Ultraljud

Lillebror började möblera om i min mage en timma efter frukosten. Ultraljudet visade att moderkakan fungerar som den ska och att lillebror mår gott därinne i magen. Kanske lite väl gott...

Återigen fick jag rätt. Man ska lyssna på sin kropp och intuition. Då blir det aldrig fel. Jag visste att William var stor, men ingen lyssnade. Jag hade ju fött ett normalstort barn tidigare. Trots att symfus fundus måttet låg över den övre kurvan så var det aldrig något man reflekterade över. Det är tydligen bara när måttet ligger på den undre gränsen som reflektioner uppstår. Självklart måste man följa upp en låg kurva som kan vara tecken på ett tillväxthämmat barn. Men att uppmärksamma tecken på extremt stora barn borde också vara en självklarhet. I mitt fall höll ignoransen på att kosta mig livet. Det gav mig en fruktansvärd traumatisk förlossning. Och som grädde på moset får jag leva med frustrationen över att ingen lyssnade på mig under graviditeten.

Jag visste att lillebror i magen inte alls är liten. Han är stor - precis som sin storebror. Men inte hade jag kunnat ana exakt hur stor han faktiskt är. Enligt vården är jag i vecka 32. Lillebror är redan idag 15 % större än en medelstor bebis. Enligt läkarna kommer denna siffra bara öka. Man beräknar idag att lillebror skulle väga minst 5,2 (!) kilo vid födseln. Nu ska han ju ut tre veckor tidigare så jag behöver bara krysta ut en 4,2 kilos bebis. Det tackar vi för. Kanske förklarar också detta varför min foglossning blivit så förvärrad den sista månaden. Men någon förklaring till varför jag och min älskade får så stora barn får vi inte. Sockerbelastningen jag gjorde för två veckor sedan visade på hur bra sockervärden som helst. Alltså måste det bero på kombinationen av våra gener. En stark kombination har det visat sig.

Jag visste också att lillebror i magen var fixerad. Mycket riktigt - han är fixerad. Men kanske inte riktigt på det sätt vi hade hoppats på. Han sitter fast i säte. Nu återstår bara att se om han hinner vända sig på dom drygt 4 veckor som är kvar. Jag har ingen lust att föda en 4,5 kilos bebis i säte. Vi har redan ett barn i himlen - jag vill gärna inte ha två.

Tålmodig väntan

Efter att ha stigit upp och ätit frukost känner jag en olustig känsla. Jag inser ganska snart att bebis inte buffade när jag nyss vaknat. Han buffade inte när jag åt frukost. Och framför allt, han buffade inte efter frukosten. Så nu sitter jag här och väntar. Med hjärtat i halsgropen. Det har varit just såhär två gånger tidigare. Samma rädsla och oro. Dom två gångerna var det bebis som busade med oss. Vid lunchtid var han igång och sparkade hej vilt som vanligt igen. Men det spelar ingen roll att det gick bra dom två gångerna. Det är alltid lika jobbigt när han avviker från sitt normala beteende. Just nu upplever jag en kamp mellan oro och förnuft. Jag inser att han nog inte är död. Jag inser också att det bara gått en timma sedan jag vaknade. Förstår att det enda jag kan göra är att vänta. Hoppas att den första sparken snart ska komma så jag kan andas ut.

Om någon frågade mig på vilket sätt Williams död har påverkat mina känslor i denna graviditet skulle just detta vara mitt svar. Jag är mer uppmärksam. Speciellt såhär mot slutet. Således blir jag rädd när jag uppmärksammar något avvikande i bebisens beteende eller i min egen kropp. På gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en paranoid människa när något sådant här sker. Jag brukar vara en väldigt lugn och trygg person i dom flesta situationer. Men efter att William dog kan jag inte vara lugn när lillebror i magen är lugn. Jag känner mig definitivt inte trygg i att lillebror kommer komma ut levande. Inte för en enda sekund. Hoppas gör jag. Ber gör jag. I mina bästa stunder till och med tror jag. Men jag är inte trygg i den känslan. Men samtidigt är förstås det goda med min uppmärksamhet att det potentiellt sett kan rädda livet på lillebror.

Jag är så tacksam över att lillebror valde just idag att oroa sin mamma på. För idag behöver jag inte spekulera. Även om lillebror buffar skulle jag annars undra om hans lugn var ett tecken på att något ändå var fel. Kanske har moderkakan fått infarkter igen? Naturliga tankar när ens barn dött på det sättet. Men idag kommer jag inte behöva känna så. För om några timmar är jag i trygga händer på specialistultraljudet. Med min älskade man vid min sida. Då får vi förhoppningsvis veta att allt är bra.

Kärlek

Älskade underbara lilla barn - du fattas oss!

Fredagstankar

Besök hos barnmorskan idag. Känns som jag inte gör annat än springer på sjukhusbesök. Eller springer och springer... Det var ett under att jag tog mig dom tio meter jag behövde gå. Trots mina trogna kryckor. Bebis mådde bra. Busade med barnmorskan när hon skulle lyssna på hjärtljuden. Sparkade och slog. Men det gör han alltid. Dygnet runt. Ibland undrar jag om han någonsin sover. Hans lugnaste dag går inte att jämföra med Williams och Felicias vildaste dag. Ibland tror jag att hans energi kommer från hans glädje till livet. Som om han visste.

Dagen idag har varit lite lättare att bära. Vilan verkar ha gjort lite resultat ändå. Smärtan går att uthärda även om jag vet att jag kommer få bli buren till toan även ikväll. Tur att min älskade är så stor och stark. För tyvärr är även jag stor. Imorse fick jag höra att jag är "mjuk och gosig som en stor elefant". Jag tog det som en komplimang. Mammor ska vara gosiga. Men när graviditeten är över ska mina överflödiga 35 kilon bort. Som det är nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Jag vill bli mig själv igen. Sådana saker som man kanske tror att man inte bryr sig om när man förlorat ett barn. Åtminstone trodde jag det. Innan det hände mig själv. Jag minns hur en mamma som förlorat sitt barn blev intervjuad i TV. Detta kanske ett halvår efter att barnet hade dött. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon orkade sitta där i soffan och prata. Än mindre ta på sig fina kläder, fixa håret och sminka sig. Jag kunde inte förstå. Hade hon glömt sitt barn? Hade hon lämnat barnet bakom sig och gått vidare? Med lite eftertanke förstod jag att mina erfarenheter i livet uppenbarligen inte gett mig förmågan att förstå vad en förälder som mist sitt barn faktiskt går igenom. Man måste mista ett barn själv innan man kan förstå. Och inte ens då kan man fullt ut förstå vad det innebär för någon annan.

På måndag ska vi på tillväxtultraljud för att se om också lillebror är en stor kille. Dom kommer också kontrollera flödet i moderkakan och navelsträngen. För två veckor sedan såg allt bra ut. Inga proppar vad dom kunde se. Men eftersom sådant kan förändras fort och få förödande konsekvenser görs dessa kontroller med täta mellanrum. En undersökning som borde vara självklar när ens barn dött av proppar i moderkakan men som man i praktiken måste kriga för att få ta del av. Besparingar som kostar livet på små ofödda barn. Som tur är följer världens bästa make med på ultraljudet och således kan jag åka rullstol. Annars hade nog läkaren fått ta sig hem hit med ultraljudsmaskinen. Och tänk vad det hade kostat landstinget.

Dagbok

Som av en händelse fann jag min gamla dagbok idag. Väl undangömd i en låda. En olustig men varm känsla infann sig där jag stod med boken i handen. Kastades tillbaka till dom sista veckorna i graviditeten med William. Mindes hur jag skrev för att orka med smärtan och hjälplösheten. Hur känslor och tankar blev till ord. Jag mindes också hur jag närmast i panik stoppade undan dagboken när vi kommit hem från sjukhuset. Samvetet var redan tungt som bly. Orkade inte mer. Kunde jag gjort något annorlunda? Är det mitt fel? Jag borde vetat - borde förstått. Jag är ju hans mamma, jag bar honom inom mig när han dog. Jag borde väl ha känt hur hans själ lämnade hans kropp? Min kropp! Frustrationen var utom denna värld. Är fortfarande svår att hantera.

Började försiktigt att läsa. Visste inte om jag ville veta vad jag tänkte eller kände då. Då när livet fortfarande inte hade ryckt undan mina fötter från marken. Då när min son fortfarande levde och busade i min mage och tron om att vi skulle få ännu ett levande barn att älska inte hade gått förlorad. För tänk om jag med facit i hand hade kunnat förutse det fruktansvärda som hände. Hur skulle jag då kunna leva med mig själv? Kommer jag få veta något som ger mig svar - svar jag inte hade eller förstod då? Något inom mig sa att tiden är nu. Jag behöver få veta allt jag behöver veta. Behöver minnas allt jag kan minnas. Allt för att lillebror ska få leva. Allt för att lillebror inte ska hamna i himlen hos sin storebror. Inte än.

Tänk så mycket minnen jag hade glömt. Allt ifrån hur dåligt jag faktiskt mådde i kroppen den sista tiden till känslor kring graviditeten. Stundom en läsning som gjorde ont. Stundom en läsning som värmde, för det gav mig en del av en levande William. Det fanns så enormt många tecken på att allt inte var som det skulle. Jag mådde så dåligt den sista månaden att jag inte kunde ta mig till mina rutinkontroller hos barnmorskan. Jag läser hur jag gång på gång ringde sjukvårdsupplysningen och barnmorskemottagningen, men ingen hjälpte mig. Ingen tog ansvar. Ska ansvaret behöva ligga på den redan utslagna gravida mamman? Eller bör det ansvaret ligga på den erfarne vårdgivaren? För mig är det självklart. Men det lättar inte mitt egna samvete. Jag som mamma har alltid det yttersta ansvaret för mina barn, inte vården. Jag skulle gjort mer. Med facit i hand skulle jag gjort mer än jag gjorde. Mer än jag kunde. Jag läser att jag, 11 dagar efter beräknat förlossningdatum, fortfarande inte hade hört av min barnmorska. Detta trots att jag sjukanmält mig från alla rutinkontroller den sista månaden. Ingen ska få gå över tiden mer än en vecka utan att vården hör av sig och gör ett ultraljud för att se så att allt är bra. Ingen.

Det gör ont att läsa mina ord söndagen den 6 juni. Det river i bröstet på mig. Om jag bara kunde. Om det bara var möjligt att kontakta sig själv. Tänk om jag skulle få skriva en mening till mig själv, på raden under dom hemska orden "Värkarna har varit regelbundna i sju dagar nu. Bebisen är så lugn i magen". Varför förstod jag inte? Varför förstod inte vården? Den 6 juni var den näst sista dagen William var i livet. Två dagar senare, vid lunchtid den 8 juni, skriver jag "Magen känns tung idag. Den har en annorlunda form som om den liksom hänger. Kanske är det ett tecken på att han äntligen på väg nu - på riktigt. Har inte känt honom röra sig sedan igår eftermiddag. Jag börjar bli riktigt orolig.". Några timmar senare var vi på förlossningen och fick beskedet att vår sons hjärta hade slutat slå.

Det gör ont att läsa vad jag kände och tänkte då. Men samtidigt känner jag att jag kommit så pass långt i mitt sorgearbete att det var rätt tid att läsa dagboken nu. Tiden läker lite i taget men frustrationen över att inte kunna förändra det förgångna är svår att hantera. Emellanåt finner man sig. Men gång på gång tränger känslor av maktlöshet och frustration fram. Hur man än vrider och vänder på det så måste man finna ett sätt att hantera dessa känslor på. För mig är det kärleken till min underbara familj som ger mig kraft att orka. Som av en slump hittade dagboken mig i precis rätt tid. Livet kan vara bra lustigt ibland. Nu hoppas jag bara att dagboken gett mig visdom nog att ge min ofödda son liv istället för död...

Måttet är rågat

Dagarna sniglar sig fram. Mina fysiska besvär har förvärrats enormt den sista tiden och den själsliga delen börjar bli mödosam nu när det närmar sig slutet. Min kropp lyder mig inte längre. Att sova med den här smärtan går knappt. Att stå och gå är snart uteslutet. Och psyket tar stryk. Jag vill inte vara gravid mer. Orkar inte mer smärta. Jag ägnar dagarna åt att pyssla, sjunga och leka stilla lekar med min underbara dotter. TV och dator är geniala uppfinningar för den som försöker genomlida. Försöker styra mina tankar till något annat än graviditeten och allt det svåra.

I nästan två år har jag varit gravid. Graviditeterna har inte gett mig något som helst andrum. Att bära en ansträngande graviditet är tungt. Att bära både sorg och graviditet är dubbelt så tungt. När kroppen säger ifrån på alla sätt den kan tar den lilla styrka man hade kvar slut. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på att jag har 6 veckor kvar. 6 veckor. Det kommer inte att gå.

Foglossningen gör så ont så ont. Detta sagt från en person som är väldigt smärttålig. Mina ben bär mig knappt till toaletten längre. Svimningsattackerna har blivit så besvärliga att jag inte kan stå upp och duscha eller stå och laga mat. Dom smärtsamma värkarna gör att jag inte kan gå längre än några meter för då får jag så onda värkar att jag inte kan stå. En så simpel sak som att tappa en nyckelknippa på marken blir en omöjlighet att lösa för mig om jag är ensam. Att klä sig kräver en enorm kraftansträngning och gör så ont att det kräver en viljestyrka av stål för att klara av. Jag känner mig värdelös som inte ens klarar av vardagliga sysslor. Känner mig otillräcklig för att min kära make utöver sitt arbete också måste laga mat och tvätta kläder för att jag inte kan. Även fast jag vet att han mer än gärna gör det och aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta. Men på något sätt känner jag att det är min uppgift. Därigenom blir jag otillräcklig.

Jag har kommit till en punkt där jag undrar om det är värt mödan. Bebis i magen kommer ändå kanske dö. I vår värld är oddsen en på två. Ett levande barn och ett dött barn i vår famn. Och när jag mår som sämst. I stunden då jag önskar ett slut på detta elände som mest. Då tänker jag tanken att det kvittar om bebisen kommer ut levande eller inte. Mitt försvar. Känner jag inte så har jag heller inget att förlora. Någonstans vet jag att det inte är så det fungerar. Sorgen skulle göra lika förbannat ont oavsett. Men det är lättare att inte känna. Förut kände jag. Men ju närmare slutet jag kommer, desto mindre känner jag. Rädslan tar nog överhanden. Det är hemskt att inte känna. Jag vill våga älska också detta barn. Vill bara få ett slut på graviditeten så jag slipper må såhär. Men något säger mig att alla konstiga känslor inte bara kommer ta slut vid förlossningen. Att förlora ett barn är komplicerat. Så mycket mer komplicerat än vad många tror.

Bakslag

Jag som trodde jag kommit över den värsta delen av den sjukhusskräck som infann sig efter att William dött. Eller snarare Vrinnevisjukhusskräck. Förlossnings-, BB- och barnmorskeavdelningsskräck. Men tji fick jag. Ibland är man inte så stark som man hoppas och tror. När man minst anar det så reagerar kroppen och psyket och man kastas tillbaka till den hjälplösa, utlämnade lilla människa man kände sig som då sorgen var som mest intensiv.

Första gången vi skulle tillbaka till sjukhuset efter vi lämnat William där trodde jag inte benen skulle bära mig. Redan när vi svängde in på parkeringen började hjärtat slå fortare. Jag fick svårt att andas. För varje steg jag tog kändes det som benen blev än tyngre. Trycket över bröstet och gråten i halsen var hemsk. Känslan när vi närmade oss förlossningsavdelningen och BB. Att i korridorerna behöva gå förbi alla nyfödda bebisar i sina plastvagnar, där lyckliga föräldrar mötte förväntansfulla anhöriga. Känslor som i ord närmast skulle beskrivas som panik, ett ord som ändå inte skulle göra känslan rättvisa.

Allt började med att jag skulle till sjukhuset för att få järndropp. På Vrinnevisjukhuset ges specialistultraljud och järndropp på den mottagning där endast dom lyckliga nyförlösta mammorna med deras levande barn får ligga. BB-mottagningen. Specialistultraljud som inte alltför sällan handlar om en ofödd bebis som misstänks må dåligt och således innefattar två föräldrar som är extremt oroliga och upprörda. Där finns också föräldrar som efter ett utraljud fått ett hemskt besked och som inte alls vill se eller höra talas om små friska nyfödda bebisar. Ett av dessa specialistultraljud ägde rum den 9 juni 2010. Ett föräldrapar med tom blick i det mörkaste av alla sinnen leds in på BB-mottagningen för att göra ett ultraljud och fostervattensprov på sin döde ofödde son. På vägen dit och därifrån mötte föräldraparet flera levande bebisar i likadana plastvagnar som deras döde son snart skulle ligga i. Dom fick höra skrik som aldrig skulle nå deras sons lungor. Dom tvingades se nyblivna föräldrars och blivande föräldrars lycka. Allt detta vid ett extremt känsligt tillstånd. Jag frågar mig, vart finns förståelsen och insikten om människors känslor? Var finns humaniteten?

Jag har således tvingats besöka denna avdelning några gånger tidigare denna graviditet. För både specialistultraljud och järndropp. Men tidigare har det förefallit sig så att min underbara make har varit med mig. Idag kunde han inte följa med och därmed blev det första gången jag ensam skulle möta BB. Detta var något jag knappt reflekterade över före besöket. Men väl där hände det något. Det kändes som jag skulle gå sönder inombords. Saknaden efter William blev helt outhärdlig och paniken trängde sig på. Kunde inte andas och hjärtat slog hårt så hårt. Samma lukt som i rummet där William föddes. Samma väder och utsikt utanför fönstret. Samma inredning och samma förbannade garderob. Små nyfödda bebisar som skrek precis utanför min dörr. Det enda jag kunde tänka var att jag var tvungen att ta mig därifrån. Och det nu. Direkt. Där satt jag med en slang i armen och kände tårarna välla fram. Att själv dra ut kanylen och springa därifrån var en tanke som jag fick brottas med för att slå bort. Ringde ändå på larmknappen för att få hjälp att komma därifrån. Efter nästan tio (!) minuter kommer en sköterska. Ville bara komma därifrån och orkade inte ifrågasätta väntetiden. Någonstans i mitt hysteriska gråtande fick jag fram att det var första gången jag varit där ensam sedan jag lämnade min döde son där. Jag grät så jag knappt kunde andas. Än mindre prata. På något sätt tog jag mig ändå ut. Luften utanför sjukhuset var den friskaste och härligaste jag någonsin känt. Som om jag befunnit mig i en mörk källare utan syre i flera långa år. Fåglarna kvittrade och sakteliga började livet komma tillbaka till mig.

Nu efteråt så skäms jag. Jag är sådan. Mår dåligt över att visa mig svag. Mår dåligt över att blotta mina känslor på det sättet. Jag håller för det mesta mina känslor väldigt kontrollerade. I många situationer har det varit ett måste. Fastän känslor löper amok på insidan, fastän hela ens väsen vänder sig ut och in så har jag lärt mig att jag måste hålla mig lugn. Därför gråter jag nästan aldrig när någon ser. Och dom få gångerna jag faktiskt gör det, då skäms jag. Jag skäms så oerhört att jag aldrig någonsin vill sätta min fot på BB-avdelningen igen. Men något säger mig att jag kommer bli så illa tvungen om jag ska få ordning på min anemi...