Ett litet syskon

Efter ett uppehåll är jag tillbaka igen. Det har hänt mycket i livet. Känslor som väller fram. Oro och förväntan. Sorg som inte kan hållas tillbaka. Som fördjupas och ändrar skepnad. Men också en stor lycka. Men vågar man vara lycklig? Vågar man hoppas?

Ett litet liv växer inom mig. Ett litet syskon till Felicia och William. Om jag vågar tänka framåt. Om jag vågar tänka det som i min värld är ett mirakel, inget mindre än ett mirakel. Om bebisen föds levande, då föds han eller hon ganska precis ett år efter storebror William. Jag går igenom samma faser i samma månader i samma årstider i samma högtider som jag gjorde med William ett år tidigare. Det är en tuff känslomässig kamp. Värst var det nog i början av hösten. Sorgen efter William hade så sakta börjat utvecklas till en känsla som på något sätt gick att leva med. Det gjorde inte lika överjävligt ont längre. En saknad som inte går att beskriva i ord, förstås. Men ändå en sorg hanterbar, något jag aldrig trodde var möjligt. Men den nya graviditeten drog igång en ny fas i sorgen. Där fanns inga rosa moln eller glädjerus som alla andra får uppleva vid en ny graviditet. Ingen omedelbar kärlek till det nya livet inom mig. En enorm ilska. Ska jag, som redan gått gå igenom den vidrigaste av alla öden, inte heller få glädjas åt det nya lilla livet vi blivit välsignade med? Sorgen blev också så ofattbart tung igen. Det gick inte längre att prata om William utan att brista ut i gråt. Besöken vid graven blev fruktansvärt plågsamt tunga. Tårarna verkade inte kunna ta slut. Sorgen och saknaden återigen som knivar i bröstet. Hemska känslor mot det nya barnet. Jag vill ha William. Ingen annan bebis än William.

Varje reaktion vi fick på den nya graviditeten var extremt positiv. En entusiasm som gjorde mig ännu mer arg. Som om alla tyckte att det var så fantastiskt bra att vi skaffar ett "nytt" barn. Ett substitut, en ersättning för William. Människor tycktes tro att nu när vi var gravida igen och skulle få ett levande barn så skulle vi glömma William. Och det vore ju det bästa för oss. Leva som om "det" aldrig hade hänt. Som om William aldrig hade funnits. Ibland hände det till och med att en vissa sa dessa saker rakt ut medan andra visade det genom sin omåttliga entusiasm. Jag kunde inte släppa ilskan. Den var hemsk och vidrig att hantera. Är fortfarande svår att hantera. Jag förstår att alla inte tänker på detta sätt. Att många glada reaktioner säkert är just en glad reaktion för Felicias och Williams syskon. Men dom som tänker eller uttrycker den nya graviditeten som ett steg bort från William föraktar jag. Kommer så alltid att göra.

Jag minns att jag under graviditeten med William sa att jag inte tog något för givet. Det gjorde jag inte heller. Jag insåg redan då att livet var skört. Men hur tänker man efter att faktiskt ha tvingats uppleva det värsta som kan hända? Jag får gång på gång höra att detta är en ny graviditet med nya förutsättningen. Måhända att det stämmer. Eller inte. Det är fortfarande min kropp. Samma kropp och samma blod som gav näring till den moderkaka som hade ihjäl vår älskade son. Samma blod som gav moderkakan dödande proppar. Den här gången kan jag omöjligt se ett levande barn i min famn i juni. Inte heller ett dött barn - konstigt nog. Jag känner mig inte gravid. Tänker mig inte som gravid. Fysiskt är jag förstås så gravid som det bara går. Men i mitt huvud är det annorlunda. Ibland finns där bara en likgiltighet. Inte medvetet. Men som en reaktion på det vi gått igenom. Men med tiden tränger sig oron på. Knackar en obarmhärtigt på axeln. Viskar ord om död och mörker. Om ännu ett barn som ryckts ifrån livet innan det ens har hunnit börja. Men känner jag inte, då kan det heller inte göra ont. Den dagen det händer igen.

Den här graviditeten är inte enkel. Jag hade heller inte förväntat mig att den skulle vara det. Men så mycket mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat ana. Därför kommer vi att göra allt för att jag ska våga känna mer. På torsdag får vi veta om det är en lillasyster eller lillebror därinne. Jag ser fram emot det. Ser fram emot att få handla några plagg till den lille. Jag ber en stilla bön att dessa kläder får användas av en levande bebis. Men snart slår jag bort tanken. Orkar inte tänka för mycket på liv och död.

Halva vägen kvar nu. En dag i taget. Och lagom till förlossningen kanske kanske jag har insett att jag har ett liv inom mig.