Tålmodig väntan

Efter att ha stigit upp och ätit frukost känner jag en olustig känsla. Jag inser ganska snart att bebis inte buffade när jag nyss vaknat. Han buffade inte när jag åt frukost. Och framför allt, han buffade inte efter frukosten. Så nu sitter jag här och väntar. Med hjärtat i halsgropen. Det har varit just såhär två gånger tidigare. Samma rädsla och oro. Dom två gångerna var det bebis som busade med oss. Vid lunchtid var han igång och sparkade hej vilt som vanligt igen. Men det spelar ingen roll att det gick bra dom två gångerna. Det är alltid lika jobbigt när han avviker från sitt normala beteende. Just nu upplever jag en kamp mellan oro och förnuft. Jag inser att han nog inte är död. Jag inser också att det bara gått en timma sedan jag vaknade. Förstår att det enda jag kan göra är att vänta. Hoppas att den första sparken snart ska komma så jag kan andas ut.

Om någon frågade mig på vilket sätt Williams död har påverkat mina känslor i denna graviditet skulle just detta vara mitt svar. Jag är mer uppmärksam. Speciellt såhär mot slutet. Således blir jag rädd när jag uppmärksammar något avvikande i bebisens beteende eller i min egen kropp. På gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en paranoid människa när något sådant här sker. Jag brukar vara en väldigt lugn och trygg person i dom flesta situationer. Men efter att William dog kan jag inte vara lugn när lillebror i magen är lugn. Jag känner mig definitivt inte trygg i att lillebror kommer komma ut levande. Inte för en enda sekund. Hoppas gör jag. Ber gör jag. I mina bästa stunder till och med tror jag. Men jag är inte trygg i den känslan. Men samtidigt är förstås det goda med min uppmärksamhet att det potentiellt sett kan rädda livet på lillebror.

Jag är så tacksam över att lillebror valde just idag att oroa sin mamma på. För idag behöver jag inte spekulera. Även om lillebror buffar skulle jag annars undra om hans lugn var ett tecken på att något ändå var fel. Kanske har moderkakan fått infarkter igen? Naturliga tankar när ens barn dött på det sättet. Men idag kommer jag inte behöva känna så. För om några timmar är jag i trygga händer på specialistultraljudet. Med min älskade man vid min sida. Då får vi förhoppningsvis veta att allt är bra.