Det är något speciellt med ultraljud. En nästan magisk upplevelse. Att få se den lille bebisen som drar i navelsträngen, suger på tummen och vänder på sig. Ett mirakel.
För oss är det så mycket mer komplicerat än så. Efter att under just ett ultraljud ha fått det vidrigaste beskedet man kan få. Vårt barn hade dött. Eter att ha tvingats uppleva det beskedet är ett ultraljud inte längre bara magiskt. Det är också en sömnlös natt, oro och ångest. Ända tills man ser hjärtat slå. Då först kan man andas ut. Vid varje ultraljud vi gjort under denna graviditet har jag varit lika säker på att läkaren kommer säga att barnet har dött. Jag väntar bara på orden "Jag hittar ingen hjärtaktivitet". Och varje gång jag inte får höra dom hemska orden blir jag lika förvånad. Detta trots att jag bara en liten stund tidigare kände bebisen sparka. Men det mest plågsamma är inte mina egna känslor inför dessa ultraljud. Det är att se min älskade man plågas av oro. Hans bleka ansikte, svettiga hand och hans ansträngda andhämtning säger allt. Hur hans oro försvinner i en utandning när vi får se att allt är bra.
Före ultraljudet där vi fick veta att William var död var jag aldrig orolig inför ett ultraljud. Inte på riktigt. Visst fanns där en liten tanke på att bebisen kunde vara död, men inte händer det väl mig. Tanken slogs bort lika fort som den kom. Jag kommer aldrig kunna bli samma naiva och lättsinnade människa igen. Ett ultraljud kommer aldrig någonsin bli enbart en underbar stund. Jag har förändrats till en allvarlig person. Kanske är det så när man varit med om mycket elände. Det är en sorg i sig. Att inte längre kunna vara en optimist. Att inte längre kunna se lika lättsamt på livet. Att alltid tvingas se allvaret i alla situationer.
Men idag njuter jag av två ljuvliga buketter tulpaner som jag fått av världens mest underbara dotter och fantastiske make. Nu är våren på ingång. Med hopp om nytt liv. William fattas oss så det värker i bröstet. Men det gläder mig att efter en timmas långt ultraljud få veta att lillebror mår så bra en liten bebis möjligen kan göra inne i mammas mage. En fantastisk Anders Selbing gjorde ultraljudet så noggrant man kan och lugnade oss i vår oro. Samma Anders Selbing som gjorde ett likadant ultraljud för ganska precis ett år sedan med William i magen.
I mitten av juni ska alltså William och Felicia få en liten lillebror. Då blir vi äntligen fem i familjen!
4 kommentarer:
Åh, GRATTIS!!!
ANdres Selbing är fantastisk, där har vi varit också.
Jag känner så väl igen mig i det du skriver, detdär om att man nästan blir förvånad över att allt är bra, även om man faktiskt kände bebisen sparka när man gick in i rummet. Konstigt, men ändå så logiskt.
Förstår också så väl varför ni vill ta reda på könet. När vi blev gravida, efter att vi förlorat vår Gustav, ville jag också veta om det var en lillasyster eller lillebror vi väntade. Inte alls för att det spelade någon roll, men för att kunna förbereda mig och knyta an till bäbisen så mycket som möjligt. För att kunna förstå att det är en annan bäbis i magen. Inte samma, döda, bäbis som förra gången.
Så glad för er skull att allt är bra! Så glad att Felicia och William ska få en lillebror, att Felicia ska få bli storasyster på nytt och denna gången en lillebror som hon kan få krama och klappa på!
Kram mammaV
-mamma till ängeln Gustav och hans två små systrar
Det gör mig så glad att ultraljudet gick bra. Och att ni kände trygghet hos den som utförde det.
Vi har (både vid graviditeten med Eira och denna) gått hos läkaren på specMVC som förlöste vår Troy och han har blivit en speciell person. Han är ju en av få människor i världen som hållt vår son. Det var han som återupplivade honom för en kort stund. Så, det ÄR viktigt att ha förtroendefulla personer omkring sig under graviditeter. För att åtminstone försöka dämpa den oro som finns.
Och glad är jag för lillebror - vilken familj han ska födas in i. Full av kärlek!
Kram igen!
MammaV: Ja visst är Selbing riktigt bra. Han är trygg och väldigt kompetent. Ibland känner man sig ensam i hela världen om sina känslor efter att ha förlorat ett barn, men så inser man att man kanske inte är så konstig och ensam om att känna som man gör ändå. Det känns lättande på nåt vis. Jag är så glad att du delar med dig av dina erfarenheter :) Ha en fortsatt mysig helg med din små! Många kramar!
Lilla a: Din kommentar gjorde mig väldigt väldigt rörd. Vet inte om det är alla hormoner som påverkar mig men jag blev så glad. Älskade förresten ditt inlägg "förlorade spår". Så vackert och känslosamt. Du beskrev allt som om orden kunde kommit direkt från mitt inre. Hoppas också ni får en riktigt mysig helg tillsammans! Många kramar
Det var som att läsa om sig själv... vi förlorade vår son i vecka 20 och i vårt fall handlar den stora oron nu om han växt och om han har njurar. Något som lillebror saknade... ;( Även vi fick beskedet via RUL, och det är en hemsk tid att vänta in den dagen - vilket jag nu gör. Nästa vecka är det dags. Och jag varken ut eller in, din blogg gav tröst om att jag inte är ensam. Och som du sade: Vi kan bara be och hoppas.
Skicka en kommentar