fredag 15 april 2011

Bakslag

Jag som trodde jag kommit över den värsta delen av den sjukhusskräck som infann sig efter att William dött. Eller snarare Vrinnevisjukhusskräck. Förlossnings-, BB- och barnmorskeavdelningsskräck. Men tji fick jag. Ibland är man inte så stark som man hoppas och tror. När man minst anar det så reagerar kroppen och psyket och man kastas tillbaka till den hjälplösa, utlämnade lilla människa man kände sig som då sorgen var som mest intensiv.

Första gången vi skulle tillbaka till sjukhuset efter vi lämnat William där trodde jag inte benen skulle bära mig. Redan när vi svängde in på parkeringen började hjärtat slå fortare. Jag fick svårt att andas. För varje steg jag tog kändes det som benen blev än tyngre. Trycket över bröstet och gråten i halsen var hemsk. Känslan när vi närmade oss förlossningsavdelningen och BB. Att i korridorerna behöva gå förbi alla nyfödda bebisar i sina plastvagnar, där lyckliga föräldrar mötte förväntansfulla anhöriga. Känslor som i ord närmast skulle beskrivas som panik, ett ord som ändå inte skulle göra känslan rättvisa.

Allt började med att jag skulle till sjukhuset för att få järndropp. På Vrinnevisjukhuset ges specialistultraljud och järndropp på den mottagning där endast dom lyckliga nyförlösta mammorna med deras levande barn får ligga. BB-mottagningen. Specialistultraljud som inte alltför sällan handlar om en ofödd bebis som misstänks må dåligt och således innefattar två föräldrar som är extremt oroliga och upprörda. Där finns också föräldrar som efter ett utraljud fått ett hemskt besked och som inte alls vill se eller höra talas om små friska nyfödda bebisar. Ett av dessa specialistultraljud ägde rum den 9 juni 2010. Ett föräldrapar med tom blick i det mörkaste av alla sinnen leds in på BB-mottagningen för att göra ett ultraljud och fostervattensprov på sin döde ofödde son. På vägen dit och därifrån mötte föräldraparet flera levande bebisar i likadana plastvagnar som deras döde son snart skulle ligga i. Dom fick höra skrik som aldrig skulle nå deras sons lungor. Dom tvingades se nyblivna föräldrars och blivande föräldrars lycka. Allt detta vid ett extremt känsligt tillstånd. Jag frågar mig, vart finns förståelsen och insikten om människors känslor? Var finns humaniteten?

Jag har således tvingats besöka denna avdelning några gånger tidigare denna graviditet. För både specialistultraljud och järndropp. Men tidigare har det förefallit sig så att min underbara make har varit med mig. Idag kunde han inte följa med och därmed blev det första gången jag ensam skulle möta BB. Detta var något jag knappt reflekterade över före besöket. Men väl där hände det något. Det kändes som jag skulle gå sönder inombords. Saknaden efter William blev helt outhärdlig och paniken trängde sig på. Kunde inte andas och hjärtat slog hårt så hårt. Samma lukt som i rummet där William föddes. Samma väder och utsikt utanför fönstret. Samma inredning och samma förbannade garderob. Små nyfödda bebisar som skrek precis utanför min dörr. Det enda jag kunde tänka var att jag var tvungen att ta mig därifrån. Och det nu. Direkt. Där satt jag med en slang i armen och kände tårarna välla fram. Att själv dra ut kanylen och springa därifrån var en tanke som jag fick brottas med för att slå bort. Ringde ändå på larmknappen för att få hjälp att komma därifrån. Efter nästan tio (!) minuter kommer en sköterska. Ville bara komma därifrån och orkade inte ifrågasätta väntetiden. Någonstans i mitt hysteriska gråtande fick jag fram att det var första gången jag varit där ensam sedan jag lämnade min döde son där. Jag grät så jag knappt kunde andas. Än mindre prata. På något sätt tog jag mig ändå ut. Luften utanför sjukhuset var den friskaste och härligaste jag någonsin känt. Som om jag befunnit mig i en mörk källare utan syre i flera långa år. Fåglarna kvittrade och sakteliga började livet komma tillbaka till mig.

Nu efteråt så skäms jag. Jag är sådan. Mår dåligt över att visa mig svag. Mår dåligt över att blotta mina känslor på det sättet. Jag håller för det mesta mina känslor väldigt kontrollerade. I många situationer har det varit ett måste. Fastän känslor löper amok på insidan, fastän hela ens väsen vänder sig ut och in så har jag lärt mig att jag måste hålla mig lugn. Därför gråter jag nästan aldrig när någon ser. Och dom få gångerna jag faktiskt gör det, då skäms jag. Jag skäms så oerhört att jag aldrig någonsin vill sätta min fot på BB-avdelningen igen. Men något säger mig att jag kommer bli så illa tvungen om jag ska få ordning på min anemi...

8 kommentarer:

om mig sa...

Du skiver så oerhört fantastiskt bra, du beskriver din känslor på ett sätt som jag inte kan, de är en gåva du har och ta väl han om den. Förstår om det var tungt att komma tillbaka dit ensam idag. Man blir så mycket mer svag när man är ensam. Jag tycker du var duktig som fick i dig droppet iaf innan du gick ut i den friska luften.
På Måndag är det min tur att få dropp, är det Venofer du får?

Många kramar till dig

Alexandra sa...

Blir så glad av dina fina ord. Ja det är venofer jag får! Hur många gånger ska du få dropp? Jag har fått det vid fyra tillfällen den sista veckan men känner ingen skillnad alls än. Blir det första gången för dig på måndag?

Många kramar!

Mamma tillkrulltott sa...

Kämpa på! Du kommer att fixa det här! Din blogg sprider kämparglöd för oss andra så fortsätt med din kamp för ditt barn.

Ta hand om dig!

lisis sa...

kan bara hålla med! du skriver jätte fint och jag känner igen så mycket av vad du skriver. håller tummarna för ert nya tillskott! kram

lillamini-ivf sa...

Så fint du skriver. Beklagar de fruktansvärda som inträffade.
Önskar er allt gott i framtiden

Unknown sa...

Tack för dina ord Alexandra. Du skriver oerhört bra. Jag har nu suttit hela kvällen och läst igenom din blogg från början till nu. Tisdagen den 19 april födde jag vår son i vecka 39. Han dog två dagar innan. Min moderkaka hade också infarkt men jag väntar ju på ett besked från Obduktionen. Jag undrar ändå när jag läser din blogg... om anledningen till att man får infarkt i moderkakan. Fick du aldrig någon hint om det? Det är inget nu som du får medicin för?

Jag kommer följa din blogg nu och skickar jättemånga styrkekramar till dig och lilla bebisen så att veckorna fram till juni blir drägliga!!

Carina sa...

Jag gillar din blogg så mycket . Du skriver så bra och dina känslor känner man själv när man läser allt du skriver.
Många kramar till dig.

Alexandra sa...

Tack för alla fina kommentarer! Blir stärkt av att läsa era ord, det betyder så mycket.

Anne: Vill sända dig dom varmaste kramarna och beklaga att er underbart söta lille son inte fick stanna hos er. Har läst din blogg och tittat på alla era vackra bilder. Ni måste vara så stolta över lille Tusse!

Vi hade inga misstankar om att det skulle eller kunde uppstå infarkter. Tyvärr. Det verkar heller inte som jag har benägenhet att få proppar men den här gången äter jag blodförtunnande för att minimera risken att det sker igen. Orsaken till infarkterna har vi fått förklarat som en extrem otur som kan vara kombinerat med stress.

Önskar så att ni ska få slutgiltiga svar på vad som hände, även om det inte förändrar det som redan skett. Det är tungt att leva i ovisshet... Är glad att också du har ett starkt stöd i kärleken. Det är ovärderligt.

Ta hand om er, så gott det nu går.