Fyra månader

Fyra månader idag. Fyra månader av oändlig saknad och sorg. Men också fyra månader av glädje och kärlek så stark. Jag saknar dig så förtvivlat min lille älskling. Varje dag, varje ögonblick och varje sekund önskar jag att du vore här. Du fattas mig. Kommer alltid fattas mig. Livet är så hemskt orättvist. Du hade nog kunnat rulla runt från rygg till mage nu. Suttit med oss vid matbordet. Du hade gett mig ett stort leende varje morgon våra ögon möttes för första gången den dagen. Men du fick aldrig chansen.

Varför? Jag kan fortfarande inte förstå. Varför fick du inte stanna? Det gör så ont. Varje ny dag är en påminnelse om att ditt liv inte fick fortsätta. Jag kan inte förstå. Vägrar förstå. Det som inte fick hända hände ändå. Vårt liv tvingades fortsätta utan dig. Inget i vårt liv kommer någonsin bli sig likt igen. Vi har upplevt dig. Vi kommer aldrig släppa dig. Du har berikat oss med den vackraste av all kärlek. Vi vill inte ha det annorlunda. Du och din syster är det finaste som hänt oss. Så mycket kärlek. Så mycket saknad.

Idag sjöng storasyster en sång för dig. Men det visste du nog redan. Hon sjöng att hon saknar dig. Att hon älskar dig. Att hon önskar att du vore här nu. Hon frågade mig varför du inte kan komma tillbaka. Varför du inte kan få sova i din säng. Döden är sådan. Svår och obarmhärtig. Inget i livet är svårare än döden. Men på samma sätt så enkel. Livet tar slut. Döden är oåterkallelig. Ett faktum som inte går att bortse ifrån. Men känslorna som väller fram är svåra. Så fruktansvärt svåra att hantera. Inga önskningar eller böner kan göra död till liv igen. Det är svårt, för såväl stora som små. Jag vill att du ska veta att storasyster saknar dig så. Hon pratar om dig ofta. Du finns i hennes hjärta och tankar varje dag. Precis som för pappa och mig. På så sätt lever du vidare. För alltid en del i familjen.

Du kommer alltid vara mitt barn, min underbara son. Jag kommer alltid att vara din mamma. En mamma med ett levande barn för lite. Grattis lille gubben. Vi saknar dig så!