Dagbok

Som av en händelse fann jag min gamla dagbok idag. Väl undangömd i en låda. En olustig men varm känsla infann sig där jag stod med boken i handen. Kastades tillbaka till dom sista veckorna i graviditeten med William. Mindes hur jag skrev för att orka med smärtan och hjälplösheten. Hur känslor och tankar blev till ord. Jag mindes också hur jag närmast i panik stoppade undan dagboken när vi kommit hem från sjukhuset. Samvetet var redan tungt som bly. Orkade inte mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Är det mitt fel? Jag borde vetat - borde förstått. Jag är ju hans mamma, jag bar honom inom mig när han dog. Jag borde väl ha känt hur hans själ lämnade hans kropp? Min kropp! Frustrationen var utom denna värld. Är fortfarande svår att hantera.

Började försiktigt att läsa. Visste inte om jag ville veta vad jag tänkte eller kände då. Då när livet fortfarande inte hade ryckt undan mina fötter från marken. Då när min son fortfarande levde och busade i min mage och tron om att vi skulle få ännu ett levande barn att älska inte hade gått förlorad. För tänk om jag med facit i hand hade kunnat förutse det fruktansvärda som hände. Hur skulle jag då kunna leva med mig själv? Kommer jag få veta något som ger mig svar - svar jag inte hade eller förstod då? Något inom mig sa att tiden är nu. Jag behöver få veta allt jag behöver veta. Behöver minnas allt jag kan minnas. Allt för att lillebror ska få leva. Allt för att lillebror inte ska hamna i himlen hos sin storebror. Inte än.

Tänk så mycket minnen jag hade glömt. Allt ifrån hur dåligt jag faktiskt mådde i kroppen den sista tiden till känslor kring graviditeten. Stundom en läsning som gjorde ont. Stundom en läsning som värmde, för det gav mig en del av en levande William. Det fanns så enormt många tecken på att allt inte var som det skulle. Jag mådde så dåligt den sista månaden att jag inte kunde ta mig till mina rutinkontroller hos barnmorskan. Jag läser hur jag gång på gång ringde sjukvårdsupplysningen och barnmorskemottagningen, men ingen hjälpte mig. Ingen tog ansvar. Ska ansvaret behöva ligga på den redan utslagna gravida mamman? Eller bör det ansvaret ligga på den erfarne vårdgivaren? För mig är det självklart. Men det lättar inte mitt egna samvete. Jag som mamma har alltid det yttersta ansvaret för mina barn, inte vården. Jag skulle gjort mer. Med facit i hand skulle jag gjort mer än jag gjorde. Mer än jag kunde. Jag läser att jag, 11 dagar efter beräknat förlossningdatum, fortfarande inte hade hört av min barnmorska. Detta trots att jag sjukanmält mig från alla rutinkontroller den sista månaden. Ingen ska få gå över tiden mer än en vecka utan att vården hör av sig och gör ett ultraljud för att se så att allt är bra. Ingen.

Det gör ont att läsa mina ord söndagen den 6 juni. Det river i bröstet på mig. Om jag bara kunde. Om det bara var möjligt att kontakta sig själv. Tänk om jag skulle få skriva en mening till mig själv, på raden under dom hemska orden "Värkarna har varit regelbundna i sju dagar nu. Bebisen är så lugn i magen". Varför förstod jag inte? Varför förstod inte vården? Den 6 juni var den näst sista dagen William var i livet. Två dagar senare, vid lunchtid den 8 juni, skriver jag "Magen känns tung idag. Den har en annorlunda form som om den liksom hänger. Kanske är det ett tecken på att han äntligen på väg nu - på riktigt. Har inte känt honom röra sig sedan igår eftermiddag. Jag börjar bli riktigt orolig.". Några timmar senare var vi på förlossningen och fick beskedet att vår sons hjärta hade slutat slå.

Det gör ont att läsa vad jag kände och tänkte då. Men samtidigt känner jag att jag kommit så pass långt i mitt sorgearbete att det var rätt tid att läsa dagboken nu. Tiden läker lite i taget men frustrationen över att inte kunna förändra det förgångna är svår att hantera. Emellanåt finner man sig. Men gång på gång tränger känslor av maktlöshet och frustration fram. Hur man än vrider och vänder på det så måste man finna ett sätt att hantera dessa känslor på. För mig är det kärleken till min underbara familj som ger mig kraft att orka. Som av en slump hittade dagboken mig i precis rätt tid. Livet kan vara bra lustigt ibland. Nu hoppas jag bara att dagboken gett mig visdom nog att ge min ofödda son liv istället för död...