Igår ville storasyster åka och hälsa på lillebror. Det var ett tag sen sist och vi behövde se om hans blommor. Med en varsin glass i handen satte vi oss på bänken. Felicia vattnade blommor. Pratade en stund med lillebror. Plockade de finaste stenar hon kunde finna och la bredvid lillebrors blomma. En mysig stund. Måhända att det låter konstigt. Hur kan man ha det mysigt vid sin sons och lillebrors grav? Men sorgen och saknaden är så mycket mer än mörker. Det är en kärlek och värme så stark. Att få en stund tillsammans - alla fyra i familjen. Det är ovärderligt. Många kanske tror att det är en dramatisk stund. En stund av oändliga tårar och ångest. Och visst kan det vara det för många. Men för oss är det en mysig stund. En stund att tänka. En stund att känna Williams närvaro. En stund av såväl skratt som tårar. Där allt är accepterat. Sorg som glädje. Jag tror inte William skulle vilja att vi endast kände sorg. Att vi bara grät. Han är en bebis. Vår bebis. Och bebisar behöver kärlek, värme och glädje. Det ger vi honom.
Idag har varit en konstig dag. Glada besked. Andra besked. Sådana som suger väl behövda krafter. Men sådant är väl livet. I varje fall vårt liv. Men jag klagar inte. Jag har den mest fantastiska familj. Vägrar rubba min tro om godheten. För den finns. Den finns i min dotter. I min son. I min man. I allt vackert och underbart i livet. I människor omkring oss. Livet är verkligen en gåva. Inget som sker kommer någonsin ändra den grundläggande tron inom mig. Jag njuter av att leva. Njuter av varje sekund tillsammans med dom jag älskar. För jag vet att tiden är dyrbar. Ett ögonblicks skillnad, och allt kan förändras för alltid. En vetskap, ett minne och en saknad som påminner mig varje dag. Jag önskar så att andra värderar livet som det bör värderas. Varje dag. Varje sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar