Oro

Idag känner jag oro på riktigt. Det har jag inte gjort förrän nu. En hemsk känsla. Har känt mig trött idag och haft hjärtklappning som vanligt. Inget jag tänkt speciellt på. Men på eftermiddagen kände jag en vidrig känsla. En känsla som jag bara känt en gång förut. Den gången innebar den död. En brinnande svidande känsla på framsidan av livmodern där jag vet att moderkakan sitter även denna gång. Precis samma smärta som när Williams moderkaka fick dödande infarkter. Det gjorde så ont att jag vek mig dubbelt. Det är som om någon tar tag i navelsträngen och riktigt sliter i moderkakan som lossnar från väggen. Precis så känns det.

Lika snabbt som smärtan kom försvann den igen. Efter fem minuters plåga. Nu sitter vi här. Med en hemsk oro. Men vilken hjälp finns det att få om moderkakan faktiskt fått infarkter igen? Ingen alls. Bebisar kan inte överleva i vecka tjugo. Infarkten kan inte göras ogjord.

Oro är direkt sammankopplat med maktlöshet. Och det är precis så vi känner oss nu. Vi är utlämnade till högre makter. Kommer vi få ett levande barn eller ett dött barn? Ingen vet. Det är inte heller något vi kan kontrollera. Vi kan bara be. Be om liv och lycka. Jag anar att detta bara är början på en lång och plågsam oro. En oro som först, i bästa fall, tar slut om 17 långa veckor.

På måndag ringer jag barnmorskan och kräver ett ultraljud. Men väntan tills dess kommer bli lång så lång...

Ultraljud

Det är något speciellt med ultraljud. En nästan magisk upplevelse. Att få se den lille bebisen som drar i navelsträngen, suger på tummen och vänder på sig. Ett mirakel.

För oss är det så mycket mer komplicerat än så. Efter att under just ett ultraljud ha fått det vidrigaste beskedet man kan få. Vårt barn hade dött. Eter att ha tvingats uppleva det beskedet är ett ultraljud inte längre bara magiskt. Det är också en sömnlös natt, oro och ångest. Ända tills man ser hjärtat slå. Då först kan man andas ut. Vid varje ultraljud vi gjort under denna graviditet har jag varit lika säker på att läkaren kommer säga att barnet har dött. Jag väntar bara på orden "Jag hittar ingen hjärtaktivitet". Och varje gång jag inte får höra dom hemska orden blir jag lika förvånad. Detta trots att jag bara en liten stund tidigare kände bebisen sparka. Men det mest plågsamma är inte mina egna känslor inför dessa ultraljud. Det är att se min älskade man plågas av oro. Hans bleka ansikte, svettiga hand och hans ansträngda andhämtning säger allt. Hur hans oro försvinner i en utandning när vi får se att allt är bra.

Före ultraljudet där vi fick veta att William var död var jag aldrig orolig inför ett ultraljud. Inte på riktigt. Visst fanns där en liten tanke på att bebisen kunde vara död, men inte händer det väl mig. Tanken slogs bort lika fort som den kom. Jag kommer aldrig kunna bli samma naiva och lättsinnade människa igen. Ett ultraljud kommer aldrig någonsin bli enbart en underbar stund. Jag har förändrats till en allvarlig person. Kanske är det så när man varit med om mycket elände. Det är en sorg i sig. Att inte längre kunna vara en optimist. Att inte längre kunna se lika lättsamt på livet. Att alltid tvingas se allvaret i alla situationer.

Men idag njuter jag av två ljuvliga buketter tulpaner som jag fått av världens mest underbara dotter och fantastiske make. Nu är våren på ingång. Med hopp om nytt liv. William fattas oss så det värker i bröstet. Men det gläder mig att efter en timmas långt ultraljud få veta att lillebror mår så bra en liten bebis möjligen kan göra inne i mammas mage. En fantastisk Anders Selbing gjorde ultraljudet så noggrant man kan och lugnade oss i vår oro. Samma Anders Selbing som gjorde ett likadant ultraljud för ganska precis ett år sedan med William i magen.

I mitten av juni ska alltså William och Felicia få en liten lillebror. Då blir vi äntligen fem i familjen!

Flicka eller pojke

Jag märker en tendens hos människor omkring oss att ifrågasätta vårt val att ta reda på kön. Både uttryckligen och mellan raderna. Som om det hade med otålighet att göra. Som om det vore något fult. Men så är det inte. För många andra är det ett spännande moment att få veta könet på barnet när det föds. Den stora frågan. "Blev det en flicka eller en pojke?". Ingen ställer någonsin, den kanske mest väsentliga frågan, "Lever eller dog barnet?". En fråga för känslig. Frågeställningen för ohygglig att ens tänkas.

För mig är den enda spännande frågan om barnet kommer få leva eller inte. Måhända vulgärt uttryckt. Men också sanning. Att ta reda på barnets kön är, för mig, att underlätta graviditeten. Att känslomässigt förstå att det finns en liten människa därinne. En människa att älska på samma sätt som mina andra barn. Men också en praktisk fråga. Vems kläder som ska plockas fram igen. Som varsamt ska tvättas, vikas och läggas i små lådor i hopp om att en levande bebis möter oss i juni. Huruvida det är en flicka eller pojke har i övrigt ingen betydelse för mig och min älskade make. Det är en gåta för mig hur en del inte tycks förstå det. Men så är ju hela livet en stor gåta. Människan som det största mysteriet.

Vissa saker är inte socialt acceptabla. Ännu. Att ta reda på kön är en sådan sak. Att tala om det faktum att man har svårt att känna något för sitt ofödda barn är också en sådan sak. När man varit med om det vi varit med om är inget längre tabu. Inga känslor eller val är fel när det gäller en ny graviditet. Skulle jag inte känna så, då skulle jag inte orka. Och jag måste orka. Åtminstone i tjugo veckor till. Sedan börjar en ny del, en ny resa. Med mer sorg eller glädje. Det återstår att se.

Ett litet syskon

Efter ett uppehåll är jag tillbaka igen. Det har hänt mycket i livet. Känslor som väller fram. Oro och förväntan. Sorg som inte kan hållas tillbaka. Som fördjupas och ändrar skepnad. Men också en stor lycka. Men vågar man vara lycklig? Vågar man hoppas?

Ett litet liv växer inom mig. Ett litet syskon till Felicia och William. Om jag vågar tänka framåt. Om jag vågar tänka det som i min värld är ett mirakel, inget mindre än ett mirakel. Om bebisen föds levande, då föds han eller hon ganska precis ett år efter storebror William. Jag går igenom samma faser i samma månader i samma årstider i samma högtider som jag gjorde med William ett år tidigare. Det är en tuff känslomässig kamp. Värst var det nog i början av hösten. Sorgen efter William hade så sakta börjat utvecklas till en känsla som på något sätt gick att leva med. Det gjorde inte lika överjävligt ont längre. En saknad som inte går att beskriva i ord, förstås. Men ändå en sorg hanterbar, något jag aldrig trodde var möjligt. Men den nya graviditeten drog igång en ny fas i sorgen. Där fanns inga rosa moln eller glädjerus som alla andra får uppleva vid en ny graviditet. Ingen omedelbar kärlek till det nya livet inom mig. En enorm ilska. Ska jag, som redan gått gå igenom den vidrigaste av alla öden, inte heller få glädjas åt det nya lilla livet vi blivit välsignade med? Sorgen blev också så ofattbart tung igen. Det gick inte längre att prata om William utan att brista ut i gråt. Besöken vid graven blev fruktansvärt plågsamt tunga. Tårarna verkade inte kunna ta slut. Sorgen och saknaden återigen som knivar i bröstet. Hemska känslor mot det nya barnet. Jag vill ha William. Ingen annan bebis än William.

Varje reaktion vi fick på den nya graviditeten var extremt positiv. En entusiasm som gjorde mig ännu mer arg. Som om alla tyckte att det var så fantastiskt bra att vi skaffar ett "nytt" barn. Ett substitut, en ersättning för William. Människor tycktes tro att nu när vi var gravida igen och skulle få ett levande barn så skulle vi glömma William. Och det vore ju det bästa för oss. Leva som om "det" aldrig hade hänt. Som om William aldrig hade funnits. Ibland hände det till och med att en vissa sa dessa saker rakt ut medan andra visade det genom sin omåttliga entusiasm. Jag kunde inte släppa ilskan. Den var hemsk och vidrig att hantera. Är fortfarande svår att hantera. Jag förstår att alla inte tänker på detta sätt. Att många glada reaktioner säkert är just en glad reaktion för Felicias och Williams syskon. Men dom som tänker eller uttrycker den nya graviditeten som ett steg bort från William föraktar jag. Kommer så alltid att göra.

Jag minns att jag under graviditeten med William sa att jag inte tog något för givet. Det gjorde jag inte heller. Jag insåg redan då att livet var skört. Men hur tänker man efter att faktiskt ha tvingats uppleva det värsta som kan hända? Jag får gång på gång höra att detta är en ny graviditet med nya förutsättningen. Måhända att det stämmer. Eller inte. Det är fortfarande min kropp. Samma kropp och samma blod som gav näring till den moderkaka som hade ihjäl vår älskade son. Samma blod som gav moderkakan dödande proppar. Den här gången kan jag omöjligt se ett levande barn i min famn i juni. Inte heller ett dött barn - konstigt nog. Jag känner mig inte gravid. Tänker mig inte som gravid. Fysiskt är jag förstås så gravid som det bara går. Men i mitt huvud är det annorlunda. Ibland finns där bara en likgiltighet. Inte medvetet. Men som en reaktion på det vi gått igenom. Men med tiden tränger sig oron på. Knackar en obarmhärtigt på axeln. Viskar ord om död och mörker. Om ännu ett barn som ryckts ifrån livet innan det ens har hunnit börja. Men känner jag inte, då kan det heller inte göra ont. Den dagen det händer igen.

Den här graviditeten är inte enkel. Jag hade heller inte förväntat mig att den skulle vara det. Men så mycket mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat ana. Därför kommer vi att göra allt för att jag ska våga känna mer. På torsdag får vi veta om det är en lillasyster eller lillebror därinne. Jag ser fram emot det. Ser fram emot att få handla några plagg till den lille. Jag ber en stilla bön att dessa kläder får användas av en levande bebis. Men snart slår jag bort tanken. Orkar inte tänka för mycket på liv och död.

Halva vägen kvar nu. En dag i taget. Och lagom till förlossningen kanske kanske jag har insett att jag har ett liv inom mig.

Sex månader

Sex hela månader har gått. Sex månader sedan jag för sista gången fick hålla min älskade lille son. Det har varit sex månader av förtvivlan, kärlek, saknad, glädje och sorg. Jag har nog inte accepterat det än. Han får inte vara död. Jag vill inte förenas med det. Inte än.

Så idag ska vi till William och lämna en liten julgran. Storasyster var mycket bestämd med att lillebror måste få ha en julgran i jul. Så så får det bli. En liten julgran till lille William. Julen är den vackraste tid som finns. Barnens högtid. För storasysters skull kommer julen göras så fin som möjligt. Men jag saknar så förtvivlat. Julen i år kommer komma som en påminnelse om vad som borde varit. Men sådan är väl högtiden. Speciellt efter ett litet barns död. Vårt lilla barn.

Sex månader har gått. Jag blickar framåt. Undrar hur jag ska klara av att leva ett helt liv utan min älskade son. Jag vill inte det. Vill inte vill inte. Men det spelar ingen roll vad jag vill. Jag har inget val.

Grattis älskade lille William. Önskar så att du har det bra där du är. Vi tänker på dig hela tiden och längtar efter den dag vi ses igen. Pussar och kramar från mamma

Jag är inte stark

Jag får ofta höra att jag är en stark person. Att jag är stark som andas, bryr mig om andra, klär mig, tar hand om Felicia och lagar mat trots att mitt barn har dött. Att jag tar mig framåt i vardagen. Jag tror på styrkan inom människan. Men att jag skulle vara starkare än någon annan stämmer inte. Måhända att man blir starkare med tiden efter att ha gått igenom något traumatiskt. Man får livserfarenhet. Lär känna sig själv och andra på ett djupare plan. Men. Jag har inte valt detta. Jag kastades ner i den djupaste avgrund när min son dog. Jag hade inget att välja på. Mitt barn rycktes ifrån mig. Jag tvingades in i ett liv utan min son. Jag sökte lösningar och svar. Men faktum kvarstod. Livet skulle aldrig mer bli detsamma. Men jag hade min dotter. Min familj. Mig själv. Tiden står inte still. Tiden kan inte gå bakåt. Den kan bara gå åt ett håll. Jag hade inget att välja på. Har fortfarande inget att välja på. Min familj behöver mig. Jag behöver dom. Jag lever dagen som den kommer. Njuter av dom jag älskar. Gör tråkiga saker såväl som roliga saker. Gör sådant som hör tiden till. Gör det mig stark?

Jag undrar. Vad vore alternativet? Kanske kunde jag lägga mig på marken och dö. Sluta älska min familj. Sluta ta hand om min dotter. Aldrig gå utanför dörren. Sky människor. Sluta andas. Aldrig mer leva igen. Men det fungerar inte så. När man inte förlorat ett barn är det lätt att tänka att man garanterat skulle dö själv om ens älskade barn skulle dö. Så tänkte jag innan det hände mig. Men när det otänkbara sker. Då har man inget val. Man slutar inte andas. Man slutar inte älska. Man slutar inte ta hand om dom man älskar. Stundtals är sorgen och saknaden så outhärdligt plågsam att man önskar att livet kunde ta slut. Men i själva verket är det dom fruktansvärda känslorna man önskar livet ur. Jag vill leva. Jag vill leva ett lyckligt liv med min älskade man och min underbara dotter. Såvida man inte väljer att ta sitt liv så finns inget alternativ.

Evig sorg och saknad är otroligt starka känslor. Men kärlek och lycka. Det är känslor än starkare. Jag drivs vidare i livet, en dag i taget, tack vare kärleken och lyckan i min familj. Sorgen och saknaden finns alltid där. Varje sekund av varje dag. Men på något sätt hanterar man det. Man dör inte. För det mesta är jag lycklig. Ibland är det genomjävligt. Ibland värre än så. Men man överlever. Människan är stark. Starkare än man någonsin kan förstå. Men jag. Jag är bara en människa - precis som du. Jag är inte starkare än någon annan. Jag måste hitta en väg där jag kan överleva. Där jag kan leva. Den enda lösning jag har är att låta tiden gå. Att andas, ta hand om dom jag älskar, klä mig, laga mat. Tillåta mig att sörja och sakna. Förlita mig till kärleken. Men det gör mig inte till en stark person. Bara mänsklig.

William finns alltid med mig. Sorg och kärlek hand i hand. Livet rullar på. Tiden går framåt. En familjemedlem för lite i vår älskade familj.

Framtiden

Den här veckan och föregående har vi verkligen haft fullt upp. Mycket att ordna med inför framtiden. Det är konstigt att tänka tanken att det faktiskt finns en framtid. Tiden har på något sätt stått still sedan lille William dog. Vardagen rullar ju på. Men framtiden har man knappt orkat tänka på. Nu känns det ändå som att vi kan blicka framåt och se ljuset efter det oändliga mörkret. Även om sorgen och saknaden alltid finns där. En del av mig vill inte gå vidare utan William. En annan del vill leva livet till fullo. Göra framtiden och nuet till det bästa för min levande familj. Storasyster behöver få må bra och vara lycklig på alla sätt som går. Så även min älskade make och jag själv. Hur mycket jag än ältar tiden innan William dog. Hur mycket jag än önskar att jag vetat framtiden innan det hände så kan jag inte ändra det förflutna. Vår älskade son är död och han kommer inte tillbaka till oss. Men han finns här. I våra hjärtan. I våra tankar. Runt omkring oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som finns för oss. Som visar sitt stöd och varma medkänsla. Mammor som kommer fram och lägger armen om en under fotbollsträningen. Pappor som kommer fram och pratar i affären. Som vågar prata om sorgen. Om William. Vågar visa sina känslor. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket det värmer.

Jag har fått ännu en nominering i Beautiful Blog Award, den här gången av finaste Ann-Louise (Älskade Ängel). Det värmer i själen. Tack underbara du. Även Ann-Louise har förlorat en liten son. Lille Lucas somnade in i mammas mage. Så orättvist. Så hemskt. Att även Lucas föräldrar har fått gå igenom samma helvete som vi. Det gläder mig så att Lucas snart ska få bli storebror. Önskar er all lycka i världen.

Vill avsluta med några bilder på älskade William. Saknar dig så det värker inom mig.