onsdag 11 maj 2011

Huvudbry

Det är mycket funderingar och oro nu. Vändningsförsök, moderkaksavlossning, kejsarsnitt, skulderdystoci, ryggbedövning, död och liv snurrar i huvudet. Vad gör man när alla alternativ innebär ökade risker? Vilket alternativ är det minst skadliga? Jag önskar vi hade facit i hand men livet går visst inte till på det sättet.

Jag vill föda vaginalt. Utan risk för akut snitt. Utan skulderdystoci. Utan död och trauma. Men faktum är att bebis nu ligger i sätesbjudning och utan ett vändningsförsök vet jag att han inte kommer att vända sig. Vi vet också att bebis är väldigt stor och det ökar risken för skulderdystoci och en traumatisk förlossning. Att föda ett stort barn vaginalt när det ligger i säte är uteslutet. Så utan ett lyckat vändningsförsök kommer jag inte kunna föda vaginalt. Då återstår kejsarsnitt. Jag kan inte få ryggbedövning. Den tar inte på mig. Under båda mina förlossningar har narkosläkaren stuckit mig i över en timma med uteblivet resultat. Eller snarare uteblivet positivt resultat. För negativt resultat han dom minsann lyckats med. Båda gångerna. En sprängande huvudvärk, oförmåga att kissa och smärta i ryggen som jag fortfarande lever med. Därmed återstår bara sövning. Och då missar jag mitt barns förlossning. Att ett kejsarsnitt dessutom innebär mycket större risker än en vaginal förlossning är vida känt. Jag har ingen lust att utsätta varken mig själv eller bebis för större risker än nödvändigt. Risken att bebisen eller mamman dör vid ett kejsarsnitt är dubbelt så stor som annars. Risken för lunginfektioner hos bebis och bukinfektioner hos mamman är mycket större än vid en vaginal förlossning.

Samtidigt känner jag en stark känsla som är omöjlig att ignorera. Den är så stark att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag känner att det faktiskt finns en anledning till att bebis ligger som han nu gör. Det finns en anledning till att han faktiskt inte har vänt sig. Båda mina barn har lagt sig tillrätta med huvudet nedåt redan i vecka 25 och båda barnen var fixerade redan i vecka 32. Men den här krabaten vill inte. Eller som jag faktiskt känner - kan inte. Min känsla säger mig att han är invirad i navelsträngen och inte kan vända sig. Vad händer då om vi gör ett vändningsförsök? Hemska hemska tanke.

Det känns som vi har fått usla förutsättningar att jobba med. Samtidigt är detta den enda chans vi får att göra rätt val så att bebis kommer ut levande. Tar vi fel beslut kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det spelar ingen roll att vi inte har facit i hand nu. Det måste bara bli rätt. Därav min huvudbry och min oro.

För den som fortfarande läser mitt tappra försök att formulera ord av mina snurriga tankar kommer här en magbild eller två. Är nu i vecka 33. Med William hade jag nu 11 veckor kvar av min graviditet...



11 kommentarer:

Ann-Louise sa...

Jag förstår din oro inför en vändning. Nu väntade inte jag någon stor bebis men jag var orolig inför vändningen med Robin. Jag funderade också på risker med en vändning och samma tankar som du nu har snurrade i huvudet: "Tänk om vi tar fel beslut och bebis dör av det". Nu beslutade jag mig för att göra vändningsförsöket och det gick bra. Läkaren hann bara lägga handen under hans rumpa så sprattlade han runt själv. Efter vändningen fick vi göra ultraljud med navelsträngsflöde för att lindra min oro. Trots oron så var det värt det för nu fick jag en normal vaginal förlossning.

Kram

om mig sa...

Min bebis ligger också i säte och jag har samma tankar som du, vi har än inte bestämt oss för ett vändningsförsök, då vi inte kan ta det beslutet just nu. Förstår att det blir med komplicerat för er då du inte kan få ryggbedövning och därmed bli sövd vid snitt. Hoppas ni kommer fram till ett val som ni ändå känner att ni kan hantera.

Många kramar

om mig sa...

Glömde ju skiva att du är så fin!!

Alexandra sa...

Ann-Louise: Så skönt att höra en solskenshistoria! Det enda jag får höra om vändningsförsök är att det är så farligt och gör så ont. Skulle jag veta att ett det skulle gå lika lätt för mig så skulle jag inte tveka en sekund. Jag vill ju ha en vaginal förlossning! Kramar!

Änglamammas tankar: Vad jobbigt för er! Man har ju tillräckligt med oro som det är kan man ju tycka. Men tydligen tycker inte våra bebisar det :) Det börjar ju närma sig för dig nu, härligt! Många kramar!

om mig sa...

Nej vi har inte fått tid för igångsättning än beror på lite, men i nästa vecka borde vi få vet om läkaren går med på att få ut bebis under vecka 36+ då jag har en grundsjukdom som inte är bra. Men som sagt så vet vi inte hur vi ska ställa oss till vändning. Ja om det gick så lätt som för Ann-Louise skulle valet vara enkelt men jag vet inte, har också fått uppfattning att det farligt och att de inte lyckas vända iaf.

Kram

Anonym sa...

Hej vännen!

vad fin du är :)

här får man inte föda vaginalt när de ligger i säte! undra varför det funkar olika!

kram Michaela

Alexandra sa...

Tack snälla Michis! Va konstigt att det är så olika överallt.. Nu tror jag inte att läkarna skulle vara så glada i att förlösa bebis i säte med tanke på hur stor han är, men är barnen normalstora är det okej. Ta hand om dig! Många kramar!!

Fru Fleggman sa...

Hej. Jag har läst din blogg ett tag nu och du skriver så fint. Varje gång jag läser ett inlägg tänker jag på dig i dagar efteråt.
Jag förlorade också min son i vecka 38 för snart 1,5 år sedan pga moderkaksavlossning.

Jag hoppas allt går väl för dig och lillebror. Ni finns i mina tankar och böner.

Gunilla sa...

Fråga och fråga vilket som är bäst för lillebror. Var envis och bestämd. Ha alltid din man med dig så ni är två. Vill inte jaga upp dig men nu är det din rättighet att få det allra bästa omhändertagande. Håller tummarna.
Många Kramar.♥

lilla angelyne sa...

Fina Du!

Jag känner igen de svåra tankarna. Det är svårt att känna att inget blir riktigt bra och rätt. (Och egentligen är det ju inte så konstigt när man upplevt att allt gått fel).

Vi står också inför ett eventuellt vändningsförsök och jag tänker i dina banor. EDAn fungerade inte på mig heller och det ställer till det ordentligt.

Hoppas att det blir lite ordning i tankarna för dig och att det finns lite ro för återhämtning.

KRAM

Alexandra sa...

Tack fina ni för era ord!

Ann-Louise: Vad härligt att det gick bra! Jag vill verkligen föda vaginalt men det är upp till bebis nu.. Många kramar!

Änglamammas tankar och lilla Angelyne: Vad konstigt att vi alla verkar ha bebisar som inte vill ligga som dom ska! Har ni bestämt er hur ni ska göra? Många kramar!