Meningen i livet

Idag pratade jag med en ängel. En av dom finaste människor jag träffat. Ett underbart stöd. Önskar fler människor vore som hon. Skogsvandring och kantarellplock på schemat idag. Härligt med frisk luft och motion. Felicia flyger fram mellan träd och buskar. Inget klag. Bara glada miner. Ända tills lillebror dyker upp i hennes tankar. Gråter tränger fram. Vill inte ge sig. Sorgeskrik med lillebrors namn. Hjärteskärande. Men svamp hittade vi.

En stunds andrum. Från den ständigt stressande världen vi lever i. Med måsten och ångestfyllda känslor. Tystnaden. Nästan obehagligt till en början. Så van vid den susande trafiken. Men sedan, efter en stund. Så fridfullt och rogivande. Tänker på William. Önskar så att han hade varit med oss. Suttit i en bärsjal på min eller pappas mage. Så mysigt det hade varit. Underbart. Men vi kommer alltid vara en person för lite i vår familj. Vad vi än gör. Vart vi än går.

En del tycks tro att vi glömt vår son och lillebror när vi gör något speciellt. "Vad bra att ni hittar på saker så ni inte bara sitter hemma och sörjer" får vi höra. Nej, så fungerar det inte. Sorgen bär vi med oss överallt. William finns alltid där. Hemma - i skogen. Det har ingen betydelse. Skillnaden är att hemma tillåts man gråta när man behöver gråta. Bara lägga sig på sängen när orken sinar. Det går inte när man är borta. Och det blir än jobbigare. Men att få komma ut i skogen eller göra det vi tycker om. Det är befriande. På samma sätt som det var innan William dog. Men saknaden finns där. Överallt och ingenstans.

Att röra sig bland människor är jobbigt. Oerhört påfrestande. Främlingar, bekanta, gravida, små bebisar. Till och med vänner och släkt. Det kan vara enormt ångestframkallande. Jag har svårt för röriga platser. Där kan jag inte tänka. Stressade människor i ett skrämmande virrvarr. Som på något sätt glömt bort det vackra i livet. Meningen i livet. Allt handlar om att passa tider. Materiella ting. Jag lyssnar till konversationer där någon tycker att världen gått under för att den där tröjan var slut. Eller ångesten över att man gått upp två kilo under semestern. Betyder inte livet mer än så? Om ångest är två kilo eller en tröja som tagit slut, ja då har man inte mycket att oroa sig över. Då blir jag ledsen. Meningen med livet har gått förlorad. Det vackra. Livets innebörd har förintats i den vardagliga stressen. Röriga platser och stressade människor ger mig panikkänslor. Jag behöver lugn. Behöver få tänka. Bara få finnas.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag ändå, på något sätt, är lyckligt lottad. Jag förstår. Jag vet så mycket mer nu. Efter allt jag varit med om. Meningen med livet. Det har jag lärt mig. En hård väg. Men jag har lärt mig. Aldrig mer ska jag beklaga mig över meningslösa saker. Aldrig ska jag ta något eller någon för givet. Vår lille William har lärt oss så mycket. Gett mig en insikt utan dess make. Tänk att en så liten människa som levt så kort har lärt oss så mycket. Det är fantastiskt. Underbara lille William. Han fanns av en orsak. Han hade en mening större än livet. Större än döden.