Sex månader

Sex hela månader har gått. Sex månader sedan jag för sista gången fick hålla min älskade lille son. Det har varit sex månader av förtvivlan, kärlek, saknad, glädje och sorg. Jag har nog inte accepterat det än. Han får inte vara död. Jag vill inte förenas med det. Inte än.

Så idag ska vi till William och lämna en liten julgran. Storasyster var mycket bestämd med att lillebror måste få ha en julgran i jul. Så så får det bli. En liten julgran till lille William. Julen är den vackraste tid som finns. Barnens högtid. För storasysters skull kommer julen göras så fin som möjligt. Men jag saknar så förtvivlat. Julen i år kommer komma som en påminnelse om vad som borde varit. Men sådan är väl högtiden. Speciellt efter ett litet barns död. Vårt lilla barn.

Sex månader har gått. Jag blickar framåt. Undrar hur jag ska klara av att leva ett helt liv utan min älskade son. Jag vill inte det. Vill inte vill inte. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Jag har inget val.

Grattis älskade lille William. Önskar så att du har det bra där du är. Vi tänker på dig hela tiden och längtar efter den dag vi ses igen. Pussar och kramar från mamma

Jag är inte stark

Jag får ofta höra att jag är en stark person. Att jag är stark som andas, bryr mig om andra, klär mig, tar hand om Felicia och lagar mat trots att mitt barn har dött. Att jag tar mig framåt i vardagen. Jag tror på styrkan inom människan. Men att jag skulle vara starkare än någon annan stämmer inte. Måhända att man blir starkare med tiden efter att ha gått igenom något traumatiskt. Man får livserfarenhet. Lär känna sig själv och andra på ett djupare plan. Men. Jag har inte valt detta. Jag kastades ner i den djupaste avgrund när min son dog. Jag hade inget att välja på. Mitt barn rycktes ifrån mig. Jag tvingades in i ett liv utan min son. Jag sökte lösningar och svar. Men faktum kvarstod. Livet skulle aldrig mer bli detsamma. Men jag hade min dotter. Min familj. Mig själv. Tiden står inte still. Tiden kan inte gå bakåt. Den kan bara gå åt ett håll. Jag hade inget att välja på. Har fortfarande inget att välja på. Min familj behöver mig. Jag behöver dom. Jag lever dagen som den kommer. Njuter av dom jag älskar. Gör tråkiga saker såväl som roliga saker. Gör sådant som hör tiden till. Gör det mig stark?

Jag undrar. Vad vore alternativet? Kanske kunde jag lägga mig på marken och dö. Sluta älska min familj. Sluta ta hand om min dotter. Aldrig gå utanför dörren. Sky människor. Sluta andas. Aldrig mer leva igen. Men det fungerar inte så. När man inte förlorat ett barn är det lätt att tänka att man garanterat skulle dö själv om ens älskade barn skulle dö. Så tänkte jag innan det hände mig. Men när det otänkbara sker. Då har man inget val. Man slutar inte andas. Man slutar inte älska. Man slutar inte ta hand om dom man älskar. Stundtals är sorgen och saknaden så outhärdligt plågsam att man önskar att livet kunde ta slut. Men i själva verket är det dom fruktansvärda känslorna man önskar livet ur. Jag vill leva. Jag vill leva ett lyckligt liv med min älskade man och min underbara dotter. Såvida man inte väljer att ta sitt liv så finns inget alternativ.

Evig sorg och saknad är otroligt starka känslor. Men kärlek och lycka. Det är känslor än starkare. Jag drivs vidare i livet, en dag i taget, tack vare kärleken och lyckan i min familj. Sorgen och saknaden finns alltid där. Varje sekund av varje dag. Men på något sätt hanterar man det. Man dör inte. För det mesta är jag lycklig. Ibland är det genomjävligt. Ibland värre än så. Men man överlever. Människan är stark. Starkare än man någonsin kan förstå. Men jag. Jag är bara en människa - precis som du. Jag är inte starkare än någon annan. Jag måste hitta en väg där jag kan överleva. Där jag kan leva. Den enda lösning jag har är att låta tiden gå. Att andas, ta hand om dom jag älskar, klä mig, laga mat. Tillåta mig att sörja och sakna. Förlita mig till kärleken. Men det gör mig inte till en stark person. Bara mänsklig.

William finns alltid med mig. Sorg och kärlek hand i hand. Livet rullar på. Tiden går framåt. En familjemedlem för lite i vår älskade familj.

Framtiden

Den här veckan och föregående har vi verkligen haft fullt upp. Mycket att ordna med inför framtiden. Det är konstigt att tänka tanken att det faktiskt finns en framtid. Tiden har på något sätt stått still sedan lille William dog. Vardagen rullar ju på. Men framtiden har man knappt orkat tänka på. Nu känns det ändå som att vi kan blicka framåt och se ljuset efter det oändliga mörkret. Även om sorgen och saknaden alltid finns där. En del av mig vill inte gå vidare utan William. En annan del vill leva livet till fullo. Göra framtiden och nuet till det bästa för min levande familj. Storasyster behöver få må bra och vara lycklig på alla sätt som går. Så även min älskade make och jag själv. Hur mycket jag än ältar tiden innan William dog. Hur mycket jag än önskar att jag vetat framtiden innan det hände så kan jag inte ändra det förflutna. Vår älskade son är död och han kommer inte tillbaka till oss. Men han finns här. I våra hjärtan. I våra tankar. Runt omkring oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som finns för oss. Som visar sitt stöd och varma medkänsla. Mammor som kommer fram och lägger armen om en under fotbollsträningen. Pappor som kommer fram och pratar i affären. Som vågar prata om sorgen. Om William. Vågar visa sina känslor. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket det värmer.

Jag har fått ännu en nominering i Beautiful Blog Award, den här gången av finaste Ann-Louise (Älskade Ängel). Det värmer i själen. Tack underbara du. Även Ann-Louise har förlorat en liten son. Lille Lucas somnade in i mammas mage. Så orättvist. Så hemskt. Att även Lucas föräldrar har fått gå igenom samma helvete som vi. Det gläder mig så att Lucas snart ska få bli storebror. Önskar er all lycka i världen.

Vill avsluta med några bilder på älskade William. Saknar dig så det värker inom mig.

Fyra månader

Fyra månader idag. Fyra månader av oändlig saknad och sorg. Men också fyra månader av glädje och kärlek så stark. Jag saknar dig så förtvivlat min lille älskling. Varje dag, varje ögonblick och varje sekund önskar jag att du vore här. Du fattas mig. Kommer alltid fattas mig. Livet är så hemskt orättvist. Du hade nog kunnat rulla runt från rygg till mage nu. Suttit med oss vid matbordet. Du hade gett mig ett stort leende varje morgon våra ögon möttes för första gången den dagen. Men du fick aldrig chansen.

Varför? Jag kan fortfarande inte förstå. Varför fick du inte stanna? Det gör så ont. Varje ny dag är en påminnelse om att ditt liv inte fick fortsätta. Jag kan inte förstå. Vägrar förstå. Det som inte fick hända hände ändå. Vårt liv tvingades fortsätta utan dig. Inget i vårt liv kommer någonsin bli sig likt igen. Vi har upplevt dig. Vi kommer aldrig släppa dig. Du har berikat oss med den vackraste av all kärlek. Vi vill inte ha det annorlunda. Du och din syster är det finaste som hänt oss. Så mycket kärlek. Så mycket saknad.

Idag sjöng storasyster en sång för dig. Men det visste du nog redan. Hon sjöng att hon saknar dig. Att hon älskar dig. Att hon önskar att du vore här nu. Hon frågade mig varför du inte kan komma tillbaka. Varför du inte kan få sova i din säng. Döden är sådan. Svår och obarmhärtig. Inget i livet är svårare än döden. Men på samma sätt så enkel. Livet tar slut. Döden är oåterkallelig. Ett faktum som inte går att bortse ifrån. Men känslorna som väller fram är svåra. Så fruktansvärt svåra att hantera. Inga önskningar eller böner kan göra död till liv igen. Det är svårt, för såväl stora som små. Jag vill att du ska veta att storasyster saknar dig så. Hon pratar om dig ofta. Du finns i hennes hjärta och tankar varje dag. Precis som för pappa och mig. På så sätt lever du vidare. För alltid en del i familjen.

Du kommer alltid vara mitt barn, min underbara son. Jag kommer alltid att vara din mamma. En mamma med ett levande barn för lite. Grattis lille gubben. Vi saknar dig så!

Saknad

Sista dagarna har vi haft fullt upp. Vi har fått ett mycket bra och efterlängtat besked. Ett besked som kommer göra vårt liv lite lättare. Rent praktiskt åtminstone. En stor lättnad. Jag har också återgått till studierna, på gott och ont. Mest ont känns det som. Det är tungt. Tankarna är överallt och ingenstans. Inte där dom borde vara åtminstone. Idag var vi och hälsade på William. Väl där såg vi ett hav av vackra blomsterarrangemang. Rosa blommor. Små buketter. Fick genast en ond känsla i maggropen. Nej, inte ännu ett litet barn. Inte ännu ett litet oskyldigt barn som ryckts ifrån sin familj! Ville inte förstå. Efter att ha läst på två av sorgebanden förstod jag. Det var ett litet barn. En liten flicka som somnat in. Jag brast ut i gråt. Kunde inte hejda mig. Det gjorde så ont att ännu ett barn blivit en liten ängel. Så ont så ont. Tänkte på flickans föräldrar. Stackars stackars dom. Tänkte tillbaka på Williams begravning. På våra känslor efter begravningen. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det vi kände då. Men just nu, precis i denna stund känner en annan familj samma känslor som vi gjorde. Obarmhärtig sorg och saknad. Mitt hjärta blöder för lilla Moas familj. Jag hoppas och tror att lilla Moa kommer få det bra i himlen. Tillsammans med vår lille William. Han kanske kan visa henne runt. Han har ju varit där ett tag nu. Snart fyra månader. En evighet. Men på samma gång, bara en liten stund. Det är så svårt. Saknar vår älskade lille son till döds. Saknar hans livliga sparkar inom mig. Hans vackra ansikte. Hans mjuka små händer och fötter. Hans kalla panna och kind. Saknar att få hålla honom i min famn.

En del av mig kan fortfarande inte förstå. William kan inte vara död. Får inte vara död. Han är vår son. Felicias lillebror. Han ska vara här, med oss. Vi är hans familj - hans trygghet. Verkligheten gör så ont i mig. Men hur mycket jag än vägrar att förstå så kvarstår faktum. William är död. Vi kommer inte få honom tillbaka. Ingen längtan. Ingen kärlek. Ingen sorg eller saknad kommer få honom tillbaka igen. Det definitiva gör så ont. Obeskrivligt ont. Du kommer alltid att fattas oss. Vår älskade lille William.

Ingen bebis

Det är ingen hemlighet att vi önskar ännu ett barn i vår familj. Ännu ett barn att älska villkorslöst. Att med öm hand få ta hand om. Där vi får följa uppväxten och framstegen. Att få ta del av allt underbart som det innebär. Ett barn som får samma chans som storasyster. Den chansen storebror aldrig fick. Det är vår stora önskan. Även om vi är oändligt lyckliga med dom två underbara barn vi redan har. Ett barn här. Ett barn i himlen. Så otroligt älskade ni är, små barn.

För två veckor sedan idag kände jag instinktivt att något var annorlunda i min kropp. Jag tog ett graviditetstest. Positivt. Glädjen var så stor. Kanske kanske skulle det bli ett litet barn till i familjen. Kanske skulle det gå vägen. Men all oro kom som ett slag i magen. Missfall. Hjärtfel. Sjukdomar. Och om det nu skulle gå bra hela vägen till mål. Vad händer sen? I vår värld är ett levande barn ett under. I vår värld är oddsen för ett levande barn en på två. Men trots oron så var vi lyckliga. Så väldigt lyckliga.

Dessvärre var inte lyckan långvarig. En vecka senare började jag blöda. Blödningen varade i sex dagar. Nu är det kört, tänkte jag. Det blir ingen bebis. Inget syskon. När blödningen väl slutade tog jag ett nytt graviditetstest. Fortfarande positivt. En gnutta hopp. Kanske var det ändå inte missfall? Samma dag fick jag smärtor i magen och ryggslutet. Oro för utomkvedshavandeskap. Positivt graviditetstest, konstiga blödningar och smärtor i magen. Framför mig såg jag inre blödningar och en bortopererad livmoder. Inga fler barn. Inte biologiska i alla fall.

Så idag blev det akuttid hos läkaren. Där konstaterades missfall och urinvägsinfektion. Kanske också någon annan infektion, det återstår att se. Men inget utomkvedshavandeskap. Konstiga känslor. Lättnad över att inte behöva operera. Över att det inte var någon risk för min hälsa. Men också en stor bedrövelse över att det inte blev någon bebis. Inget syskon. Förstår inte varför det var tvunget hända oss. Det känns som om vi haft nog. Om möjligt saknar jag William än mer nu. Graviditeten blev en påminnelse om den tid då William fortfarande levde. På den tiden då lyckan var total. Då vi fortfarande var lyckligt ovetande om hur graviditeten skulle sluta. Lille underbara älskade William. Åh vad mamma saknar dig.

Vi hade hoppats på ett syskon innan Williams 1-årsdag. Nu blir det inte så. Det var helt enkelt inte vår tur den här gången. Inte vår tid. Men den tiden kommer. Hoppas jag. Önskar jag. Det måste bli så. Vi längtar så.

Min starka mamma

Den här dikten är så fin. Så vacker. Så sann. Skriven av Key Des Ormeaux, översatt av Helen S Wirén.

Min mamma är så stark

det säger faktiskt alla

Men i ensamhet om natten har

jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter

kommer jag tassande på tå

Hon vet inte att jag är där

för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor

och hennes smärta

Jag vakar över min starka mamma

som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende

ett leende som hon tror döljer

Men genom Himlens dörr

ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden

för att hålla mig kvar

Men alla som känner henne vet

att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma

genom Himlens öppna dörr

försöker jag förklara att änglar skyddar mig

nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper

eller lättar bördorna hon bär

Har du möjlighet, gör ett besök

och visa att du håller henne kär

Vad hon än säger

hur hon än mår

Min starka mamma
har ett hjärta fullt av sår