Måttet är rågat

Dagarna sniglar sig fram. Mina fysiska besvär har förvärrats enormt den sista tiden och den själsliga delen börjar bli mödosam nu när det närmar sig slutet. Min kropp lyder mig inte längre. Att sova med den här smärtan går knappt. Att stå och gå är snart uteslutet. Och psyket tar stryk. Jag vill inte vara gravid mer. Orkar inte mer smärta. Jag ägnar dagarna åt att pyssla, sjunga och leka stilla lekar med min underbara dotter. TV och dator är geniala uppfinningar för den som försöker genomlida. Försöker styra mina tankar till något annat än graviditeten och allt det svåra.

I nästan två år har jag varit gravid. Graviditeterna har inte gett mig något som helst andrum. Att bära en ansträngande graviditet är tungt. Att bära både sorg och graviditet är dubbelt så tungt. När kroppen säger ifrån på alla sätt den kan tar den lilla styrka man hade kvar slut. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på att jag har 6 veckor kvar. 6 veckor. Det kommer inte att gå.

Foglossningen gör så ont så ont. Detta sagt från en person som är väldigt smärttålig. Mina ben bär mig knappt till toaletten längre. Svimningsattackerna har blivit så besvärliga att jag inte kan stå upp och duscha eller stå och laga mat. Dom smärtsamma värkarna gör att jag inte kan gå längre än några meter för då får jag så onda värkar att jag inte kan stå. En så simpel sak som att tappa en nyckelknippa på marken blir en omöjlighet att lösa för mig om jag är ensam. Att klä sig kräver en enorm kraftansträngning och gör så ont att det kräver en viljestyrka av stål för att klara av. Jag känner mig värdelös som inte ens klarar av vardagliga sysslor. Känner mig otillräcklig för att min kära make utöver sitt arbete också måste laga mat och tvätta kläder för att jag inte kan. Även fast jag vet att han mer än gärna gör det och aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta. Men på något sätt känner jag att det är min uppgift. Därigenom blir jag otillräcklig.

Jag har kommit till en punkt där jag undrar om det är värt mödan. Bebis i magen kommer ändå kanske dö. I vår värld är oddsen en på två. Ett levande barn och ett dött barn i vår famn. Och när jag mår som sämst. I stunden då jag önskar ett slut på detta elände som mest. Då tänker jag tanken att det kvittar om bebisen kommer ut levande eller inte. Mitt försvar. Känner jag inte så har jag heller inget att förlora. Någonstans vet jag att det inte är så det fungerar. Sorgen skulle göra lika förbannat ont oavsett. Men det är lättare att inte känna. Förut kände jag. Men ju närmare slutet jag kommer, desto mindre känner jag. Rädslan tar nog överhanden. Det är hemskt att inte känna. Jag vill våga älska också detta barn. Vill bara få ett slut på graviditeten så jag slipper må såhär. Men något säger mig att alla konstiga känslor inte bara kommer ta slut vid förlossningen. Att förlora ett barn är komplicerat. Så mycket mer komplicerat än vad många tror.