Lillebror i magen

Igår kväll kände jag plötsligt hur det högg till i magen. Det gjorde så ont att jag skrek till, jag som annars är väldigt smärttålig. Hugget blev till en brinnande smärta i livmoderns framvägg. Plötsligt insåg jag att lillebror inte rört sig i magen sedan tidigt på morgonen. Han som alltid är igång. Buffar och sparkar. Drar och sliter. Men inte under hela dagen och kvällen hade han rört sig. Jag försökte resonera med mig själv och tänka efter. Jag frågade min älskade man om han minns ifall bebis rört sig något idag men inte heller han kunde minnas att jag sagt något. Paniken kom krypande. Jag ägnade kvällen till att dricka kolsyrat, knuffa på magen och försöka lugna mig själv. Till sist fick jag en liten liten buff tillbaka... Tänkte och hoppades att han kanske bara var trött. Hade mycket värkar när jag la mig men tänkte att det nog skulle ge med sig efter en natts sömn. Hoppades och önskade att allt skulle vara bra när jag vaknade.

Nu ligger jag här och bebis har inte rört sig den här morgonen heller. Den brännande smärtan på framsidan av magen är fortfarande kvar och gör om möjligt än ondare än igår. Samma tystnad och samma brännande känsla jag fick när moderkakan fick infarkterna som dödade William. Jag har sedan jag vaknade också haft regelbundet starka och onda värkar. Försöker hålla mina känslor i styr. Försöker finna rimliga förklaringar, men inser att det kanske inte finns några den här gången. Likheterna mellan symtomen nu och symtomen jag hade när William dog går inte att bortse ifrån. Smärtorna så svåra att mina tankar inte kan fokusera på något annat än att bara ligga här och andas.

Igår var mitt största problem att jag ådragit mig en hemsk förkylning med allt var det innebär såhär före en stundande förlossning. Idag inser jag att inte ens den vidrigaste förkylning betyder något alls om bebis nu inte längre lever. Älskade lille bebis. Älskade lilla lillebror.

Vändningsförsök

Jag har efter många långa timmars funderande bestämt mig för att inte göra ett vändningsförsök. Jag resonerar som så att om det är menat att bebis ska födas normalt så kommer han att vända sig. Gör han det inte - ja, då får det bli snitt. Jag känner i hela kroppen att det finns en orsak till att han ligger som han gör. Innan den här graviditeten lovade jag mig själv, om och om igen, att alltid lita till min intuition. Oavsett vad. Jag kommer inte svika det löftet. Samtidigt har jag alltid varit en människa styrd av teori och kunskap. Därför har jag tagit reda på så mycket jag kan om vändningsförsök, kejsarsnitt och sätesbjudning för att kunna göra en rättvis avvägning.

Ungefär hälften av alla vändningsförsök lyckas. Hur många bebisar som vänder tillbaka sig i sätesläge finns det dock ingen tillgänglig statistik på. Det finns fyra faktorer som kan försvåra vändningsförsöket. Storleken på barnet, moderkakans storlek och placering, mängden fostervatten samt hur långt ner barnet har sjunkit ner i bäckenet. Jag bär på ett stort barn, min moderkaka är mest troligt lika stor som med William och sitter dessutom i framvägg och bebisen är fixerad långt ner i bäckenet. Tre av fyra. Rimligtvis borde dessa förutsättningar sänka chansen för en lyckad vändning markant. Därtill kommer alla risker ett vändningsförsök innebär.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Vid vårt nästa och sista specialistultraljud får vi svar på om det blir en vaginal förlossning eller ett kejsarsnitt. Jag har nu accepterat detta faktum och känner mig faktiskt tillfreds med vårt beslut. Därmed inte sagt att jag tror att bebis kommer levande till vår famn. För varje dag som går blir jag mer övertygad om att lillebror nog dör snart. Om inte i magen så efter förlossningen. Men även det har jag accepterat. Jag kan inte göra mer än att vara uppmärksam. Inte utsätta bebis och mig själv för stress. Ta mina blodförtunnande tabletter. Om lillebror ändå dör kan jag inget mer göra. Då har jag redan gjort allt jag möjligen kan.

Minnen

Det börjar närma sig. Känner i hela kroppen att det inte är långt kvar nu. Men hur mycket jag än känner att jag är fysiskt redo så hänger inte den mentala delen med. Jag förstår inte vart tiden tog vägen. William skulle fyllt ett helt år om drygt tre veckor. Kan det verkligen stämma? Det känns som det var igår vi höll William i vår famn och kände hans kalla små händer i våra. Pussade hans kalla panna och kramade utan att någonsin vilja släppa taget. Känslor som aldrig någonsin kommer lämna mig. Kommer för alltid minnas precis hur han kändes. Hur han såg ut. Små detaljer som alltid lever inom oss. Det känns också som igår då vi kände lyckan över att vara gravida igen. Ändå sitter jag här med en gigantisk mage som ett bevis för att tiden har gått. Hela 234 dagar för att vara exakt. Man tycker att jag borde haft tid på mig att förstå. Att jag borde vara fullt inställd på att jag snart ska bli trebarnsmamma. Men så är det inte. Jag kan inte förenas med det faktum att det snart är dags. Tryggheten har hittills funnits i distansen till slutet. Nu försvinner skyddsnäten ett efter ett och kvar finns bara rädsla, en idag levande bebis och en liten gnutta hopp.

Det börjar bli dags att plocka fram kläder och saker. Vagnen står inhandlad och klar. Envis i sin kamp att få mig att förstå. En liten bit i taget. Det känns både skrämmande och härligt att plocka fram alla bebiskläder och saker igen. Så många fina minnen och samtidigt som en påminnelse om alla minnen som gick förlorade. Jag tänker på alla dom som inte vill handla eller plocka fram något alls före barnets födelse. Som om det hade någon betydelse när barnet väl dör. För oss var det inte alls så. Vi var glada över dom saker vi hunnit ordna till William. Det visade vår starka kärlek och längtan till honom. Det gav också William en plats i vårt hem, i vår familj. Sorgen efter ett dött barn blir inte större för att man har saker och kläder i hemmet. Tvärtom. Ett äldre barn som dör lämnar ofta ett helt rum med materiella ting efter sig. Jag tror inte att någon förälder i världen önskar bort det rummet när barnet inte längre lever. Jag tror att det rummet istället blir en mycket viktig del i sorgearbetet och också en viktig påminnelse om alla fina minnen man fått tillsammans. På samma sätt var och är Williams saker betydelsefulla för oss. Det är en del av honom som vi fått behålla. Precis som med vår älskade storasysters alla saker som också påminner om underbara minnen från en tid som inte kommer tillbaka. En sak som jag tror alla föräldrar kan känna igen och förstå. Kanske också svaret på varför det för många föräldrar är så svårt att rensa ur barnens urväxta kläder från den första bebistiden. Minnen man aldrig glömmer och vägrar släppa.

Bloggproblem

Som dom flesta kanske redan märkt så har blogspot haft en hel del problem dom sista dagarna. Flera fina kommentarer från mitt förra inlägg "huvudbry" har tyvärr fallit bort. Vill bara ägna ett stort tack till er som tog er tid att kommentera. Ni som läser och kommenterar är alla guld värda!

Huvudbry

Det är mycket funderingar och oro nu. Vändningsförsök, moderkaksavlossning, kejsarsnitt, skulderdystoci, ryggbedövning, död och liv snurrar i huvudet. Vad gör man när alla alternativ innebär ökade risker? Vilket alternativ är det minst skadliga? Jag önskar vi hade facit i hand men livet går visst inte till på det sättet.

Jag vill föda vaginalt. Utan risk för akut snitt. Utan skulderdystoci. Utan död och trauma. Men faktum är att bebis nu ligger i sätesbjudning och utan ett vändningsförsök vet jag att han inte kommer att vända sig. Vi vet också att bebis är väldigt stor och det ökar risken för skulderdystoci och en traumatisk förlossning. Att föda ett stort barn vaginalt när det ligger i säte är uteslutet. Så utan ett lyckat vändningsförsök kommer jag inte kunna föda vaginalt. Då återstår kejsarsnitt. Jag kan inte få ryggbedövning. Den tar inte på mig. Under båda mina förlossningar har narkosläkaren stuckit mig i över en timma med uteblivet resultat. Eller snarare uteblivet positivt resultat. För negativt resultat han dom minsann lyckats med. Båda gångerna. En sprängande huvudvärk, oförmåga att kissa och smärta i ryggen som jag fortfarande lever med. Därmed återstår bara sövning. Och då missar jag mitt barns förlossning. Att ett kejsarsnitt dessutom innebär mycket större risker än en vaginal förlossning är vida känt. Jag har ingen lust att utsätta varken mig själv eller bebis för större risker än nödvändigt. Risken att bebisen eller mamman dör vid ett kejsarsnitt är dubbelt så stor som annars. Risken för lunginfektioner hos bebis och bukinfektioner hos mamman är mycket större än vid en vaginal förlossning.

Samtidigt känner jag en stark känsla som är omöjlig att ignorera. Den är så stark att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag känner att det faktiskt finns en anledning till att bebis ligger som han nu gör. Det finns en anledning till att han faktiskt inte har vänt sig. Båda mina barn har lagt sig tillrätta med huvudet nedåt redan i vecka 25 och båda barnen var fixerade redan i vecka 32. Men den här krabaten vill inte. Eller som jag faktiskt känner - kan inte. Min känsla säger mig att han är invirad i navelsträngen och inte kan vända sig. Vad händer då om vi gör ett vändningsförsök? Hemska hemska tanke.

Det känns som vi har fått usla förutsättningar att jobba med. Samtidigt är detta den enda chans vi får att göra rätt val så att bebis kommer ut levande. Tar vi fel beslut kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det spelar ingen roll att vi inte har facit i hand nu. Det måste bara bli rätt. Därav min huvudbry och min oro.

För den som fortfarande läser mitt tappra försök att formulera ord av mina snurriga tankar kommer här en magbild eller två. Är nu i vecka 33. Med William hade jag nu 11 veckor kvar av min graviditet...

Ultraljud

Lillebror började möblera om i min mage en timma efter frukosten. Ultraljudet visade att moderkakan fungerar som den ska och att lillebror mår gott därinne i magen. Kanske lite väl gott...

Återigen fick jag rätt. Man ska lyssna på sin kropp och intuition. Då blir det aldrig fel. Jag visste att William var stor, men ingen lyssnade. Jag hade ju fött ett normalstort barn tidigare. Trots att symfus fundus måttet låg över den övre kurvan så var det aldrig något man reflekterade över. Det är tydligen bara när måttet ligger på den undre gränsen som reflektioner uppstår. Självklart måste man följa upp en låg kurva som kan vara tecken på ett tillväxthämmat barn. Men att uppmärksamma tecken på extremt stora barn borde också vara en självklarhet. I mitt fall höll ignoransen på att kosta mig livet. Det gav mig en fruktansvärd traumatisk förlossning. Och som grädde på moset får jag leva med frustrationen över att ingen lyssnade på mig under graviditeten.

Jag visste att lillebror i magen inte alls är liten. Han är stor - precis som sin storebror. Men inte hade jag kunnat ana exakt hur stor han faktiskt är. Enligt vården är jag i vecka 32. Lillebror är redan idag 15 % större än en medelstor bebis. Enligt läkarna kommer denna siffra bara öka. Man beräknar idag att lillebror skulle väga minst 5,2 (!) kilo vid födseln. Nu ska han ju ut tre veckor tidigare så jag behöver bara krysta ut en 4,2 kilos bebis. Det tackar vi för. Kanske förklarar också detta varför min foglossning blivit så förvärrad den sista månaden. Men någon förklaring till varför jag och min älskade får så stora barn får vi inte. Sockerbelastningen jag gjorde för två veckor sedan visade på hur bra sockervärden som helst. Alltså måste det bero på kombinationen av våra gener. En stark kombination har det visat sig.

Jag visste också att lillebror i magen var fixerad. Mycket riktigt - han är fixerad. Men kanske inte riktigt på det sätt vi hade hoppats på. Han sitter fast i säte. Nu återstår bara att se om han hinner vända sig på dom drygt 4 veckor som är kvar. Jag har ingen lust att föda en 4,5 kilos bebis i säte. Vi har redan ett barn i himlen - jag vill gärna inte ha två.

Tålmodig väntan

Efter att ha stigit upp och ätit frukost känner jag en olustig känsla. Jag inser ganska snart att bebis inte buffade när jag nyss vaknat. Han buffade inte när jag åt frukost. Och framför allt, han buffade inte efter frukosten. Så nu sitter jag här och väntar. Med hjärtat i halsgropen. Det har varit just såhär två gånger tidigare. Samma rädsla och oro. Dom två gångerna var det bebis som busade med oss. Vid lunchtid var han igång och sparkade hej vilt som vanligt igen. Men det spelar ingen roll att det gick bra dom två gångerna. Det är alltid lika jobbigt när han avviker från sitt normala beteende. Just nu upplever jag en kamp mellan oro och förnuft. Jag inser att han nog inte är död. Jag inser också att det bara gått en timma sedan jag vaknade. Förstår att det enda jag kan göra är att vänta. Hoppas att den första sparken snart ska komma så jag kan andas ut.

Om någon frågade mig på vilket sätt Williams död har påverkat mina känslor i denna graviditet skulle just detta vara mitt svar. Jag är mer uppmärksam. Speciellt såhär mot slutet. Således blir jag rädd när jag uppmärksammar något avvikande i bebisens beteende eller i min egen kropp. På gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en paranoid människa när något sådant här sker. Jag brukar vara en väldigt lugn och trygg person i dom flesta situationer. Men efter att William dog kan jag inte vara lugn när lillebror i magen är lugn. Jag känner mig definitivt inte trygg i att lillebror kommer komma ut levande. Inte för en enda sekund. Hoppas gör jag. Ber gör jag. I mina bästa stunder till och med tror jag. Men jag är inte trygg i den känslan. Men samtidigt är förstås det goda med min uppmärksamhet att det potentiellt sett kan rädda livet på lillebror.

Jag är så tacksam över att lillebror valde just idag att oroa sin mamma på. För idag behöver jag inte spekulera. Även om lillebror buffar skulle jag annars undra om hans lugn var ett tecken på att något ändå var fel. Kanske har moderkakan fått infarkter igen? Naturliga tankar när ens barn dött på det sättet. Men idag kommer jag inte behöva känna så. För om några timmar är jag i trygga händer på specialistultraljudet. Med min älskade man vid min sida. Då får vi förhoppningsvis veta att allt är bra.

Kärlek

Älskade underbara lilla barn - du fattas oss!

Fredagstankar

Besök hos barnmorskan idag. Känns som jag inte gör annat än springer på sjukhusbesök. Eller springer och springer... Det var ett under att jag tog mig dom tio meter jag behövde gå. Trots mina trogna kryckor. Bebis mådde bra. Busade med barnmorskan när hon skulle lyssna på hjärtljuden. Sparkade och slog. Men det gör han alltid. Dygnet runt. Ibland undrar jag om han någonsin sover. Hans lugnaste dag går inte att jämföra med Williams och Felicias vildaste dag. Ibland tror jag att hans energi kommer från hans glädje till livet. Som om han visste.

Dagen idag har varit lite lättare att bära. Vilan verkar ha gjort lite resultat ändå. Smärtan går att uthärda även om jag vet att jag kommer få bli buren till toan även ikväll. Tur att min älskade är så stor och stark. För tyvärr är även jag stor. Imorse fick jag höra att jag är "mjuk och gosig som en stor elefant". Jag tog det som en komplimang. Mammor ska vara gosiga. Men när graviditeten är över ska mina överflödiga 35 kilon bort. Som det är nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Jag vill bli mig själv igen. Sådana saker som man kanske tror att man inte bryr sig om när man förlorat ett barn. Åtminstone trodde jag det. Innan det hände mig själv. Jag minns hur en mamma som förlorat sitt barn blev intervjuad i TV. Detta kanske ett halvår efter att barnet hade dött. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon orkade sitta där i soffan och prata. Än mindre ta på sig fina kläder, fixa håret och sminka sig. Jag kunde inte förstå. Hade hon glömt sitt barn? Hade hon lämnat barnet bakom sig och gått vidare? Med lite eftertanke förstod jag att mina erfarenheter i livet uppenbarligen inte gett mig förmågan att förstå vad en förälder som mist sitt barn faktiskt går igenom. Man måste mista ett barn själv innan man kan förstå. Och inte ens då kan man fullt ut förstå vad det innebär för någon annan.

På måndag ska vi på tillväxtultraljud för att se om också lillebror är en stor kille. Dom kommer också kontrollera flödet i moderkakan och navelsträngen. För två veckor sedan såg allt bra ut. Inga proppar vad dom kunde se. Men eftersom sådant kan förändras fort och få förödande konsekvenser görs dessa kontroller med täta mellanrum. En undersökning som borde vara självklar när ens barn dött av proppar i moderkakan men som man i praktiken måste kriga för att få ta del av. Besparingar som kostar livet på små ofödda barn. Som tur är följer världens bästa make med på ultraljudet och således kan jag åka rullstol. Annars hade nog läkaren fått ta sig hem hit med ultraljudsmaskinen. Och tänk vad det hade kostat landstinget.

Dagbok

Som av en händelse fann jag min gamla dagbok idag. Väl undangömd i en låda. En olustig men varm känsla infann sig där jag stod med boken i handen. Kastades tillbaka till dom sista veckorna i graviditeten med William. Mindes hur jag skrev för att orka med smärtan och hjälplösheten. Hur känslor och tankar blev till ord. Jag mindes också hur jag närmast i panik stoppade undan dagboken när vi kommit hem från sjukhuset. Samvetet var redan tungt som bly. Orkade inte mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Är det mitt fel? Jag borde vetat - borde förstått. Jag är ju hans mamma, jag bar honom inom mig när han dog. Jag borde väl ha känt hur hans själ lämnade hans kropp? Min kropp! Frustrationen var utom denna värld. Är fortfarande svår att hantera.

Började försiktigt att läsa. Visste inte om jag ville veta vad jag tänkte eller kände då. Då när livet fortfarande inte hade ryckt undan mina fötter från marken. Då när min son fortfarande levde och busade i min mage och tron om att vi skulle få ännu ett levande barn att älska inte hade gått förlorad. För tänk om jag med facit i hand hade kunnat förutse det fruktansvärda som hände. Hur skulle jag då kunna leva med mig själv? Kommer jag få veta något som ger mig svar - svar jag inte hade eller förstod då? Något inom mig sa att tiden är nu. Jag behöver få veta allt jag behöver veta. Behöver minnas allt jag kan minnas. Allt för att lillebror ska få leva. Allt för att lillebror inte ska hamna i himlen hos sin storebror. Inte än.

Tänk så mycket minnen jag hade glömt. Allt ifrån hur dåligt jag faktiskt mådde i kroppen den sista tiden till känslor kring graviditeten. Stundom en läsning som gjorde ont. Stundom en läsning som värmde, för det gav mig en del av en levande William. Det fanns så enormt många tecken på att allt inte var som det skulle. Jag mådde så dåligt den sista månaden att jag inte kunde ta mig till mina rutinkontroller hos barnmorskan. Jag läser hur jag gång på gång ringde sjukvårdsupplysningen och barnmorskemottagningen, men ingen hjälpte mig. Ingen tog ansvar. Ska ansvaret behöva ligga på den redan utslagna gravida mamman? Eller bör det ansvaret ligga på den erfarne vårdgivaren? För mig är det självklart. Men det lättar inte mitt egna samvete. Jag som mamma har alltid det yttersta ansvaret för mina barn, inte vården. Jag skulle gjort mer. Med facit i hand skulle jag gjort mer än jag gjorde. Mer än jag kunde. Jag läser att jag, 11 dagar efter beräknat förlossningdatum, fortfarande inte hade hört av min barnmorska. Detta trots att jag sjukanmält mig från alla rutinkontroller den sista månaden. Ingen ska få gå över tiden mer än en vecka utan att vården hör av sig och gör ett ultraljud för att se så att allt är bra. Ingen.

Det gör ont att läsa mina ord söndagen den 6 juni. Det river i bröstet på mig. Om jag bara kunde. Om det bara var möjligt att kontakta sig själv. Tänk om jag skulle få skriva en mening till mig själv, på raden under dom hemska orden "Värkarna har varit regelbundna i sju dagar nu. Bebisen är så lugn i magen". Varför förstod jag inte? Varför förstod inte vården? Den 6 juni var den näst sista dagen William var i livet. Två dagar senare, vid lunchtid den 8 juni, skriver jag "Magen känns tung idag. Den har en annorlunda form som om den liksom hänger. Kanske är det ett tecken på att han äntligen på väg nu - på riktigt. Har inte känt honom röra sig sedan igår eftermiddag. Jag börjar bli riktigt orolig.". Några timmar senare var vi på förlossningen och fick beskedet att vår sons hjärta hade slutat slå.

Det gör ont att läsa vad jag kände och tänkte då. Men samtidigt känner jag att jag kommit så pass långt i mitt sorgearbete att det var rätt tid att läsa dagboken nu. Tiden läker lite i taget men frustrationen över att inte kunna förändra det förgångna är svår att hantera. Emellanåt finner man sig. Men gång på gång tränger känslor av maktlöshet och frustration fram. Hur man än vrider och vänder på det så måste man finna ett sätt att hantera dessa känslor på. För mig är det kärleken till min underbara familj som ger mig kraft att orka. Som av en slump hittade dagboken mig i precis rätt tid. Livet kan vara bra lustigt ibland. Nu hoppas jag bara att dagboken gett mig visdom nog att ge min ofödda son liv istället för död...

Måttet är rågat

Dagarna sniglar sig fram. Mina fysiska besvär har förvärrats enormt den sista tiden och den själsliga delen börjar bli mödosam nu när det närmar sig slutet. Min kropp lyder mig inte längre. Att sova med den här smärtan går knappt. Att stå och gå är snart uteslutet. Och psyket tar stryk. Jag vill inte vara gravid mer. Orkar inte mer smärta. Jag ägnar dagarna åt att pyssla, sjunga och leka stilla lekar med min underbara dotter. TV och dator är geniala uppfinningar för den som försöker genomlida. Försöker styra mina tankar till något annat än graviditeten och allt det svåra.

I nästan två år har jag varit gravid. Graviditeterna har inte gett mig något som helst andrum. Att bära en ansträngande graviditet är tungt. Att bära både sorg och graviditet är dubbelt så tungt. När kroppen säger ifrån på alla sätt den kan tar den lilla styrka man hade kvar slut. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på att jag har 6 veckor kvar. 6 veckor. Det kommer inte att gå.

Foglossningen gör så ont så ont. Detta sagt från en person som är väldigt smärttålig. Mina ben bär mig knappt till toaletten längre. Svimningsattackerna har blivit så besvärliga att jag inte kan stå upp och duscha eller stå och laga mat. Dom smärtsamma värkarna gör att jag inte kan gå längre än några meter för då får jag så onda värkar att jag inte kan stå. En så simpel sak som att tappa en nyckelknippa på marken blir en omöjlighet att lösa för mig om jag är ensam. Att klä sig kräver en enorm kraftansträngning och gör så ont att det kräver en viljestyrka av stål för att klara av. Jag känner mig värdelös som inte ens klarar av vardagliga sysslor. Känner mig otillräcklig för att min kära make utöver sitt arbete också måste laga mat och tvätta kläder för att jag inte kan. Även fast jag vet att han mer än gärna gör det och aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta. Men på något sätt känner jag att det är min uppgift. Därigenom blir jag otillräcklig.

Jag har kommit till en punkt där jag undrar om det är värt mödan. Bebis i magen kommer ändå kanske dö. I vår värld är oddsen en på två. Ett levande barn och ett dött barn i vår famn. Och när jag mår som sämst. I stunden då jag önskar ett slut på detta elände som mest. Då tänker jag tanken att det kvittar om bebisen kommer ut levande eller inte. Mitt försvar. Känner jag inte så har jag heller inget att förlora. Någonstans vet jag att det inte är så det fungerar. Sorgen skulle göra lika förbannat ont oavsett. Men det är lättare att inte känna. Förut kände jag. Men ju närmare slutet jag kommer, desto mindre känner jag. Rädslan tar nog överhanden. Det är hemskt att inte känna. Jag vill våga älska också detta barn. Vill bara få ett slut på graviditeten så jag slipper må såhär. Men något säger mig att alla konstiga känslor inte bara kommer ta slut vid förlossningen. Att förlora ett barn är komplicerat. Så mycket mer komplicerat än vad många tror.