Oro

Idag känner jag oro på riktigt. Det har jag inte gjort förrän nu. En hemsk känsla. Har känt mig trött idag och haft hjärtklappning som vanligt. Inget jag tänkt speciellt på. Men på eftermiddagen kände jag en vidrig känsla. En känsla som jag bara känt en gång förut. Den gången innebar den död. En brinnande svidande känsla på framsidan av livmodern där jag vet att moderkakan sitter även denna gång. Precis samma smärta som när Williams moderkaka fick dödande infarkter. Det gjorde så ont att jag vek mig dubbelt. Det är som om någon tar tag i navelsträngen och riktigt sliter i moderkakan som lossnar från väggen. Precis så känns det.

Lika snabbt som smärtan kom försvann den igen. Efter fem minuters plåga. Nu sitter vi här. Med en hemsk oro. Men vilken hjälp finns det att få om moderkakan faktiskt fått infarkter igen? Ingen alls. Bebisar kan inte överleva i vecka tjugo. Infarkten kan inte göras ogjord.

Oro är direkt sammankopplat med maktlöshet. Och det är precis så vi känner oss nu. Vi är utlämnade till högre makter. Kommer vi få ett levande barn eller ett dött barn? Ingen vet. Det är inte heller något vi kan kontrollera. Vi kan bara be. Be om liv och lycka. Jag anar att detta bara är början på en lång och plågsam oro. En oro som först, i bästa fall, tar slut om 17 långa veckor.

På måndag ringer jag barnmorskan och kräver ett ultraljud. Men väntan tills dess kommer bli lång så lång...