Jag har under en längre tid känt en enorm maktlöshet. Jag har varit förbannad och uppgiven. Jag trodde i min enfald att man skulle bli bra behandlad av vården efter att ha varit med om det vi varit med om. Att vården skulle göra allt för att inte också detta barns liv skulle sluta i en liten liten kista. Men kampen har emellanåt känts ändlös. Det är inga orimliga krav vi har ställt. Vi har noga vägt våra känslor mot förnuftet och själva tänkt igenom vad vi vill att vården ska göra för oss. För mig har det handlat om att i största möjliga mån lägga mina känslor och rädslor åt sidan och istället tänka statistiskt och rationellt. Det är inte alltid enkelt efter allt vi varit med om. Men jag är skyldig mitt ofödda barn att inte låta rädslan och oron ta överhanden. Skulle mina känslor få bestämma skulle lille bebis få komma ut redan idag, men det skulle förstås innebära stora risker. Vi bestämde oss tidigt, faktiskt redan innan vi blev gravida igen, att vi aldrig någonsin skulle gå längre än till vecka 37 igen. I vecka 37 är bebisen färdig. Samtidigt är det nära på bristningsgränsen för vad jag skulle klara av. Varje dag är en prövning. Varje dag innebär ett steg närmare slutet. Därför blir också varje dag lite jobbigare än den förra. Vecka 37+0 är därav en absolut och definitiv kompromiss av min och barnets hälsa.
Att få ett sista datum för graviditeten har känts mycket viktigt för oss. Något som jag anser ska vara en självklar rättighet för alla föräldrar som mist sina barn och blivit gravida igen. Förutsatt att dom själva så önskar. Ett datum man redan i tidig graviditet borde ha möjligheten att få. I vårt fall har det känts som en förutsättning för att hålla oron i schack. Gång på gång har vi försökt förklara hur vi känner för läkare och barnmorskor, men inte har vi fått något beslut om sista datum. Tvärtom har vi gång på gång fått höra om riskerna med att bli igångsatt. Om riskerna med felbedömda ultraljud och för tidigt födda barn. Om den ökade risken för akuta kejsarsnitt i samband med en igångsättning. Om hur man aldrig någonsin sätter ett sista datum förrän tidigast i vecka 36. Har dessa ord och detta motstånd fått en redan oroad och upprörd mamma mindre oroad och upprörd? Den aspekten har tydligen ingen tagit hänsyn till. Många rentav livsavgörande detaljer har också "glömts" bort i denna diskussion. Jag är inte en gravid kvinna i mängden. Mitt ofödda barn har inte samma förutsättningar som dom flesta andra barn har. Faktum är att detta blir min tredje förlossning och därmed är en igångsättning mindre riskabel och lättare att genomföra. Faktum är att vårt förra barn var extremt stort och fastnade på vägen ut. Faktum är att vårt förra barn dog av att moderkakan la av.
Vi har bett om att få fler undersökningar för att få se att allt är bra. För att lugna oss och för att minimera risken att också denna lilla bebis ska dö. Vi har bett om regelbundna flödeskontroller av moderkaka och navelsträng för att få veta om moderkakan får infarkter och bebisen inte får syre och näring som han ska. Detta från vecka 30 och framåt. Vi har också bett om tillväxtultraljud för att få veta hur stor denna pojke är, just med tanke på hur stor William var. För att ha möjligheten att antingen tidigarelägga igångsättningen eller att göra ett kejsarsnitt. Detta för att inte riskera att också lillebror fastnar på vägen ut. Inte mycket begärt kan man tycka. Men vården är visst av en annan åsikt. Jag har tjatat och gnatat. Vädjat och diskuterat. Vridit och vändit på alla stenar jag kunnat. Men vad har jag fått för svar? Ultraljud kan potentiellt sett innebära risker för barnet, även fast det ännu inte är bevisat. Flödeskontroller är inte tillförlitliga i längre än en vecka efter utförd undersökning. Flödeskontrollerna skulle därför vara tvungna att genomföras en gång per vecka och det går ju absolut inte. Tillväxtultraljud är inte heller tillförlitliga då det har en avvikelsefrekvens på 15%. Jag köper inte dessa argument. Jag förstår allt för väl vad det handlar om. Det är inget nytt att vården har ont om resurser. Men att det ska drabba människor som verkligen behöver vård är allt annat än okej. En energitjuv i vårt liv. Minst sagt. Men igår skedde ett mirakel. Ett mirakel som heter Carl-Magnus. Jag är fortfarande i chock. Kan inte förstå, kan inte ta in.
Vi hade en läkartid hos en ännu en läkare. En kvinnlig överläkare den här gången. För att diskutera. Jag har varit inställd på detta möte i flera månader nu. Ja, i flera månader. För det är så lång tid det tar att få tag i en tid hos en överläkare. Bara det en historia i sig. Jag har oroat mig. Varit inställd på att behöva ta strid och inte ge vika. Väl där fick vi veta att den kvinnliga överläkaren vi skulle träffa var sjuk. Allt rasade som ett korthus. Jag såg framför mig två månader till av ännu mer oro. Kände gråten i halsen. Vi fick veta att vi skulle få träffa en annan läkare istället. En manlig överläkare vid namn Carl-Magnus. Jag kände ändå gråten i halsen. Men efter en stunds fundering tänkte jag att jag ändå skulle försöka göra det bästa av situationen. Även om det kändes absolut hopplöst. Men. Carl-Magnus utstrålade lugn och trygghet. Här behövde jag inte skrika mig blå för att få min röst hörd. Jag kände inte den hemska maktlöstheten. Jag förklarade hur vi kände. Gick igenom allt punkt för punkt. Miraklet Carl-Magnus lyssnade, nickade, la till sist sin hand på min och sa "då ordnar vi det". Jag förstod inte. Inte förrän han började räkna på vecka 37+0 och bestämde ett sista datum. Bestämde datum för tillväxtultraljud och flödeskontroller. Då förstod jag. Den lättnaden går nästan inte att jämföra med något annat. Nu kan jag andas ut. Vi behöver inte längre oroa oss för att inte ha gjort allt för att lille bebis ska få leva.
Inga tack i världen är tillräckliga för att förklara hur vi känner för vår underbara läkare. Men ändå. Tack. Och återigen, tack. Nu känner jag ett lugn i min graviditet och inför förlossningen jag inte kunnat känna tidigare. Nu kanske lillebror får komma till oss i juni med livet istället för döden...
