fredag 6 maj 2011

Fredagstankar

Besök hos barnmorskan idag. Känns som jag inte gör annat än springer på sjukhusbesök. Eller springer och springer... Det var ett under att jag tog mig dom tio meter jag behövde gå. Trots mina trogna kryckor. Bebis mådde bra. Busade med barnmorskan när hon skulle lyssna på hjärtljuden. Sparkade och slog. Men det gör han alltid. Dygnet runt. Ibland undrar jag om han någonsin sover. Hans lugnaste dag går inte att jämföra med Williams och Felicias vildaste dag. Ibland tror jag att hans energi kommer från hans glädje till livet. Som om han visste.

Dagen idag har varit lite lättare att bära. Vilan verkar ha gjort lite resultat ändå. Smärtan går att uthärda även om jag vet att jag kommer få bli buren till toan även ikväll. Tur att min älskade är så stor och stark. För tyvärr är även jag stor. Imorse fick jag höra att jag är "mjuk och gosig som en stor elefant". Jag tog det som en komplimang. Mammor ska vara gosiga. Men när graviditeten är över ska mina överflödiga 35 kilon bort. Som det är nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Jag vill bli mig själv igen. Sådana saker som man kanske tror att man inte bryr sig om när man förlorat ett barn. Åtminstone trodde jag det. Innan det hände mig själv. Jag minns hur en mamma som förlorat sitt barn blev intervjuad i TV. Detta kanske ett halvår efter att barnet hade dött. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon orkade sitta där i soffan och prata. Än mindre ta på sig fina kläder, fixa håret och sminka sig. Jag kunde inte förstå. Hade hon glömt sitt barn? Hade hon lämnat barnet bakom sig och gått vidare? Med lite eftertanke förstod jag att mina erfarenheter i livet uppenbarligen inte gett mig förmågan att förstå vad en förälder som mist sitt barn faktiskt går igenom. Man måste mista ett barn själv innan man kan förstå. Och inte ens då kan man fullt ut förstå vad det innebär för någon annan.

På måndag ska vi på tillväxtultraljud för att se om också lillebror är en stor kille. Dom kommer också kontrollera flödet i moderkakan och navelsträngen. För två veckor sedan såg allt bra ut. Inga proppar vad dom kunde se. Men eftersom sådant kan förändras fort och få förödande konsekvenser görs dessa kontroller med täta mellanrum. En undersökning som borde vara självklar när ens barn dött av proppar i moderkakan men som man i praktiken måste kriga för att få ta del av. Besparingar som kostar livet på små ofödda barn. Som tur är följer världens bästa make med på ultraljudet och således kan jag åka rullstol. Annars hade nog läkaren fått ta sig hem hit med ultraljudsmaskinen. Och tänk vad det hade kostat landstinget.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Jag är dig evigt tacksam för det du delar med dig! Det ger mig kunskap och kraft till att begära det jag har rätt till. Jag blir mer och mer övertygad om att vår son dog av proppar i moderkakan. Tänk, jag som trodde att mitt HB var bra, eftersom det låg så bra hela graviditeten, men nu förstår jag så här efteråt att det inte alls är bra att ha för bra HB. Stor kram till dig!! Jag älskar att läsa om din levande bebis i magen! Håll ut - Alexandra!

Alexandra sa...

Jag har också läst om samband mellan högt HB och ökad risk för proppar. Jag hade också högt HB under hela graviditeten med William. Det kan mycket väl ha varit en bidragande orsak. Det konstiga är att vården inte informerar om det. Det är fortfarande så att dom anser att ju högre HB desto bättre. Mycket märkligt och väldigt otäckt.

Hoppas ni får svar snart! För oss tog det tid tyvärr. Det är ingen rolig väntan. Tack för dina fina ord! Du ger mig styrka! Många kramar

gunilla sa...

Han var lik dig lille William.
Håller tummarna för dig att allt ska gå vägen denna gången. Tusen kramar!

Alexandra sa...

Gunilla: Tack snälla du, det hoppas jag med! Många kramar!