För två veckor sedan idag kände jag instinktivt att något var annorlunda i min kropp. Jag tog ett graviditetstest. Positivt. Glädjen var så stor. Kanske kanske skulle det bli ett litet barn till i familjen. Kanske skulle det gå vägen. Men all oro kom som ett slag i magen. Missfall. Hjärtfel. Sjukdomar. Och om det nu skulle gå bra hela vägen till mål. Vad händer sen? I vår värld är ett levande barn ett under. I vår värld är oddsen för ett levande barn en på två. Men trots oron så var vi lyckliga. Så väldigt lyckliga.
Dessvärre var inte lyckan långvarig. En vecka senare började jag blöda. Blödningen varade i sex dagar. Nu är det kört, tänkte jag. Det blir ingen bebis. Inget syskon. När blödningen väl slutade tog jag ett nytt graviditetstest. Fortfarande positivt. En gnutta hopp. Kanske var det ändå inte missfall? Samma dag fick jag smärtor i magen och ryggslutet. Oro för utomkvedshavandeskap. Positivt graviditetstest, konstiga blödningar och smärtor i magen. Framför mig såg jag inre blödningar och en bortopererad livmoder. Inga fler barn. Inte biologiska i alla fall.
Så idag blev det akuttid hos läkaren. Där konstaterades missfall och urinvägsinfektion. Kanske också någon annan infektion, det återstår att se. Men inget utomkvedshavandeskap. Konstiga känslor. Lättnad över att inte behöva operera. Över att det inte var någon risk för min hälsa. Men också en stor bedrövelse över att det inte blev någon bebis. Inget syskon. Förstår inte varför det var tvunget hända oss. Det känns som om vi haft nog. Om möjligt saknar jag William än mer nu. Graviditeten blev en påminnelse om den tid då William fortfarande levde. På den tiden då lyckan var total. Då vi fortfarande var lyckligt ovetande om hur graviditeten skulle sluta. Lille underbara älskade William. Åh vad mamma saknar dig.
Vi hade hoppats på ett syskon innan Williams 1-årsdag. Nu blir det inte så. Det var helt enkelt inte vår tur den här gången. Inte vår tid. Men den tiden kommer. Hoppas jag. Önskar jag. Det måste bli så. Vi längtar så.
6 kommentarer:
Många stora varma innerliga kramar till er!
Nej vad tråkigt!! Vad ledsen jag blir nu. Och arg! Ni har gått igenom så otroligt mycket dom sista åren, mer än någon ska behöva gå igenom. Varför kan det inte bli er tur nu? Ni förtjänar all lycka och lugn och ro i hela världen. Du är bland dom finaste människa jag träffat och jag är så glad att ha dig i mitt liv. Det kommer att bli bra min älskade vän! Jag lovar dig det. Om ett år har ni eran bebis. Vill du prata så finns jag alltid för dig, det vet du vännen. Massa massa varma kramar från Erika
åh, det gör så ont i mig att det inte blev någon bäbis nu, att er lilla tjej inte kunde få något nytt att se fram emot och glädjas över... Snart är det er tur, det hoppas och tror jag innerligt!
Vamra kramar!
Har läst din blogg med en stor klump i magen. Du berättar så vackert om dig, din fina familj och saknade lillebror. Och som allt inte vore nog som kommer detta som ett dråpslag.
Ni verkar vara en fanstastisk familj som finns där för varandra!Jag önskar er all lycka och hoppas på ett växande litet frö i din mage.
Ta hand om varandra!
//Therese, Linköping
Tack ni underbara människor! Ni är så varma och gulliga. Hoppas också innerligt på en till liten bebis snart. Många varma kramar!
Fina fina du. Jag blir så ledsen för er skull. Det är orättvist att inte orättvisorna har ett stopp.
Stora varma kramar och tankar till er.
Skicka en kommentar