Minnen

Det börjar närma sig. Känner i hela kroppen att det inte är långt kvar nu. Men hur mycket jag än känner att jag är fysiskt redo så hänger inte den mentala delen med. Jag förstår inte vart tiden tog vägen. William skulle fyllt ett helt år om drygt tre veckor. Kan det verkligen stämma? Det känns som det var igår vi höll William i vår famn och kände hans kalla små händer i våra. Pussade hans kalla panna och kramade utan att någonsin vilja släppa taget. Känslor som aldrig någonsin kommer lämna mig. Kommer för alltid minnas precis hur han kändes. Hur han såg ut. Små detaljer som alltid lever inom oss. Det känns också som igår då vi kände lyckan över att vara gravida igen. Ändå sitter jag här med en gigantisk mage som ett bevis för att tiden har gått. Hela 234 dagar för att vara exakt. Man tycker att jag borde haft tid på mig att förstå. Att jag borde vara fullt inställd på att jag snart ska bli trebarnsmamma. Men så är det inte. Jag kan inte förenas med det faktum att det snart är dags. Tryggheten har hittills funnits i distansen till slutet. Nu försvinner skyddsnäten ett efter ett och kvar finns bara rädsla, en idag levande bebis och en liten gnutta hopp.

Det börjar bli dags att plocka fram kläder och saker. Vagnen står inhandlad och klar. Envis i sin kamp att få mig att förstå. En liten bit i taget. Det känns både skrämmande och härligt att plocka fram alla bebiskläder och saker igen. Så många fina minnen och samtidigt som en påminnelse om alla minnen som gick förlorade. Jag tänker på alla dom som inte vill handla eller plocka fram något alls före barnets födelse. Som om det hade någon betydelse när barnet väl dör. För oss var det inte alls så. Vi var glada över dom saker vi hunnit ordna till William. Det visade vår starka kärlek och längtan till honom. Det gav också William en plats i vårt hem, i vår familj. Sorgen efter ett dött barn blir inte större för att man har saker och kläder i hemmet. Tvärtom. Ett äldre barn som dör lämnar ofta ett helt rum med materiella ting efter sig. Jag tror inte att någon förälder i världen önskar bort det rummet när barnet inte längre lever. Jag tror att det rummet istället blir en mycket viktig del i sorgearbetet och också en viktig påminnelse om alla fina minnen man fått tillsammans. På samma sätt var och är Williams saker betydelsefulla för oss. Det är en del av honom som vi fått behålla. Precis som med vår älskade storasysters alla saker som också påminner om underbara minnen från en tid som inte kommer tillbaka. En sak som jag tror alla föräldrar kan känna igen och förstå. Kanske också svaret på varför det för många föräldrar är så svårt att rensa ur barnens urväxta kläder från den första bebistiden. Minnen man aldrig glömmer och vägrar släppa.