Klag

Även om vi fått ovärderligt stöd från den bästa av alla läkare så känns allt lite motigt just nu. Har varit så oerhört trött på sistone. Huvudvärk, yrsel och svimningar om vartannat. Jag känner min kropp och har förstått att det har haft med mitt blodvärde att göra, men i vanlig ordning har ingen lyssnat. Tills jag mötte Carl-Magnus. Då var det plötsligt inte omöjligt att ta nya prover på blodvärden och järndepåer. Prover som visade att jag mycket riktigt lider av anemi och behöver järn. Problemet är att jag inte tål järn i tablettform, men att ta beslut om att ge järn intravenöst har ingen kunnat göra. Orsaken har varit att jag "inte ser ut som någon som lider av anemi". Jag har enligt flera läkare sett för "pigg och fräsch ut". Smink och ett gott bemötande har visst den förmågan. Tydligen måste man gå dit precis som man känner sig och inte anstränga sig för att vara trevlig. Men Carl-Magnus valde att se till provsvaren istället för rouget på mina kinder så nu får jag den efterlängtade järnbehandlingen i droppform under några veckors tid. Äntligen.

Som om det inte vore nog att jag svimmar i tid och otid så har min foglossning gjort mig till en handikappad person med en hemsk värk som gör att jag har väldigt svårt att ta mig ur sängen. Än mindre gå längre än tio meter. Men kanske lika bra det, annars svimmar jag ju ändå bara. Sista veckorna har jag dessutom haft onda värkar som påminner oroväckande mycket om öppningsskedet. Som gör att jag varken kan sitta eller stå. Som kommer från ingenstans när jag gör ingenting och kommer regelbundet men som försvinner efter någon timmas plåga.

Alla dessa krämpor har fått mig att inse mina begränsningar. Min förmåga att koncentrera mig på mina sista kurser är obefintlig, därför är jag nu officiellt sjukskriven fram till förlossningen. Men jag känner mig inte helt nöjd med den här situationen. Jag vill må bra och slippa vara sjukskriven. Därav dagens klagosång. Men imorgon är det tillväxtultraljud och flödeskontroll. Hoppas att allt känns lite bättre då. Dessutom, vem är jag att klaga? Jag är så lyckligt lottad som har världens finaste familj. Som alltid får mig på bra humör och ger mig extra energi när jag tror att all ork är slut. Vad mer kan man begära? Den goda hälsan finner jag nog efter förlossning och en skön sommar. Tills dess kan jag härda ut. Med kärlek, god vilja och lite järndropp kommer man långt.