måndag 9 maj 2011

Ultraljud

Lillebror började möblera om i min mage en timma efter frukosten. Ultraljudet visade att moderkakan fungerar som den ska och att lillebror mår gott därinne i magen. Kanske lite väl gott...

Återigen fick jag rätt. Man ska lyssna på sin kropp och intuition. Då blir det aldrig fel. Jag visste att William var stor, men ingen lyssnade. Jag hade ju fött ett normalstort barn tidigare. Trots att symfus fundus måttet låg över den övre kurvan så var det aldrig något man reflekterade över. Det är tydligen bara när måttet ligger på den undre gränsen som reflektioner uppstår. Självklart måste man följa upp en låg kurva som kan vara tecken på ett tillväxthämmat barn. Men att uppmärksamma tecken på extremt stora barn borde också vara en självklarhet. I mitt fall höll ignoransen på att kosta mig livet. Det gav mig en fruktansvärd traumatisk förlossning. Och som grädde på moset får jag leva med frustrationen över att ingen lyssnade på mig under graviditeten.

Jag visste att lillebror i magen inte alls är liten. Han är stor - precis som sin storebror. Men inte hade jag kunnat ana exakt hur stor han faktiskt är. Enligt vården är jag i vecka 32. Lillebror är redan idag 15 % större än en medelstor bebis. Enligt läkarna kommer denna siffra bara öka. Man beräknar idag att lillebror skulle väga minst 5,2 (!) kilo vid födseln. Nu ska han ju ut tre veckor tidigare så jag behöver bara krysta ut en 4,2 kilos bebis. Det tackar vi för. Kanske förklarar också detta varför min foglossning blivit så förvärrad den sista månaden. Men någon förklaring till varför jag och min älskade får så stora barn får vi inte. Sockerbelastningen jag gjorde för två veckor sedan visade på hur bra sockervärden som helst. Alltså måste det bero på kombinationen av våra gener. En stark kombination har det visat sig.

Jag visste också att lillebror i magen var fixerad. Mycket riktigt - han är fixerad. Men kanske inte riktigt på det sätt vi hade hoppats på. Han sitter fast i säte. Nu återstår bara att se om han hinner vända sig på dom drygt 4 veckor som är kvar. Jag har ingen lust att föda en 4,5 kilos bebis i säte. Vi har redan ett barn i himlen - jag vill gärna inte ha två.

2 kommentarer:

Gunilla sa...

Tack för allt du berättar.
Kram.♥

Louise sa...

Min son var också stor även om han inte var lika stor som din. Han vägde 4 kg och låg med rumpan först men läkarna tyckte jag skulle föda normalt. Det slutade med ett akut snitt istället... Gå inte med på att föda normalt nu när du vet att han är större än normalt, vore jag som dig skulle jag se till att få snitt direkt istället för att riskera att det blir ett akut. Det är inge roligt! Härligt att han mådde bra, det gläder mig!! Följer din blogg och älskar ditt sätt att skriva på. Du är en fantastisk människa och mamma! Kramar/Louise