Höst. En tid för familjen. En tid att tillsammans få krypa upp i soffan med en varm kopp te och tända ljus. En tid för svampplockning. Långa promenader i den klara luften. En tid för vackra färger och mysiga regndagar. Också en tid för lilla stumpans favoritsysselsättning. Pyssel med familjen. Men. Också en höst, ännu en årstid utan William. Utan vår älskade lille bebis. Saknaden är så stor. Så förtvivlat stor.
Ikväll satt vi bänkade framför kommersiella Idol. Lagom familjeunderhållning. Med min makes värme på ena sidan och lillstumpan liggandes i mitt knä. Doften av hennes hår mot min kind. Det bästa som finns. Är också och hälsar på vår underbara släkt. En bra inledning på hösten. En välbehövd time out för oss alla. Inte allra minst för älskade lilltjejen. Hon är så otroligt glad. Skuttar omkring, dansar, ritar. Då är jag glad. Hennes ögon glittrar. Då känner jag lugn. Min lilla ögonsten. Din lycka är min. Önskar att lillebror har det lika bra där han är nu. Men det är jag övertygad om. Lillebrors ögon glittrar ikapp med storasysters. Jag är verkligen världens lyckligaste mamma. Jag har två fantastiska barn. Så fantastiska att orden inte räcker till. Meningen med livet.
2 kommentarer:
Jag har följt din blogg ett bra tag nu men har inte skrivit någon kommentar. Du har verkligen skrivandets gåva! Jag känner igen mig i allt du skriver. Vi förlorade vårt barn för två år sen. Jag vet hur hemskt det är och hur du känner. Jag tycker det låter som en toppenidé att ni tar en paus och gör roliga saker tillsammans. Vi gjorde samma sak efter vår förlust. Det behövde vi alla, speciellt våra två andra barn. Ha ingen brådska. Vår psykolog pratade om ett sorgeår och det var nog den tiden det tog innan sorgen på riktigt började lätta. Du verkar vara en ödmjuk och stark mamma! Många kramar/ annan ängla mamma
Tack snälla du för din fina kommentar! Ja vi kände att vi verkligen behövde en paus. Lilltjejen har sörjt och saknat så mycket hela sommaren och vi har inte hunnit hitta på allt vi hade velat så nu tog vi chansen. Man märker att hon verkligen behövde det. Precis som vi. Sorgen måste få ta den tid det tar. Precis som du säger - det är inget man kan brådska fram i. Vad hände ert barn? Många varma kramar från Alexandra
Skicka en kommentar