Hösten

Nordliga vindar drar in över Sverige. Höst. Mörker. Kyla. Men också med hopp. Hoppfullhet om en framtid ljus och klar. Där den godhet jag tror på får genomsyra livet. Där också sorgen förändrar skepnad. Saknaden blir lättare att leva med. Även om såväl sorgen som saknaden efter vår älskade lille William alltid kommer finnas där. Även om kärleken och glädjen till vår underbara son för alltid kommer leva i våra hjärtan. Och jag vill inte ha det annorlunda. Han är vår son. Storasysters lillebror. För alltid en av oss.

Höst. En tid för familjen. En tid att tillsammans få krypa upp i soffan med en varm kopp te och tända ljus. En tid för svampplockning. Långa promenader i den klara luften. En tid för vackra färger och mysiga regndagar. Också en tid för lilla stumpans favoritsysselsättning. Pyssel med familjen. Men. Också en höst, ännu en årstid utan William. Utan vår älskade lille bebis. Saknaden är så stor. Så förtvivlat stor.

Ikväll satt vi bänkade framför kommersiella Idol. Lagom familjeunderhållning. Med min makes värme på ena sidan och lillstumpan liggandes i mitt knä. Doften av hennes hår mot min kind. Det bästa som finns. Är också och hälsar på vår underbara släkt. En bra inledning på hösten. En välbehövd time out för oss alla. Inte allra minst för älskade lilltjejen. Hon är så otroligt glad. Skuttar omkring, dansar, ritar. Då är jag glad. Hennes ögon glittrar. Då känner jag lugn. Min lilla ögonsten. Din lycka är min. Önskar att lillebror har det lika bra där han är nu. Men det är jag övertygad om. Lillebrors ögon glittrar ikapp med storasysters. Jag är verkligen världens lyckligaste mamma. Jag har två fantastiska barn. Så fantastiska att orden inte räcker till. Meningen med livet.

Varje dag är en gåva

Busfabriken idag. Underbar familjeaktivitet enligt min mening. Att bara ägna sig åt varandra, leka och få motion på samma gång. Hur bra som helst. Felicia gillar det så mycket att hon aldrig vill ta av sig det färgglada armbandet man får vid betalning av inträdet. Underbara lilla Felicia. Jag misstänker att alla besök på just busfabriken har bidragit till min fysiska hälsa och minskade mått. Det är jag tacksam över.

Igår ville storasyster åka och hälsa på lillebror. Det var ett tag sen sist och vi behövde se om hans blommor. Med en varsin glass i handen satte vi oss på bänken. Felicia vattnade blommor. Pratade en stund med lillebror. Plockade de finaste stenar hon kunde finna och la bredvid lillebrors blomma. En mysig stund. Måhända att det låter konstigt. Hur kan man ha det mysigt vid sin sons och lillebrors grav? Men sorgen och saknaden är så mycket mer än mörker. Det är en kärlek och värme så stark. Att få en stund tillsammans - alla fyra i familjen. Det är ovärderligt. Många kanske tror att det är en dramatisk stund. En stund av oändliga tårar och ångest. Och visst kan det vara det för många. Men för oss är det en mysig stund. En stund att tänka. En stund att känna Williams närvaro. En stund av såväl skratt som tårar. Där allt är accepterat. Sorg som glädje. Jag tror inte William skulle vilja att vi endast kände sorg. Att vi bara grät. Han är en bebis. Vår bebis. Och bebisar behöver kärlek, värme och glädje. Det ger vi honom.

Idag har varit en konstig dag. Glada besked. Andra besked. Sådana som suger väl behövda krafter. Men sådant är väl livet. I varje fall vårt liv. Men jag klagar inte. Jag har den mest fantastiska familj. Vägrar rubba min tro om godheten. För den finns. Den finns i min dotter. I min son. I min man. I allt vackert och underbart i livet. I människor omkring oss. Livet är verkligen en gåva. Inget som sker kommer någonsin ändra den grundläggande tron inom mig. Jag njuter av att leva. Njuter av varje sekund tillsammans med dom jag älskar. För jag vet att tiden är dyrbar. Ett ögonblicks skillnad, och allt kan förändras för alltid. En vetskap, ett minne och en saknad som påminner mig varje dag. Jag önskar så att andra värderar livet som det bör värderas. Varje dag. Varje sekund.

Förnuft och känsla

”Jag vill inte lämna honom här, vill inte åka hem utan honom”. Mina ord dagen innan vi skulle lämna sjukhuset utan vår son. Den mest hemska känsla en mamma kan känna. Jag skulle lämna mitt barn – för alltid. Skulle aldrig mer få se honom igen. Aldrig mer hålla. Krama. Pussa. Aldrig mer känna hans lena hud mot min. Jag ville inte. Ville hellre dö än lämna honom. Jag minns svaret jag fick. Min underbara barnmorska Nejla sa lugnt att vi visst kunde ta med honom hem, om vi ville. En stunds tystnad. Undrade om jag hade hört rätt. Ta med honom hem? En död bebis? Såg det framför mig. I bilen på väg hem. Hemma i soffan. Liggandes i sin säng som vi bäddat så fin till honom. Så underbart. Men nej, vilken absurd tanke. Inte kan man väl göra så? Det vore ju närmast rubbat. Folk skulle ju tro att man hade tappat förståndet helt. Tänk om man skulle möta någon på vägen. En granne, en bekant. Som vill se vår efterlängtade lilla bebis. Och visst skulle dom få se en bebis. Men en död sådan. Det vore ju helt bisarrt. Nej. Det går inte. Så vi svarade nej. Som om det inte vore ett alternativ. Känslan sa en sak. Förnuftet en annan. Förnuftet slog bort känslan utan att ens ha känt efter.

Vad jag ångrar det nu. Ja, det vore ytterst konstigt. Folk skulle säkert tro att vi helt hade tappat fattningen. Men fick jag göra om allt igen. Då hade jag inte brytt mig. Andra hade fått tycka precis vad dom hade velat. Man ska inte döma andra innan man gått i deras skor. Har man inte förlorat ett barn så kan man omöjligt förstå. Hur saker som verkar helt vansinniga kanske är det mest naturliga i världen. Jag minns när min morfar berättade om när hans farmor dog. Hon dog i hemmet. Där fick hon ligga i en vecka. I en säng i vackra kläder. Med ett tänt ljus på bordet bredvid. Hela släkten fick möjlighet att ta avsked. Prata och hålla om. Det gav en förståelse. En förståelse om att livet faktiskt var slut. Vad döden innebär. Att farmor verkligen var död. Varje dag den veckan sprang morfar hem från skolan för att få en stund med sin farmor. På den tiden var det inget konstigt. Det var bara så man gjorde. Innan William dog tyckte jag att det lät absurt. Konstigt. Kanske lite skrämmande. Ha en död människa i sitt hem under så lång tid? Nej usch, tänkte jag. Det jag inte förstod då. Eller åtminstone inte funderade över var att det faktiskt var hans älskade farmor som låg där. Död eller ej. Människan behöver få ta avsked. Behöver få förstå. Döden är en svår sak. Att få bearbeta är en otroligt viktig del. Faktiskt livsnödvändig.

Jag önskar så att jag inte hade slagit bort förslaget så lättvindigt. Önskar att jag hade funderat över det. Inte tänkt så rationellt. Jag önskar att vi hade tagit med William hem. Om så bara för några timmar. Det gör ont i mig att han aldrig fick ligga i sin säng. Inte fick åka i vår bil. Att han aldrig fick vara hemma, utanför magen. Men sånt är väl livet. Fyllt av ångerfyllda val och tveksamhet. Det är så lätt att veta sanningen med facit i hand. Då var vi i chock. Kunde inte tänka klart. Än mindre känna efter ordentligt. Nu vet vi. Men nu är det för sent.

Andra får gärna tycka att jag är tokig. Skvatt galen rent av. Men jag är bara en mamma, som vilken annan mamma som helst, som förlorat sitt barn. Allt är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara tokig för att man tar med sin lilla döda bebis hem. Sorgen är svår att leva med. Ångesten likaså. Men värst av allt är nog ångern. Och saknaden. Över hur det borde ha varit. Hur vi borde gjort. Kanske hade det känts lite bättre i ett blödande mors hjärta. Men det får jag aldrig veta.

Saknar dig lille William. Saknar dig så mycket att det värker i bröstet.

Meningen i livet

Idag pratade jag med en ängel. En av dom finaste människor jag träffat. Ett underbart stöd. Önskar fler människor vore som hon. Skogsvandring och kantarellplock på schemat idag. Härligt med frisk luft och motion. Felicia flyger fram mellan träd och buskar. Inget klag. Bara glada miner. Ända tills lillebror dyker upp i hennes tankar. Gråter tränger fram. Vill inte ge sig. Sorgeskrik med lillebrors namn. Hjärteskärande. Men svamp hittade vi.

En stunds andrum. Från den ständigt stressande världen vi lever i. Med måsten och ångestfyllda känslor. Tystnaden. Nästan obehagligt till en början. Så van vid den susande trafiken. Men sedan, efter en stund. Så fridfullt och rogivande. Tänker på William. Önskar så att han hade varit med oss. Suttit i en bärsjal på min eller pappas mage. Så mysigt det hade varit. Underbart. Men vi kommer alltid vara en person för lite i vår familj. Vad vi än gör. Vart vi än går.

En del tycks tro att vi glömt vår son och lillebror när vi gör något speciellt. "Vad bra att ni hittar på saker så ni inte bara sitter hemma och sörjer" får vi höra. Nej, så fungerar det inte. Sorgen bär vi med oss överallt. William finns alltid där. Hemma - i skogen. Det har ingen betydelse. Skillnaden är att hemma tillåts man gråta när man behöver gråta. Bara lägga sig på sängen när orken sinar. Det går inte när man är borta. Och det blir än jobbigare. Men att få komma ut i skogen eller göra det vi tycker om. Det är befriande. På samma sätt som det var innan William dog. Men saknaden finns där. Överallt och ingenstans.

Att röra sig bland människor är jobbigt. Oerhört påfrestande. Främlingar, bekanta, gravida, små bebisar. Till och med vänner och släkt. Det kan vara enormt ångestframkallande. Jag har svårt för röriga platser. Där kan jag inte tänka. Stressade människor i ett skrämmande virrvarr. Som på något sätt glömt bort det vackra i livet. Meningen i livet. Allt handlar om att passa tider. Materiella ting. Jag lyssnar till konversationer där någon tycker att världen gått under för att den där tröjan var slut. Eller ångesten över att man gått upp två kilo under semestern. Betyder inte livet mer än så? Om ångest är två kilo eller en tröja som tagit slut, ja då har man inte mycket att oroa sig över. Då blir jag ledsen. Meningen med livet har gått förlorad. Det vackra. Livets innebörd har förintats i den vardagliga stressen. Röriga platser och stressade människor ger mig panikkänslor. Jag behöver lugn. Behöver få tänka. Bara få finnas.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag ändå, på något sätt, är lyckligt lottad. Jag förstår. Jag vet så mycket mer nu. Efter allt jag varit med om. Meningen med livet. Det har jag lärt mig. En hård väg. Men jag har lärt mig. Aldrig mer ska jag beklaga mig över meningslösa saker. Aldrig ska jag ta något eller någon för givet. Vår lille William har lärt oss så mycket. Gett mig en insikt utan dess make. Tänk att en så liten människa som levt så kort har lärt oss så mycket. Det är fantastiskt. Underbara lille William. Han fanns av en orsak. Han hade en mening större än livet. Större än döden.

En stor bukett blommor

Det är så många jag vill tacka. Så många som hjälpt oss. Som finns i mina tankar många gånger varje dag. Det finns ondska i världen. Men det finns också godhet. En godhet som saknar motstycke. Den sortens godhet som fyller hjärtat med tacksamhet. Därför vill jag ägna detta inlägg till dom som hjälpt oss. Stöttat oss. Som gjort allt för att lätta vår sorg.

William hade just fötts och vi fortfarande låg på rum 44. Lilla storasyster skulle komma och hälsa på sin älskade lillebror. Inte på det sätt vi hade önskat och trott. Nu fanns där istället en oro så stark. Vi visste inte hur Felicia skulle klara mötet med sin döde lillebror. Hennes enorma längtan efter en levande William. Nu var han död. Hur ska ett sådant möte gå till? Vi hade inga redskap att ta till. Ingen erfarenhet. Bara oro. Men då. Mitt i vårt kaos. Då kom en fantastisk människa från sjukhusets Barntraumateam. Som stöttade oss. Som fanns där för Felicia. Förberedde henne på det möte hon för alltid kommer att minnas. Ovärderligt. En person som inte bara fanns där för oss utan även för vår närmaste släkt i mötet med oss och William. Önskar att fler människor vore som de anställda på Barntraumateamet i Norrköping. Ni betyder så mycket. Ert stöd gör skillnad. Gör sorgen för både barn och vuxna lite lättare att bära. Jag kan inte nog beskriva min tacksamhet för det ni gjorde för Felicia och oss.

Efter förlossningen - mitt i vårt inre kaos. När alla känslor var i uppror. Förstod fortfarande inte vad som hänt. Då kommer vår kurator för ett första besök. Stöttar oss. Finns för oss i vår svåra sorg. Som har funnits för oss sedan dess. Där kan vi älta. Prata. Ventilera. Det känns alltid bättre efter våra besök. Kontakt med en kurator är något alla i sorg borde få. Har hört att inte alltid så är fallet. Om inte hoppas jag att sjukhusen tänker om. Det är ett stöd alla i sorg borde få möjlighet till.

Williams begravning. En miljon tankar och känslor. Ville inte begrava vår lille son. Ingen förälder ska någonsin behöva begrava sitt barn. Aldrig. Men vi var tvungna. Vi ville ändå göra begravningen så vacker vi bara kunde. En stund som speglade vår kärlek till William. Även om vi visste att det inte var möjligt. Även där mötte vi en underbar människa. Vår präst Marie. Hon lyssnade. Fanns där för oss. Så varm. Så god. Ett stöd vi så väl behövde i våra svåra vägskäl inför begravningen. Hon gjorde Williams begravning till ett otroligt vackert minne. För det är vi otroligt tacksamma.

Underbara Carina på Östgöta Begravningsbyrå. Som tog så väl hand om oss. Om William. Om begravningen. Som även hon lyssnade. Fanns där för oss. Som många gånger tar hand om små, döda, barn. Barn precis som William. En ork och ett engagemang utan dess like. Som ordnar med begravning och dödsannons. Som klär dom små. Kistlägger dom. Och inte allra minst tar hand om dom anhöriga.

Mitt stora stöd under första delen av min förlossning. Min barnmorska Nejla. Hur hade jag orkat utan dig? Ett ovärderligt stöd. Som tog så väl hand om mig. Om oss. Som gav mig orken att kämpa. Andra delen av förlossningen fanns barnmorskan Pernilla där. Så trygg. Lugnade mig i den traumatiska förlossning jag gick igenom. Som förlöste min älskade son. Som kämpade när vår älskade son fastnade. Som kom och kramade om mig när jag några timmar efter förlossningen vaknade till ur mitt töcken. Också ett enormt tack till förlossningsläkare Nina som fanns för oss före och efter förlossningen. Som gav oss alla provsvar. En trolig förklaring till Williams död. Som med sin erfarenhet och sitt lugn har hjälpt oss på alla sätt. Varmaste tack till alla barnmorskor, sköterskor och läkare som tog så väl hand om oss under vår vistelse på förlossningen.

Felicia slutade egentligen dagis innan William föddes. Men hennes lillebror dog. Vi kände att hennes älskade dagis skulle betyda mycket för henne. Att hon inte skulle behöva hantera två svåra avsked på en och samma gång. Då gav dagispersonalen lilla Felicia möjligheten att få gå en vecka till. En otroligt viktig vecka för storasyster. Hon fick träffa sina vänner och fröknar. Jag är så tacksam för att Felicia gavs den veckan. Så tacksam för att ni fanns för henne när hon behövde er.

Vår släkt har funnits vid vår sida på ett ovärderligt sätt. Stöttar oss. Hjälper oss i vår svåra sorg. På alla tänkbara vis. Så otroligt glad att ni finns. Att vi har er.

Vill också tacka alla vänner som har hört av sig. Visat sitt stöd. Som har ringt. Skickat meddelanden, blommor, dikter och kort. Alla änglamammor som delat med sig av sina erfarenheter. Som har stöttat och delat vår sorg.

Vill sända er alla den finaste bukett blommor. Ni betyder så mycket för oss. Man vill så gärna vara oberoende. Men i en sorg som denna tvingas man erkänna att man är beroende av allt stöd som finns. Och det har ni gett oss. På finast möjliga sätt. Ni har visat oss att det finns godhet i världen. Mitt i allt det onda.

Till sist vill jag nämna de människor som står mig allra närmast. Min fantastiska make. Min underbara lilla dotter. Som står ut med mig. Som ger mig gränslös kärlek. Som delar all glädje och sorg med mig. Jag är också så tacksam för att ha fått den finaste ängeln. Vår lille William. Jag är så lycklig som har er. Ni betyder allt.

Ensamhet

Ensamhet. För vissa är ensamhet något positivt. En stund att få skingra sina tankar. Lyssna till de röster man annars inte hör. Ett andrum. För mig är ensamhet numer en rädsla. En gnagande ond känsla. En kall stund. Tankar som inte är värda att tänka. Smärta utan slut. Alla känslor som lagts på is. Locket som lagts på. Kanske för andras skull. Kanske för min. Ensamheten lyfter locket. Släpper fram alla tankar som jag inte vågat tänka. Alla känslor jag inte vågat känna. Inte velat visa. Ensamheten är mörk och kall. Ingen att prata med. Ingen som kramar om mig när jag så väl behöver en kram. Bara kall mörk ensamhet.

Felicia gråter ofta. Mitt i leken. När hon sitter i mitt knä. När hon ska sova. När hon stannar och ser på fotot på bänken. Saknar sin lillebror. En ilska och längtan så stark. Jag försöker trösta, allt jag bara förmår. Klappar, kramar, pussar, pratar. Det hjälper föga. Ett leende. Men bakom leendet döljer sig något annat. Sorg. Samma sorg som den vi känner. Men det hon känner gör mig ondare än min egen sorg. Att inte kunna ta bort det onda inom henne. Ett medfött behov av att hjälpa sitt barn. Men när inte ens jag, hennes mamma, kan ta bort det onda. Vad ska man då ta sig till? En hemsk känsla. Maktlöshet. Samma känsla jag upplevt mången gång förr. Vill inte att du ska må dåligt mitt lilla barn. Även om jag förstår att det tar tid. Din sorg behöver få finnas. Precis som min. Det måste få ta den tid som behövs. Men ändå. Önskar så att jag kunde göra allt bra igen. Att jag kunde ta bort sorgsenheten i dina vackra ögon. Men det går inte. Hur mycket vi än pratar. Hur mycket vi än klappar, kramas, pussas. Din sorg är min. Min älskade lilla dotter.

Därför lägger jag locket på. När hon mellan sin gråt leker och mår bra. Då kan jag inte förmå mig själv att släppa på mina känslor. Vill inte göra henne illa genom att se sin mamma gråta. Vill att hon ska få njuta av dom lyckliga stunder livet har att ge henne. Gud vet att hon behöver dom. Efter allt hon gått igenom. Mer än någon i världen någonsin ska behöva gå igenom. Lilla älskade. Därför blir min ryggsäck tung att bära. Outhärdligt tung. När gråten kommer, då kommer den med besked. När ensamheten infinner sig. Då kommer alla känslor. Alla känslor jag begravt djupt inom mig själv. För att klara av vardagen. För att inte känna för mycket vid fel tillfälle. För att inte göra min lilla dotter illa. Ibland när hon gråter, då gråter jag. Hennes känslor och ord är så starka att ingen människa på jorden skulle kunna vara oberörd.

"Mamma. Jag hatar att William måste vara död. Det är orättvist!", är orden jag fick höra medan Felicia och jag lagade middag idag. Jag svarar att jag vet. Jag förstår vad hon känner. Det är orättvist. Så väldigt orättvist. "Men vet du vad mamma, William fanns för att vi tyckte om honom så mycket.". Ord så sanna. Han kom av kärlek. Han levde av kärlek. Det han lämnat efter sig är kärlek. En enorm kärlek. Storasyster så klok. Många gånger mer vis än alla vuxna i världen. Underbara lilla barn. Så tacksam för att du finns.

Men nu sitter jag här. I ensamhet. Mörker och elände. Känslor som löper amok. Önskar att allt kunde bli som det skulle varit. Önskar att jag kunde trolla bort all smärta i min dotters ögon. I min mans ögon. Men det går inte. Jag kan inte. Återigen maktlöshet. Jag är en liten människa i en stor mörk värld. En liten betydelselös människa i evigheten. Ändå känner jag så starkt. Känslor som ingen vill känna. Som inte ger mig utrymme att andas.

Kan du inte komma tillbaka? Snälla lilla underbara du. Jag behöver dig. Vi behöver dig. Om du vore här skulle ensamhetens mörker försvinna. Storasysters sorgsna ögon skulle lysa klara. Precis som du gör nu. På himlens mörka himmel. En stjärna. Den vackraste av dom alla. Lille William. Älskade lille William.

Ånger

Ånger är en hemsk känsla. En känsla som inte vill ge med sig. Jag vet att jag inte borde älta. Men det går inte. Varför åkte jag inte in till sjukhuset tidigare? Varför lyssnade jag inte på min intuition? Varför höll jag inte William i min famn medan han var varm? Det gör så ont. Ånger blir till skuld. Skuld till ånger. I en oändlig ond cirkel. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Helgen innan William dog kände jag instinktivt att något var fel. Min intuition brukar inte svika mig. Jag å andra sidan. Jag sviker ofta min intuition. Förnuftet sätter sig på tvären. Vill inte förenas med mina känslor. "Det kan inte stämma, sannolikheten är så liten. Statistiken säger ju att..." och så vidare. Men jag har lärt mig. Skuld och ånger ger insikt. Förståelse. En förståelse djupare än intellektet. Sorgen har lärt mig. Aldrig mer kommer jag svika min intuition. Aldrig mer. Men det förändrar inte det förgångna. Historian är skriven i sten. William är död. Inget jag gör kan få honom tillbaka igen.

Min intuition gjorde att vi åkte till förlossningen. Fyra dagar före beräknat förlossningsdatum. Jag hade en hemsk huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Jag mådde illa. Kände mig hemskt sjuk. Bebis hade inte rört sig på länge. Han var obehagligt lugn. Intuitionen sa mig att något var fel. Något var fel med bebis i magen. Väl på förlossningen sattes CTG. Man kunde mäta en viss värkfrekvens. Svaga värkar. Bebis hjärtljud. Som slog onormalt högt. Jag vet sen tidigare graviditet. Kanske hade bebisens hjärtljud kunnat komma upp i samma frekvens om den rört sig mycket. Men det gjorde han inte. Han var lugn. Ändå fick vi höra att allt var bra. Det var normala hjärtljud. Bra accelerationer. Min intuition sa mig något helt annat. Så vi frågade om vi kunde få ett ultraljud för att se så allt var bra. Svaret vi fick gnager mig än. "Läkaren är iväg på kejsarsnitt och kurvorna ser normala ut. Så det är ingen idé att vänta. Ni kan åka hem". Förnuftet i strid mot känslan. Något är fel. Men när barnmorskan säger att allt är bra, då har hon ju rätt. Jag tog det ödesdigra beslutet att lyssna till barnmorskan. Förnuftet. Åkte hem. Utan ultraljud. Utan en extrakoll. Ett beslut jag tog - orsaken till min ånger. Kanske hade det gjort skillnaden mellan liv och död. Kanske inte. Ett svar jag aldrig får. En skuld jag för alltid kommer få leva med.

Alla värkar jag hade veckan innan William dog. Med två minuters mellanrum. Som gjorde ont. Men inte tillräckligt för att åka till förlossningen, ansåg jag. När det är dags, då kommer jag veta, tänkte jag. Än en gång. Förnuft före känsla. Jag borde åkt in. Men det gjorde jag inte. Trots min mans och mors envisa tjat lyssnade jag inte. Jag tänkte förnuftigt. Ett riktigt förlossningsarbete gör riktigt ont. Det gjorde det inte nu. Jag lyssnade inte. Jag åkte inte in till sjukhuset. Försökte inte ens rädda livet på min son. Det kommer jag få leva med. En evig ånger. Hade jag bara lyssnat. Då hade han nog levt idag. Det gör ont. En smärta över bröstet. Ånger. Skuld.

Önskar så att jag hade fått upp William på bröstet när han föddes. Men jag var så rädd. En rädsla så hemsk. En skuld utom denna värld. Hur kan jag känna så för mitt eget barn? Hur kan jag vara rädd för min egen älskade lille son? Jag måste vara en hemsk person. Utan ryggrad. Därför sa jag nej. Jag ville inte få upp honom på bröstet. Åh vad jag ångrar det idag. Önskar så att jag hade valt annorlunda. Önskar att jag hade fått känna min sons kropp mot min, varm. Men hur mycket jag än önskar. Hur mycket jag än ångrar får jag aldrig den stunden tillbaka. Det gör mig ont. Så ont.

Det sägs att man inte ångrar det man gjort - bara det man aldrig gjorde. När man förlorar sitt barn blir detta så nära en sanning man kan komma. Önskar att någon kunde berättat detta för mig innan vi förlorade vårt barn. Nu sitter jag här. Med minnen jag önskar jag hade. Med en död son som kunde ha levt. Med ångesten och skulden. En tungt tryck över bröstet. Känslor så ofantligt tunga att bära. Om man bara kunde vrida tillbaka klockan. Då hade vi kanske haft vår lille William här. Älskade lille son - älskade lille lillebror. Ånger och skuld så tung. Men med en kärlek än tyngre.