Ånger

Ånger är en hemsk känsla. En känsla som inte vill ge med sig. Jag vet att jag inte borde älta. Men det går inte. Varför åkte jag inte in till sjukhuset tidigare? Varför lyssnade jag inte på min intuition? Varför höll jag inte William i min famn medan han var varm? Det gör så ont. Ånger blir till skuld. Skuld till ånger. I en oändlig ond cirkel. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Helgen innan William dog kände jag instinktivt att något var fel. Min intuition brukar inte svika mig. Jag å andra sidan. Jag sviker ofta min intuition. Förnuftet sätter sig på tvären. Vill inte förenas med mina känslor. "Det kan inte stämma, sannolikheten är så liten. Statistiken säger ju att..." och så vidare. Men jag har lärt mig. Skuld och ånger ger insikt. Förståelse. En förståelse djupare än intellektet. Sorgen har lärt mig. Aldrig mer kommer jag svika min intuition. Aldrig mer. Men det förändrar inte det förgångna. Historian är skriven i sten. William är död. Inget jag gör kan få honom tillbaka igen.

Min intuition gjorde att vi åkte till förlossningen. Fyra dagar före beräknat förlossningsdatum. Jag hade en hemsk huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Jag mådde illa. Kände mig hemskt sjuk. Bebis hade inte rört sig på länge. Han var obehagligt lugn. Intuitionen sa mig att något var fel. Något var fel med bebis i magen. Väl på förlossningen sattes CTG. Man kunde mäta en viss värkfrekvens. Svaga värkar. Bebis hjärtljud. Som slog onormalt högt. Jag vet sen tidigare graviditet. Kanske hade bebisens hjärtljud kunnat komma upp i samma frekvens om den rört sig mycket. Men det gjorde han inte. Han var lugn. Ändå fick vi höra att allt var bra. Det var normala hjärtljud. Bra accelerationer. Min intuition sa mig något helt annat. Så vi frågade om vi kunde få ett ultraljud för att se så allt var bra. Svaret vi fick gnager mig än. "Läkaren är iväg på kejsarsnitt och kurvorna ser normala ut. Så det är ingen idé att vänta. Ni kan åka hem". Förnuftet i strid mot känslan. Något är fel. Men när barnmorskan säger att allt är bra, då har hon ju rätt. Jag tog det ödesdigra beslutet att lyssna till barnmorskan. Förnuftet. Åkte hem. Utan ultraljud. Utan en extrakoll. Ett beslut jag tog - orsaken till min ånger. Kanske hade det gjort skillnaden mellan liv och död. Kanske inte. Ett svar jag aldrig får. En skuld jag för alltid kommer få leva med.

Alla värkar jag hade veckan innan William dog. Med två minuters mellanrum. Som gjorde ont. Men inte tillräckligt för att åka till förlossningen, ansåg jag. När det är dags, då kommer jag veta, tänkte jag. Än en gång. Förnuft före känsla. Jag borde åkt in. Men det gjorde jag inte. Trots min mans och mors envisa tjat lyssnade jag inte. Jag tänkte förnuftigt. Ett riktigt förlossningsarbete gör riktigt ont. Det gjorde det inte nu. Jag lyssnade inte. Jag åkte inte in till sjukhuset. Försökte inte ens rädda livet på min son. Det kommer jag få leva med. En evig ånger. Hade jag bara lyssnat. Då hade han nog levt idag. Det gör ont. En smärta över bröstet. Ånger. Skuld.

Önskar så att jag hade fått upp William på bröstet när han föddes. Men jag var så rädd. En rädsla så hemsk. En skuld utom denna värld. Hur kan jag känna så för mitt eget barn? Hur kan jag vara rädd för min egen älskade lille son? Jag måste vara en hemsk person. Utan ryggrad. Därför sa jag nej. Jag ville inte få upp honom på bröstet. Åh vad jag ångrar det idag. Önskar så att jag hade valt annorlunda. Önskar att jag hade fått känna min sons kropp mot min, varm. Men hur mycket jag än önskar. Hur mycket jag än ångrar får jag aldrig den stunden tillbaka. Det gör mig ont. Så ont.

Det sägs att man inte ångrar det man gjort - bara det man aldrig gjorde. När man förlorar sitt barn blir detta så nära en sanning man kan komma. Önskar att någon kunde berättat detta för mig innan vi förlorade vårt barn. Nu sitter jag här. Med minnen jag önskar jag hade. Med en död son som kunde ha levt. Med ångesten och skulden. En tungt tryck över bröstet. Känslor så ofantligt tunga att bära. Om man bara kunde vrida tillbaka klockan. Då hade vi kanske haft vår lille William här. Älskade lille son - älskade lille lillebror. Ånger och skuld så tung. Men med en kärlek än tyngre.