Framtiden

Den här veckan och föregående har vi verkligen haft fullt upp. Mycket att ordna med inför framtiden. Det är konstigt att tänka tanken att det faktiskt finns en framtid. Tiden har på något sätt stått still sedan lille William dog. Vardagen rullar ju på. Men framtiden har man knappt orkat tänka på. Nu känns det ändå som att vi kan blicka framåt och se ljuset efter det oändliga mörkret. Även om sorgen och saknaden alltid finns där. En del av mig vill inte gå vidare utan William. En annan del vill leva livet till fullo. Göra framtiden och nuet till det bästa för min levande familj. Storasyster behöver få må bra och vara lycklig på alla sätt som går. Så även min älskade make och jag själv. Hur mycket jag än ältar tiden innan William dog. Hur mycket jag än önskar att jag vetat framtiden innan det hände så kan jag inte ändra det förflutna. Vår älskade son är död och han kommer inte tillbaka till oss. Men han finns här. I våra hjärtan. I våra tankar. Runt omkring oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som finns för oss. Som visar sitt stöd och varma medkänsla. Mammor som kommer fram och lägger armen om en under fotbollsträningen. Pappor som kommer fram och pratar i affären. Som vågar prata om sorgen. Om William. Vågar visa sina känslor. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket det värmer.

Jag har fått ännu en nominering i Beautiful Blog Award, den här gången av finaste Ann-Louise (Älskade Ängel). Det värmer i själen. Tack underbara du. Även Ann-Louise har förlorat en liten son. Lille Lucas somnade in i mammas mage. Så orättvist. Så hemskt. Att även Lucas föräldrar har fått gå igenom samma helvete som vi. Det gläder mig så att Lucas snart ska få bli storebror. Önskar er all lycka i världen.

Vill avsluta med några bilder på älskade William. Saknar dig så det värker inom mig.

Fyra månader

Fyra månader idag. Fyra månader av oändlig saknad och sorg. Men också fyra månader av glädje och kärlek så stark. Jag saknar dig så förtvivlat min lille älskling. Varje dag, varje ögonblick och varje sekund önskar jag att du vore här. Du fattas mig. Kommer alltid fattas mig. Livet är så hemskt orättvist. Du hade nog kunnat rulla runt från rygg till mage nu. Suttit med oss vid matbordet. Du hade gett mig ett stort leende varje morgon våra ögon möttes för första gången den dagen. Men du fick aldrig chansen.

Varför? Jag kan fortfarande inte förstå. Varför fick du inte stanna? Det gör så ont. Varje ny dag är en påminnelse om att ditt liv inte fick fortsätta. Jag kan inte förstå. Vägrar förstå. Det som inte fick hända hände ändå. Vårt liv tvingades fortsätta utan dig. Inget i vårt liv kommer någonsin bli sig likt igen. Vi har upplevt dig. Vi kommer aldrig släppa dig. Du har berikat oss med den vackraste av all kärlek. Vi vill inte ha det annorlunda. Du och din syster är det finaste som hänt oss. Så mycket kärlek. Så mycket saknad.

Idag sjöng storasyster en sång för dig. Men det visste du nog redan. Hon sjöng att hon saknar dig. Att hon älskar dig. Att hon önskar att du vore här nu. Hon frågade mig varför du inte kan komma tillbaka. Varför du inte kan få sova i din säng. Döden är sådan. Svår och obarmhärtig. Inget i livet är svårare än döden. Men på samma sätt så enkel. Livet tar slut. Döden är oåterkallelig. Ett faktum som inte går att bortse ifrån. Men känslorna som väller fram är svåra. Så fruktansvärt svåra att hantera. Inga önskningar eller böner kan göra död till liv igen. Det är svårt, för såväl stora som små. Jag vill att du ska veta att storasyster saknar dig så. Hon pratar om dig ofta. Du finns i hennes hjärta och tankar varje dag. Precis som för pappa och mig. På så sätt lever du vidare. För alltid en del i familjen.

Du kommer alltid vara mitt barn, min underbara son. Jag kommer alltid att vara din mamma. En mamma med ett levande barn för lite. Grattis lille gubben. Vi saknar dig så!

Saknad

Sista dagarna har vi haft fullt upp. Vi har fått ett mycket bra och efterlängtat besked. Ett besked som kommer göra vårt liv lite lättare. Rent praktiskt åtminstone. En stor lättnad. Jag har också återgått till studierna, på gott och ont. Mest ont känns det som. Det är tungt. Tankarna är överallt och ingenstans. Inte där dom borde vara åtminstone. Idag var vi och hälsade på William. Väl där såg vi ett hav av vackra blomsterarrangemang. Rosa blommor. Små buketter. Fick genast en ond känsla i maggropen. Nej, inte ännu ett litet barn. Inte ännu ett litet oskyldigt barn som ryckts ifrån sin familj! Ville inte förstå. Efter att ha läst på två av sorgebanden förstod jag. Det var ett litet barn. En liten flicka som somnat in. Jag brast ut i gråt. Kunde inte hejda mig. Det gjorde så ont att ännu ett barn blivit en liten ängel. Så ont så ont. Tänkte på flickans föräldrar. Stackars stackars dom. Tänkte tillbaka på Williams begravning. På våra känslor efter begravningen. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det vi kände då. Men just nu, precis i denna stund känner en annan familj samma känslor som vi gjorde. Obarmhärtig sorg och saknad. Mitt hjärta blöder för lilla Moas familj. Jag hoppas och tror att lilla Moa kommer få det bra i himlen. Tillsammans med vår lille William. Han kanske kan visa henne runt. Han har ju varit där ett tag nu. Snart fyra månader. En evighet. Men på samma gång, bara en liten stund. Det är så svårt. Saknar vår älskade lille son till döds. Saknar hans livliga sparkar inom mig. Hans vackra ansikte. Hans mjuka små händer och fötter. Hans kalla panna och kind. Saknar att få hålla honom i min famn.

En del av mig kan fortfarande inte förstå. William kan inte vara död. Får inte vara död. Han är vår son. Felicias lillebror. Han ska vara här, med oss. Vi är hans familj - hans trygghet. Verkligheten gör så ont i mig. Men hur mycket jag än vägrar att förstå så kvarstår faktum. William är död. Vi kommer inte få honom tillbaka. Ingen längtan. Ingen kärlek. Ingen sorg eller saknad kommer få honom tillbaka igen. Det definitiva gör så ont. Obeskrivligt ont. Du kommer alltid att fattas oss. Vår älskade lille William.