgen bakom mig? Då lämnar jag även min son bakom mig. Och det kommer jag aldrig göra. Aldrig. Vardagen rullar på. Det måste den. Maten måste stå på bordet, kläder måste tvättas, städningen måste göras. Glädjen vi har i vår dotter. Allt vi gör för henne. Hennes liv kan inte stanna upp. Hon är värd all glädje som finns. Och det ger vi henne. Så mycket vi bara förmår. Men gör vår glädje att vår sorg upphör? En del av mig dog med William. Den delen får jag aldrig tillbaka. Och det vill jag inte heller. Den delen hör hemma hos honom. I hans hjärta. På så vis finns mamma alltid hos dig.

Livet går inte vidare. Jag kommer inte lämna min son bakom mig. Den 10 juni stannade tid och rum. Ett evigt tomrum fyllt av kärlek och saknad. Där lever vår kärlek till William kvar för alltid. Där kan vi vara tillsammans. Där lever saknaden. Där lever sorgen. Något som många kanske inte förstår är att William, på samma sätt som sin storasyster, är vår glädje i livet. Han är vår son. Han är vår stolthet, precis som sin syster. Kommer alltid att vara. Skulle det vara möjligt att välja bort saknaden så skulle jag ändå inte göra det. Då skulle jag även välja bort glädjen. Nu kan man förstås inte välja. Något som andra borde lära sig förstå. Nej. Det är inte bättre idag. Nej. Jag har inte gått vidare. Nej. Jag har inte lämnat min son bakom mig. Kommer aldrig göra.

"Men nu måste det väl ändå kännas bättre?" är en fras man också får höra. Det känns inte bättre. Kommer aldrig kännas bättre. Min son är död. Förblir död. Det är sant att sorgen går upp och ner. Kanske inte hela sanningen i och för sig. Sorgen finns där alltid. Saknaden likaså. Men för stunden. I en situation där man tänker på något annat och kanske till och med kommer på sig själv att ha trevligt. Då kan trycket över bröstet lätta något. Det är också en sak jag tillåter mig själv. Att njuta av livet. Njuta av min familj, mitt sällskap, god mat, en vacker utsikt. Annars blir sorgen så mycket tyngre att bära på. Men efter glädjen kommer sorgen än starkare. Saknaden outhärdlig. Det är det jobbiga. Inget gott utan något ont. Inget ont utan något gott.

Inte alltför sällan får vi höra att "Men det är ju tur att ni är så unga, ni kan skaffa fler barn". Kanske kan vi det. Åldern talar ju för det. Om vi nu får det privilegiet. För det är just vad det är. Ett privilegium. Inget man tar för givet. Och även om det går vägen, om vi skulle få ett barn till, gör det då att sorgen och saknaden efter William går över? Kommer vi glömma vårt döda barn då? Naturligtvis inte. På vilket sätt har vi haft tur? Sorgen är inte lättare att bära när man är 26 år. Hade jag varit äldre och inte haft en fysisk möjlighet att få fler barn så hade det varit en sorg i sig. Men sorgen efter William hade varit oförändrad. Ännu ett barn ersätter aldrig sitt döda syskon. Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Men att än en gång få ta hand om ett litet barn. Möta de nyfikna ögonen. Känna värmen. Få ge det lilla barnet allt det storasyster fick. Det som storebror aldrig fick. Det vore stort. Obeskrivligt stort.

Jag förstår att det mesta som sägs, sägs i välmening. Ett försök till tröst. Men just detta gör ont. Om man verkligen förstår, om man verkligen kan sätta sig in i hur det är att förlora sitt barn, då säger man inte att livet går vidare. Eller att vi måste lämna sorgen bakom oss. Att vi kan skaffa ett nytt barn. Oavsett hur väl menade orden är. Hårda ord. En hård sanning.