Livet förändras

Efter mer än två veckors sjukstuga är vi på banan igen. Eller, åtminstone dottern och maken. Ett bättre immunförsvar till mig och lilltjejen önskas. Men det är visst sådant man föds med eller utan. I vårt fall blev vi utan. Nåja. Våren är på väg och därmed minskar sjukdomarna. Förhoppningsvis.

Jag och min hosta var och hälsade på William idag. Saknar honom så förtvivlat. Har börjat oroa mig för hur lillebror i magen ska tas emot. Förutsatt att han lever när han kommer ut. Kommer anhöriga välkomna honom som ett substitut för William? Som vårt andra barn och inte vårt tredje? Jag är rädd att lillebror i magen ska ta storebrors plats i andras hjärtan. Så får det inte bli. Det är något jag aldrig kommer acceptera. Lillebror i magen är Felicias och Williams lillebror. En egen individ. Han ska få samma möjlighet att få vara just en egen individ som alla andra barn. Att se honom som en ersättning för hans storebror vore att förringa både Williams och Lillebrors existens. Dom förtjänar så mycket mer än så. Därför måste jag som mamma stå upp för mina barn.

Jag känner av en viss ovilja, ett visst motstånd i min omgivning i att prata om William. Alla bearbetar vi i olika takt. För mig, min älskade dotter och man är sorgen givetvis annorlunda än för andra som inte stod William lika nära. På samma sätt som för alla andra barn och föräldrar som mist en familjemedlem. För oss kommer det alltid vara annorlunda. Det är något omgivningen måste acceptera. Men dessvärre finns inte alltid denna acceptans och förståelse. De allra flesta jag varit i kontakt med som också mist ett barn vittnar om samma sak. En förändring över tid i omgivningens bemötande. Omgivningens sorg har en helt annan skepnad och deras liv förändras kanske inte för alltid för att just vår lille son har dött. Men vi som förlorat ett barn har en sak gemensamt. Vi behöver och vill tala om vårt barn. Om goda såväl som onda känslor. Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar. Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret. Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Jag är fortfarande lika stolt och lycklig över att vara mamma till honom. På samma sätt som min oerhörda stolthet och lycka över min underbara dotter. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.

Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val. Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig.

Många är dom lärdomar man får av att förlora ett barn. Livet och omgivningen får ett nytt utseende. En ny innebörd. När dimman lättar blir allt klarare. En del saker hade hade man föredragit som dom var. Andra saker utvecklas till något bättre. Förändringar är nog sådana. Men det jag är mest tacksam över är min underbara familj. Jag är så oerhört tacksam över min underbara make och mina fantastiska barn. Vår sorg har gjort oss starkare och lyckligare. Konstigt nog. Och för det kan jag aldrig vara tacksam nog. Det är tyvärr inte alla förunnat efter förlusten av ett älskat litet barn.