Bloggproblem

Som dom flesta kanske redan märkt så har blogspot haft en hel del problem dom sista dagarna. Flera fina kommentarer från mitt förra inlägg "huvudbry" har tyvärr fallit bort. Vill bara ägna ett stort tack till er som tog er tid att kommentera. Ni som läser och kommenterar är alla guld värda!

Huvudbry

Det är mycket funderingar och oro nu. Vändningsförsök, moderkaksavlossning, kejsarsnitt, skulderdystoci, ryggbedövning, död och liv snurrar i huvudet. Vad gör man när alla alternativ innebär ökade risker? Vilket alternativ är det minst skadliga? Jag önskar vi hade facit i hand men livet går visst inte till på det sättet.

Jag vill föda vaginalt. Utan risk för akut snitt. Utan skulderdystoci. Utan död och trauma. Men faktum är att bebis nu ligger i sätesbjudning och utan ett vändningsförsök vet jag att han inte kommer att vända sig. Vi vet också att bebis är väldigt stor och det ökar risken för skulderdystoci och en traumatisk förlossning. Att föda ett stort barn vaginalt när det ligger i säte är uteslutet. Så utan ett lyckat vändningsförsök kommer jag inte kunna föda vaginalt. Då återstår kejsarsnitt. Jag kan inte få ryggbedövning. Den tar inte på mig. Under båda mina förlossningar har narkosläkaren stuckit mig i över en timma med uteblivet resultat. Eller snarare uteblivet positivt resultat. För negativt resultat han dom minsann lyckats med. Båda gångerna. En sprängande huvudvärk, oförmåga att kissa och smärta i ryggen som jag fortfarande lever med. Därmed återstår bara sövning. Och då missar jag mitt barns förlossning. Att ett kejsarsnitt dessutom innebär mycket större risker än en vaginal förlossning är vida känt. Jag har ingen lust att utsätta varken mig själv eller bebis för större risker än nödvändigt. Risken att bebisen eller mamman dör vid ett kejsarsnitt är dubbelt så stor som annars. Risken för lunginfektioner hos bebis och bukinfektioner hos mamman är mycket större än vid en vaginal förlossning.

Samtidigt känner jag en stark känsla som är omöjlig att ignorera. Den är så stark att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag känner att det faktiskt finns en anledning till att bebis ligger som han nu gör. Det finns en anledning till att han faktiskt inte har vänt sig. Båda mina barn har lagt sig tillrätta med huvudet nedåt redan i vecka 25 och båda barnen var fixerade redan i vecka 32. Men den här krabaten vill inte. Eller som jag faktiskt känner - kan inte. Min känsla säger mig att han är invirad i navelsträngen och inte kan vända sig. Vad händer då om vi gör ett vändningsförsök? Hemska hemska tanke.

Det känns som vi har fått usla förutsättningar att jobba med. Samtidigt är detta den enda chans vi får att göra rätt val så att bebis kommer ut levande. Tar vi fel beslut kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det spelar ingen roll att vi inte har facit i hand nu. Det måste bara bli rätt. Därav min huvudbry och min oro.

För den som fortfarande läser mitt tappra försök att formulera ord av mina snurriga tankar kommer här en magbild eller två. Är nu i vecka 33. Med William hade jag nu 11 veckor kvar av min graviditet...

Ultraljud

Lillebror började möblera om i min mage en timma efter frukosten. Ultraljudet visade att moderkakan fungerar som den ska och att lillebror mår gott därinne i magen. Kanske lite väl gott...

Återigen fick jag rätt. Man ska lyssna på sin kropp och intuition. Då blir det aldrig fel. Jag visste att William var stor, men ingen lyssnade. Jag hade ju fött ett normalstort barn tidigare. Trots att symfus fundus måttet låg över den övre kurvan så var det aldrig något man reflekterade över. Det är tydligen bara när måttet ligger på den undre gränsen som reflektioner uppstår. Självklart måste man följa upp en låg kurva som kan vara tecken på ett tillväxthämmat barn. Men att uppmärksamma tecken på extremt stora barn borde också vara en självklarhet. I mitt fall höll ignoransen på att kosta mig livet. Det gav mig en fruktansvärd traumatisk förlossning. Och som grädde på moset får jag leva med frustrationen över att ingen lyssnade på mig under graviditeten.

Jag visste att lillebror i magen inte alls är liten. Han är stor - precis som sin storebror. Men inte hade jag kunnat ana exakt hur stor han faktiskt är. Enligt vården är jag i vecka 32. Lillebror är redan idag 15 % större än en medelstor bebis. Enligt läkarna kommer denna siffra bara öka. Man beräknar idag att lillebror skulle väga minst 5,2 (!) kilo vid födseln. Nu ska han ju ut tre veckor tidigare så jag behöver bara krysta ut en 4,2 kilos bebis. Det tackar vi för. Kanske förklarar också detta varför min foglossning blivit så förvärrad den sista månaden. Men någon förklaring till varför jag och min älskade får så stora barn får vi inte. Sockerbelastningen jag gjorde för två veckor sedan visade på hur bra sockervärden som helst. Alltså måste det bero på kombinationen av våra gener. En stark kombination har det visat sig.

Jag visste också att lillebror i magen var fixerad. Mycket riktigt - han är fixerad. Men kanske inte riktigt på det sätt vi hade hoppats på. Han sitter fast i säte. Nu återstår bara att se om han hinner vända sig på dom drygt 4 veckor som är kvar. Jag har ingen lust att föda en 4,5 kilos bebis i säte. Vi har redan ett barn i himlen - jag vill gärna inte ha två.

Tålmodig väntan

Efter att ha stigit upp och ätit frukost känner jag en olustig känsla. Jag inser ganska snart att bebis inte buffade när jag nyss vaknat. Han buffade inte när jag åt frukost. Och framför allt, han buffade inte efter frukosten. Så nu sitter jag här och väntar. Med hjärtat i halsgropen. Det har varit just såhär två gånger tidigare. Samma rädsla och oro. Dom två gångerna var det bebis som busade med oss. Vid lunchtid var han igång och sparkade hej vilt som vanligt igen. Men det spelar ingen roll att det gick bra dom två gångerna. Det är alltid lika jobbigt när han avviker från sitt normala beteende. Just nu upplever jag en kamp mellan oro och förnuft. Jag inser att han nog inte är död. Jag inser också att det bara gått en timma sedan jag vaknade. Förstår att det enda jag kan göra är att vänta. Hoppas att den första sparken snart ska komma så jag kan andas ut.

Om någon frågade mig på vilket sätt Williams död har påverkat mina känslor i denna graviditet skulle just detta vara mitt svar. Jag är mer uppmärksam. Speciellt såhär mot slutet. Således blir jag rädd när jag uppmärksammar något avvikande i bebisens beteende eller i min egen kropp. På gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en paranoid människa när något sådant här sker. Jag brukar vara en väldigt lugn och trygg person i dom flesta situationer. Men efter att William dog kan jag inte vara lugn när lillebror i magen är lugn. Jag känner mig definitivt inte trygg i att lillebror kommer komma ut levande. Inte för en enda sekund. Hoppas gör jag. Ber gör jag. I mina bästa stunder till och med tror jag. Men jag är inte trygg i den känslan. Men samtidigt är förstås det goda med min uppmärksamhet att det potentiellt sett kan rädda livet på lillebror.

Jag är så tacksam över att lillebror valde just idag att oroa sin mamma på. För idag behöver jag inte spekulera. Även om lillebror buffar skulle jag annars undra om hans lugn var ett tecken på att något ändå var fel. Kanske har moderkakan fått infarkter igen? Naturliga tankar när ens barn dött på det sättet. Men idag kommer jag inte behöva känna så. För om några timmar är jag i trygga händer på specialistultraljudet. Med min älskade man vid min sida. Då får vi förhoppningsvis veta att allt är bra.

Kärlek

Älskade underbara lilla barn - du fattas oss!

Fredagstankar

Besök hos barnmorskan idag. Känns som jag inte gör annat än springer på sjukhusbesök. Eller springer och springer... Det var ett under att jag tog mig dom tio meter jag behövde gå. Trots mina trogna kryckor. Bebis mådde bra. Busade med barnmorskan när hon skulle lyssna på hjärtljuden. Sparkade och slog. Men det gör han alltid. Dygnet runt. Ibland undrar jag om han någonsin sover. Hans lugnaste dag går inte att jämföra med Williams och Felicias vildaste dag. Ibland tror jag att hans energi kommer från hans glädje till livet. Som om han visste.

Dagen idag har varit lite lättare att bära. Vilan verkar ha gjort lite resultat ändå. Smärtan går att uthärda även om jag vet att jag kommer få bli buren till toan även ikväll. Tur att min älskade är så stor och stark. För tyvärr är även jag stor. Imorse fick jag höra att jag är "mjuk och gosig som en stor elefant". Jag tog det som en komplimang. Mammor ska vara gosiga. Men när graviditeten är över ska mina överflödiga 35 kilon bort. Som det är nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Jag vill bli mig själv igen. Sådana saker som man kanske tror att man inte bryr sig om när man förlorat ett barn. Åtminstone trodde jag det. Innan det hände mig själv. Jag minns hur en mamma som förlorat sitt barn blev intervjuad i TV. Detta kanske ett halvår efter att barnet hade dött. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon orkade sitta där i soffan och prata. Än mindre ta på sig fina kläder, fixa håret och sminka sig. Jag kunde inte förstå. Hade hon glömt sitt barn? Hade hon lämnat barnet bakom sig och gått vidare? Med lite eftertanke förstod jag att mina erfarenheter i livet uppenbarligen inte gett mig förmågan att förstå vad en förälder som mist sitt barn faktiskt går igenom. Man måste mista ett barn själv innan man kan förstå. Och inte ens då kan man fullt ut förstå vad det innebär för någon annan.

På måndag ska vi på tillväxtultraljud för att se om också lillebror är en stor kille. Dom kommer också kontrollera flödet i moderkakan och navelsträngen. För två veckor sedan såg allt bra ut. Inga proppar vad dom kunde se. Men eftersom sådant kan förändras fort och få förödande konsekvenser görs dessa kontroller med täta mellanrum. En undersökning som borde vara självklar när ens barn dött av proppar i moderkakan men som man i praktiken måste kriga för att få ta del av. Besparingar som kostar livet på små ofödda barn. Som tur är följer världens bästa make med på ultraljudet och således kan jag åka rullstol. Annars hade nog läkaren fått ta sig hem hit med ultraljudsmaskinen. Och tänk vad det hade kostat landstinget.

Dagbok

Som av en händelse fann jag min gamla dagbok idag. Väl undangömd i en låda. En olustig men varm känsla infann sig där jag stod med boken i handen. Kastades tillbaka till dom sista veckorna i graviditeten med William. Mindes hur jag skrev för att orka med smärtan och hjälplösheten. Hur känslor och tankar blev till ord. Jag mindes också hur jag närmast i panik stoppade undan dagboken när vi kommit hem från sjukhuset. Samvetet var redan tungt som bly. Orkade inte mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Är det mitt fel? Jag borde vetat - borde förstått. Jag är ju hans mamma, jag bar honom inom mig när han dog. Jag borde väl ha känt hur hans själ lämnade hans kropp? Min kropp! Frustrationen var utom denna värld. Är fortfarande svår att hantera.

Började försiktigt att läsa. Visste inte om jag ville veta vad jag tänkte eller kände då. Då när livet fortfarande inte hade ryckt undan mina fötter från marken. Då när min son fortfarande levde och busade i min mage och tron om att vi skulle få ännu ett levande barn att älska inte hade gått förlorad. För tänk om jag med facit i hand hade kunnat förutse det fruktansvärda som hände. Hur skulle jag då kunna leva med mig själv? Kommer jag få veta något som ger mig svar - svar jag inte hade eller förstod då? Något inom mig sa att tiden är nu. Jag behöver få veta allt jag behöver veta. Behöver minnas allt jag kan minnas. Allt för att lillebror ska få leva. Allt för att lillebror inte ska hamna i himlen hos sin storebror. Inte än.

Tänk så mycket minnen jag hade glömt. Allt ifrån hur dåligt jag faktiskt mådde i kroppen den sista tiden till känslor kring graviditeten. Stundom en läsning som gjorde ont. Stundom en läsning som värmde, för det gav mig en del av en levande William. Det fanns så enormt många tecken på att allt inte var som det skulle. Jag mådde så dåligt den sista månaden att jag inte kunde ta mig till mina rutinkontroller hos barnmorskan. Jag läser hur jag gång på gång ringde sjukvårdsupplysningen och barnmorskemottagningen, men ingen hjälpte mig. Ingen tog ansvar. Ska ansvaret behöva ligga på den redan utslagna gravida mamman? Eller bör det ansvaret ligga på den erfarne vårdgivaren? För mig är det självklart. Men det lättar inte mitt egna samvete. Jag som mamma har alltid det yttersta ansvaret för mina barn, inte vården. Jag skulle gjort mer. Med facit i hand skulle jag gjort mer än jag gjorde. Mer än jag kunde. Jag läser att jag, 11 dagar efter beräknat förlossningdatum, fortfarande inte hade hört av min barnmorska. Detta trots att jag sjukanmält mig från alla rutinkontroller den sista månaden. Ingen ska få gå över tiden mer än en vecka utan att vården hör av sig och gör ett ultraljud för att se så att allt är bra. Ingen.

Det gör ont att läsa mina ord söndagen den 6 juni. Det river i bröstet på mig. Om jag bara kunde. Om det bara var möjligt att kontakta sig själv. Tänk om jag skulle få skriva en mening till mig själv, på raden under dom hemska orden "Värkarna har varit regelbundna i sju dagar nu. Bebisen är så lugn i magen". Varför förstod jag inte? Varför förstod inte vården? Den 6 juni var den näst sista dagen William var i livet. Två dagar senare, vid lunchtid den 8 juni, skriver jag "Magen känns tung idag. Den har en annorlunda form som om den liksom hänger. Kanske är det ett tecken på att han äntligen på väg nu - på riktigt. Har inte känt honom röra sig sedan igår eftermiddag. Jag börjar bli riktigt orolig.". Några timmar senare var vi på förlossningen och fick beskedet att vår sons hjärta hade slutat slå.

Det gör ont att läsa vad jag kände och tänkte då. Men samtidigt känner jag att jag kommit så pass långt i mitt sorgearbete att det var rätt tid att läsa dagboken nu. Tiden läker lite i taget men frustrationen över att inte kunna förändra det förgångna är svår att hantera. Emellanåt finner man sig. Men gång på gång tränger känslor av maktlöshet och frustration fram. Hur man än vrider och vänder på det så måste man finna ett sätt att hantera dessa känslor på. För mig är det kärleken till min underbara familj som ger mig kraft att orka. Som av en slump hittade dagboken mig i precis rätt tid. Livet kan vara bra lustigt ibland. Nu hoppas jag bara att dagboken gett mig visdom nog att ge min ofödda son liv istället för död...