Saknad

Sista dagarna har vi haft fullt upp. Vi har fått ett mycket bra och efterlängtat besked. Ett besked som kommer göra vårt liv lite lättare. Rent praktiskt åtminstone. En stor lättnad. Jag har också återgått till studierna, på gott och ont. Mest ont känns det som. Det är tungt. Tankarna är överallt och ingenstans. Inte där dom borde vara åtminstone. Idag var vi och hälsade på William. Väl där såg vi ett hav av vackra blomsterarrangemang. Rosa blommor. Små buketter. Fick genast en ond känsla i maggropen. Nej, inte ännu ett litet barn. Inte ännu ett litet oskyldigt barn som ryckts ifrån sin familj! Ville inte förstå. Efter att ha läst på två av sorgebanden förstod jag. Det var ett litet barn. En liten flicka som somnat in. Jag brast ut i gråt. Kunde inte hejda mig. Det gjorde så ont att ännu ett barn blivit en liten ängel. Så ont så ont. Tänkte på flickans föräldrar. Stackars stackars dom. Tänkte tillbaka på Williams begravning. På våra känslor efter begravningen. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det vi kände då. Men just nu, precis i denna stund känner en annan familj samma känslor som vi gjorde. Obarmhärtig sorg och saknad. Mitt hjärta blöder för lilla Moas familj. Jag hoppas och tror att lilla Moa kommer få det bra i himlen. Tillsammans med vår lille William. Han kanske kan visa henne runt. Han har ju varit där ett tag nu. Snart fyra månader. En evighet. Men på samma gång, bara en liten stund. Det är så svårt. Saknar vår älskade lille son till döds. Saknar hans livliga sparkar inom mig. Hans vackra ansikte. Hans mjuka små händer och fötter. Hans kalla panna och kind. Saknar att få hålla honom i min famn.

En del av mig kan fortfarande inte förstå. William kan inte vara död. Får inte vara död. Han är vår son. Felicias lillebror. Han ska vara här, med oss. Vi är hans familj - hans trygghet. Verkligheten gör så ont i mig. Men hur mycket jag än vägrar att förstå så kvarstår faktum. William är död. Vi kommer inte få honom tillbaka. Ingen längtan. Ingen kärlek. Ingen sorg eller saknad kommer få honom tillbaka igen. Det definitiva gör så ont. Obeskrivligt ont. Du kommer alltid att fattas oss. Vår älskade lille William.