Förnuft och känsla

”Jag vill inte lämna honom här, vill inte åka hem utan honom”. Mina ord dagen innan vi skulle lämna sjukhuset utan vår son. Den mest hemska känsla en mamma kan känna. Jag skulle lämna mitt barn – för alltid. Skulle aldrig mer få se honom igen. Aldrig mer hålla. Krama. Pussa. Aldrig mer känna hans lena hud mot min. Jag ville inte. Ville hellre dö än lämna honom. Jag minns svaret jag fick. Min underbara barnmorska Nejla sa lugnt att vi visst kunde ta med honom hem, om vi ville. En stunds tystnad. Undrade om jag hade hört rätt. Ta med honom hem? En död bebis? Såg det framför mig. I bilen på väg hem. Hemma i soffan. Liggandes i sin säng som vi bäddat så fin till honom. Så underbart. Men nej, vilken absurd tanke. Inte kan man väl göra så? Det vore ju närmast rubbat. Folk skulle ju tro att man hade tappat förståndet helt. Tänk om man skulle möta någon på vägen. En granne, en bekant. Som vill se vår efterlängtade lilla bebis. Och visst skulle dom få se en bebis. Men en död sådan. Det vore ju helt bisarrt. Nej. Det går inte. Så vi svarade nej. Som om det inte vore ett alternativ. Känslan sa en sak. Förnuftet en annan. Förnuftet slog bort känslan utan att ens ha känt efter.

Vad jag ångrar det nu. Ja, det vore ytterst konstigt. Folk skulle säkert tro att vi helt hade tappat fattningen. Men fick jag göra om allt igen. Då hade jag inte brytt mig. Andra hade fått tycka precis vad dom hade velat. Man ska inte döma andra innan man gått i deras skor. Har man inte förlorat ett barn så kan man omöjligt förstå. Hur saker som verkar helt vansinniga kanske är det mest naturliga i världen. Jag minns när min morfar berättade om när hans farmor dog. Hon dog i hemmet. Där fick hon ligga i en vecka. I en säng i vackra kläder. Med ett tänt ljus på bordet bredvid. Hela släkten fick möjlighet att ta avsked. Prata och hålla om. Det gav en förståelse. En förståelse om att livet faktiskt var slut. Vad döden innebär. Att farmor verkligen var död. Varje dag den veckan sprang morfar hem från skolan för att få en stund med sin farmor. På den tiden var det inget konstigt. Det var bara så man gjorde. Innan William dog tyckte jag att det lät absurt. Konstigt. Kanske lite skrämmande. Ha en död människa i sitt hem under så lång tid? Nej usch, tänkte jag. Det jag inte förstod då. Eller åtminstone inte funderade över var att det faktiskt var hans älskade farmor som låg där. Död eller ej. Människan behöver få ta avsked. Behöver få förstå. Döden är en svår sak. Att få bearbeta är en otroligt viktig del. Faktiskt livsnödvändig.

Jag önskar så att jag inte hade slagit bort förslaget så lättvindigt. Önskar att jag hade funderat över det. Inte tänkt så rationellt. Jag önskar att vi hade tagit med William hem. Om så bara för några timmar. Det gör ont i mig att han aldrig fick ligga i sin säng. Inte fick åka i vår bil. Att han aldrig fick vara hemma, utanför magen. Men sånt är väl livet. Fyllt av ångerfyllda val och tveksamhet. Det är så lätt att veta sanningen med facit i hand. Då var vi i chock. Kunde inte tänka klart. Än mindre känna efter ordentligt. Nu vet vi. Men nu är det för sent.

Andra får gärna tycka att jag är tokig. Skvatt galen rent av. Men jag är bara en mamma, som vilken annan mamma som helst, som förlorat sitt barn. Allt är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara tokig för att man tar med sin lilla döda bebis hem. Sorgen är svår att leva med. Ångesten likaså. Men värst av allt är nog ångern. Och saknaden. Över hur det borde ha varit. Hur vi borde gjort. Kanske hade det känts lite bättre i ett blödande mors hjärta. Men det får jag aldrig veta.

Saknar dig lille William. Saknar dig så mycket att det värker i bröstet.