Felicia gråter ofta. Mitt i leken. När hon sitter i mitt knä. När hon ska sova. När hon stannar och ser på fotot på bänken. Saknar sin lillebror. En ilska och längtan så stark. Jag försöker trösta, allt jag bara förmår. Klappar, kramar, pussar, pratar. Det hjälper föga. Ett leende. Men bakom leendet döljer sig något annat. Sorg. Samma sorg som den vi känner. Men det hon känner gör mig ondare än min egen sorg. Att inte kunna ta bort det onda inom henne. Ett medfött behov av att hjälpa sitt barn. Men när inte ens jag, hennes mamma, kan ta bort det onda. Vad ska man då ta sig till? En hemsk känsla. Maktlöshet. Samma känsla jag upplevt mången gång förr. Vill inte att du ska må dåligt mitt lilla barn. Även om jag förstår att det tar tid. Din sorg behöver få finnas. Precis som min. Det måste få ta den tid som behövs. Men ändå. Önskar så att jag kunde göra allt bra igen. Att jag kunde ta bort sorgsenheten i dina vackra ögon. Men det går inte. Hur mycket vi än pratar. Hur mycket vi än klappar, kramas, pussas. Din sorg är min. Min älskade lilla dotter.
Därför lägger jag locket på. När hon mellan sin gråt leker och mår bra. Då kan jag inte förmå mig själv att släppa på mina känslor. Vill inte göra henne illa genom att se sin mamma gråta. Vill att hon ska få njuta av dom lyckliga stunder livet har att ge henne. Gud vet att hon behöver dom. Efter allt hon gått igenom. Mer än någon i världen någonsin ska behöva gå igenom. Lilla älskade. Därför blir min ryggsäck tung att bära. Outhärdligt tung. När gråten kommer, då kommer den med besked. När ensamheten infinner sig. Då kommer alla känslor. Alla känslor jag begravt djupt inom mig själv. För att klara av vardagen. För att inte känna för mycket vid fel tillfälle. För att inte göra min lilla dotter illa. Ibland när hon gråter, då gråter jag. Hennes känslor och ord är så starka att ingen människa på jorden skulle kunna vara oberörd.
"Mamma. Jag hatar att William måste vara död. Det är orättvist!", är orden jag fick höra medan Felicia och jag lagade middag idag. Jag svarar att jag vet. Jag förstår vad hon känner. Det är orättvist. Så väldigt orättvist. "Men vet du vad mamma, William fanns för att vi tyckte om honom så mycket.". Ord så sanna. Han kom av kärlek. Han levde av kärlek. Det han lämnat efter sig är kärlek. En enorm kärlek. Storasyster så klok. Många gånger mer vis än alla vuxna i världen. Underbara lilla barn. Så tacksam för att du finns.
Men nu sitter jag här. I ensamhet. Mörker och elände. Känslor som löper amok. Önskar att allt kunde bli som det skulle varit. Önskar att jag kunde trolla bort all smärta i min dotters ögon. I min mans ögon. Men det går inte. Jag kan inte. Återigen maktlöshet. Jag är en liten människa i en stor mörk värld. En liten betydelselös människa i evigheten. Ändå känner jag så starkt. Känslor som ingen vill känna. Som inte ger mig utrymme att andas.
Kan du inte komma tillbaka? Snälla lilla underbara du. Jag behöver dig. Vi behöver dig. Om du vore här skulle ensamhetens mörker försvinna. Storasysters sorgsna ögon skulle lysa klara. Precis som du gör nu. På himlens mörka himmel. En stjärna. Den vackraste av dom alla. Lille William. Älskade lille William.
6 kommentarer:
Jag vet att du är en otroligt varm mamma, vän och människa. Din familj har tur som har dig. Jag har läst igenom hela bloggen och det som lyser igenom är din enorma kärlek till din familj. Är så otroligt ledsen att er lilla William inte fick stanna hos er. Men du har din man och din dotter. Och jag vet att du ger dom all kärlek du har. William och Felicia har verkligen en underbar mamma. Jag är säker på att William ser ner på sin mamma uppifrån himlen och är stolt. Felicia är så väldigt klok och varm. Önskar er allt gott i livet! Hoppas att ni får lugn och ro framöver. Det behöver ni efter allt ni gått igenom.
Många kramar från P.
Har läst din blogg och känner igen varje känsla du beskriver.
Vi förlorade vår dotter den 27/7 i vecka 37+4. Proverna visade på att orsaken var en infarkt i moderkakan som ledde till att vår lilla Nova dog av syrebrist. Dagarna går upp och ner, vi tar en stund i taget och försöker förstå... Tänker på er alla. Stor kram!!
Åh, kan knappt fortsätta läsa dina vackra och sorgsna ord genom mina tårar som samlas och rinner nerför ögonen! Lilla du, stackars er och gud vad livet är orättvist!!!!
P: Du är en underbar vän. Önskar vi kunde ses mer. Kanske kunde ni flytta tillbaka till norrköping så vi kunde ses mer! Varma kramar!
Novas mamma: Så otroligt hemskt att ni ska behöva gå igenom samma sak som vi. Sorgen tar tid. Låt den göra det. Det är inget man kan påskynda. Försök leva i nuet, se det vackra i livet trots att ni inte har er lilla tjej hos er. Massa styrkekramar!
Josefinkan: Ditt inlägg berörde mig så mycket. Tack snälla för din varma omtanke. Många kramar till dig!
Min bästa vän fick för fyra årsedan gå igenom samma orättvisa som ni fick göra nu när ni förlorade William. Och jag känner igen så mycket av din berättelse i hennes:( Deras Gustav dog ett dygn innan hon sattes igång- och han är deras vackraste stjärna på himmelen och en självklarhet i familjen och för oss! Dom har en docka, en liten kille med lockigt hår och vingar, som symbol för honom som hans småsystrar får leka med och ha som skyddsängel:) Tänkte på din lilla tjej där, så att hon kan få krama om sin William och på så sätt få ha kvar sin lillebror, på nåt litet sätt iallafall- lekterapi är ju bra för dom små!
Josefine: Blir så ledsen när jag hör om andra barn som inte fått stanna med sina föräldrar. Det är så orättvist så det finns inte. Vilken fin idé med dockan, Felicia har en pojkdocka som hon leker är William. Lite samma sak. Hon matar, sjunger och vaggar sin docka. Kallar honom för William. Jag vet att hon behöver få leka ur sig alla jobbiga känslor. Men också få utlopp all den kärlek och saknad hon känner. Barn är så fantastiska på så vis. Många varma kramar!
Skicka en kommentar