Vändningsförsök

Jag har efter många långa timmars funderande bestämt mig för att inte göra ett vändningsförsök. Jag resonerar som så att om det är menat att bebis ska födas normalt så kommer han att vända sig. Gör han det inte - ja, då får det bli snitt. Jag känner i hela kroppen att det finns en orsak till att han ligger som han gör. Innan den här graviditeten lovade jag mig själv, om och om igen, att alltid lita till min intuition. Oavsett vad. Jag kommer inte svika det löftet. Samtidigt har jag alltid varit en människa styrd av teori och kunskap. Därför har jag tagit reda på så mycket jag kan om vändningsförsök, kejsarsnitt och sätesbjudning för att kunna göra en rättvis avvägning.

Ungefär hälften av alla vändningsförsök lyckas. Hur många bebisar som vänder tillbaka sig i sätesläge finns det dock ingen tillgänglig statistik på. Det finns fyra faktorer som kan försvåra vändningsförsöket. Storleken på barnet, moderkakans storlek och placering, mängden fostervatten samt hur långt ner barnet har sjunkit ner i bäckenet. Jag bär på ett stort barn, min moderkaka är mest troligt lika stor som med William och sitter dessutom i framvägg och bebisen är fixerad långt ner i bäckenet. Tre av fyra. Rimligtvis borde dessa förutsättningar sänka chansen för en lyckad vändning markant. Därtill kommer alla risker ett vändningsförsök innebär.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Vid vårt nästa och sista specialistultraljud får vi svar på om det blir en vaginal förlossning eller ett kejsarsnitt. Jag har nu accepterat detta faktum och känner mig faktiskt tillfreds med vårt beslut. Därmed inte sagt att jag tror att bebis kommer levande till vår famn. För varje dag som går blir jag mer övertygad om att lillebror nog dör snart. Om inte i magen så efter förlossningen. Men även det har jag accepterat. Jag kan inte göra mer än att vara uppmärksam. Inte utsätta bebis och mig själv för stress. Ta mina blodförtunnande tabletter. Om lillebror ändå dör kan jag inget mer göra. Då har jag redan gjort allt jag möjligen kan.