Jag undrar. Vad vore alternativet? Kanske kunde jag lägga mig på marken och dö. Sluta älska min familj. Sluta ta hand om min dotter. Aldrig gå utanför dörren. Sky människor. Sluta andas. Aldrig mer leva igen. Men det fungerar inte så. När man inte förlorat ett barn är det lätt att tänka att man garanterat skulle dö själv om ens älskade barn skulle dö. Så tänkte jag innan det hände mig. Men när det otänkbara sker. Då har man inget val. Man slutar inte andas. Man slutar inte älska. Man slutar inte ta hand om dom man älskar. Stundtals är sorgen och saknaden så outhärdligt plågsam att man önskar att livet kunde ta slut. Men i själva verket är det dom fruktansvärda känslorna man önskar livet ur. Jag vill leva. Jag vill leva ett lyckligt liv med min älskade man och min underbara dotter. Såvida man inte väljer att ta sitt liv så finns inget alternativ.
Evig sorg och saknad är otroligt starka känslor. Men kärlek och lycka. Det är känslor än starkare. Jag drivs vidare i livet, en dag i taget, tack vare kärleken och lyckan i min familj. Sorgen och saknaden finns alltid där. Varje sekund av varje dag. Men på något sätt hanterar man det. Man dör inte. För det mesta är jag lycklig. Ibland är det genomjävligt. Ibland värre än så. Men man överlever. Människan är stark. Starkare än man någonsin kan förstå. Men jag. Jag är bara en människa - precis som du. Jag är inte starkare än någon annan. Jag måste hitta en väg där jag kan överleva. Där jag kan leva. Den enda lösning jag har är att låta tiden gå. Att andas, ta hand om dom jag älskar, klä mig, laga mat. Tillåta mig att sörja och sakna. Förlita mig till kärleken. Men det gör mig inte till en stark person. Bara mänsklig.
William finns alltid med mig. Sorg och kärlek hand i hand. Livet rullar på. Tiden går framåt. En familjemedlem för lite i vår älskade familj.
