Livet förändras

Efter mer än två veckors sjukstuga är vi på banan igen. Eller, åtminstone dottern och maken. Ett bättre immunförsvar till mig och lilltjejen önskas. Men det är visst sådant man föds med eller utan. I vårt fall blev vi utan. Nåja. Våren är på väg och därmed minskar sjukdomarna. Förhoppningsvis.

Jag och min hosta var och hälsade på William idag. Saknar honom så förtvivlat. Har börjat oroa mig för hur lillebror i magen ska tas emot. Förutsatt att han lever när han kommer ut. Kommer anhöriga välkomna honom som ett substitut för William? Som vårt andra barn och inte vårt tredje? Jag är rädd att lillebror i magen ska ta storebrors plats i andras hjärtan. Så får det inte bli. Det är något jag aldrig kommer acceptera. Lillebror i magen är Felicias och Williams lillebror. En egen individ. Han ska få samma möjlighet att få vara just en egen individ som alla andra barn. Att se honom som en ersättning för hans storebror vore att förringa både Williams och Lillebrors existens. Dom förtjänar så mycket mer än så. Därför måste jag som mamma stå upp för mina barn.

Jag känner av en viss ovilja, ett visst motstånd i min omgivning i att prata om William. Alla bearbetar vi i olika takt. För mig, min älskade dotter och man är sorgen givetvis annorlunda än för andra som inte stod William lika nära. På samma sätt som för alla andra barn och föräldrar som mist en familjemedlem. För oss kommer det alltid vara annorlunda. Det är något omgivningen måste acceptera. Men dessvärre finns inte alltid denna acceptans och förståelse. De allra flesta jag varit i kontakt med som också mist ett barn vittnar om samma sak. En förändring över tid i omgivningens bemötande. Omgivningens sorg har en helt annan skepnad och deras liv förändras kanske inte för alltid för att just vår lille son har dött. Men vi som förlorat ett barn har en sak gemensamt. Vi behöver och vill tala om vårt barn. Om goda såväl som onda känslor. Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar. Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret. Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Jag är fortfarande lika stolt och lycklig över att vara mamma till honom. På samma sätt som min oerhörda stolthet och lycka över min underbara dotter. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.

Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val. Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig.

Många är dom lärdomar man får av att förlora ett barn. Livet och omgivningen får ett nytt utseende. En ny innebörd. När dimman lättar blir allt klarare. En del saker hade hade man föredragit som dom var. Andra saker utvecklas till något bättre. Förändringar är nog sådana. Men det jag är mest tacksam över är min underbara familj. Jag är så oerhört tacksam över min underbara make och mina fantastiska barn. Vår sorg har gjort oss starkare och lyckligare. Konstigt nog. Och för det kan jag aldrig vara tacksam nog. Det är tyvärr inte alla förunnat efter förlusten av ett älskat litet barn.

Fläckar

Idag har vi handlat dom första kläderna till lillebror i magen. Inget speciellt, men en väldigt speciell känsla. Varje gång man tvingats gå förbi bebisavdelningen i affären efter att William dog har känslorna gjort uppror. Vetskapen om att jag skulle handlat just dom där byxorna eller tröjan har fått mig att må illa. För jag har ingen William att klä på. För William är död. Men idag tog vi oss mod och valde ut en ljusblå mysdress, inte helt olik den William begravdes i. Det kändes rätt. Men framför mig såg jag gulbruna likfläckar på kläderna. Likadana fläckar som blev på Williams kläder. Fläckar man inte pratar om. Fläckar som bränner djupt i en mors hjärta. Gör så ofantligt ont att se. Man vill laga, göra allt bra igen. Jag vill inte att också dessa kläder ska behöva få likadana fläckar. Jag vill att bebis i magen ska få leva ett långt och lyckligt liv.

I affären såg jag hur storasysters tankar flög fram och tillbaka. När vi betalat sa hon "Mamma, du får säga åt barnmorskorna att dom får klä på lillebror dom där kläderna sen...". Först förstod jag inte. Men efter några sekunder så mindes jag. Barnmorskan klädde ju William. För storasyster är det självklart så det går till. Man klär inte sina små nyfödda själv, det gör ju barnmorskan. Små detaljer från något som i hennes värld är det normala.

Här är en bild på magen idag. Vecka 21. Den växer så det knakar i fogarna. Bokstavligt talat.

Lillebror mår bra

Ultraljudet härom dagen gick bra. Jag var säker på att dom skulle säga att lillebror hade dött. Att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset för att föda mitt andra döda barn. Jag kände ilskan mot alla andra lyckliga havande kvinnor som satt i samma väntrum som oss. Så lyckligt ovetandes om vilket spel med livet en graviditet faktiskt är. Hur lätt det liv dom blivit välsignade med kan ryckas ifrån dom. Att dom inför en kontroll eller ett ultraljud faktiskt kan sitta där och läsa en tidning, skratta och vara bekymmersfria. Jag föraktar dom. Lika korkade och naiva som jag en gång var. Om dom bara visste. Om dom bara förstod.

Dom känslor som uppkommer efter man förlorat ett barn är allt annat än fina. Jag skäms över hur jag känner. Att förakta människor man inte ens känner är inget att vara stolt över. Jag har alltid varit den som inte dömt på förhand. Som alltid trott det bästa om alla omkring mig. Samma sak som jag lär min dotter, att inte döma andra utan grund. Jag är en annan människa idag än jag var innan William rycktes ifrån mig. Underbara lilla barn - du borde sitta här i mammas famn nu.

Barnmorskan säger att hon ser hjärtaktivitet. Jag tänker först att hon nog ser fel. Men när jag själv ser det lilla hjärtat slå på skärmen tror jag henne. Allt ser så bra ut, säger hon. Även här tror jag henne. Hinner bli lycklig för en kort stund men slår snabbt bort den känslan. För hur länge kommer allt vara bra? När kommer allt gå åt helvete denna gång? För i mitt huvud är det en fråga om när, inte om. Vi ber om en flödesanalys av navelsträng och moderkaka. Det går inte, säger hon. Bebisen är inte livsduglig ändå. Inte förrän tidigast om tre veckor, kanske mer. Skulle något vara fel skulle vi inte kunna rädda honom. Som om det vore ett argument för att inte ta reda på om det faktiskt var infarkter jag kände i lördags? Allt är bra nu, men var det infarkter jag kände kan läget för lillebror vara något helt annat inom några få dagar. Men det får vi inte veta. För dom tänker inte göra en sådan kontroll. Idioti på hög nivå.

Kritiken och frustrationen mot landstinget och vården är stor just nu. Men det är en helt annan historia och ett helt annat inlägg. Lillebror mår bra. För tillfället. Och det är allt som betyder något - just nu.

Oro

Idag känner jag oro på riktigt. Det har jag inte gjort förrän nu. En hemsk känsla. Har känt mig trött idag och haft hjärtklappning som vanligt. Inget jag tänkt speciellt på. Men på eftermiddagen kände jag en vidrig känsla. En känsla som jag bara känt en gång förut. Den gången innebar den död. En brinnande svidande känsla på framsidan av livmodern där jag vet att moderkakan sitter även denna gång. Precis samma smärta som när Williams moderkaka fick dödande infarkter. Det gjorde så ont att jag vek mig dubbelt. Det är som om någon tar tag i navelsträngen och riktigt sliter i moderkakan som lossnar från väggen. Precis så känns det.

Lika snabbt som smärtan kom försvann den igen. Efter fem minuters plåga. Nu sitter vi här. Med en hemsk oro. Men vilken hjälp finns det att få om moderkakan faktiskt fått infarkter igen? Ingen alls. Bebisar kan inte överleva i vecka tjugo. Infarkten kan inte göras ogjord.

Oro är direkt sammankopplat med maktlöshet. Och det är precis så vi känner oss nu. Vi är utlämnade till högre makter. Kommer vi få ett levande barn eller ett dött barn? Ingen vet. Det är inte heller något vi kan kontrollera. Vi kan bara be. Be om liv och lycka. Jag anar att detta bara är början på en lång och plågsam oro. En oro som först, i bästa fall, tar slut om 17 långa veckor.

På måndag ringer jag barnmorskan och kräver ett ultraljud. Men väntan tills dess kommer bli lång så lång...

Ultraljud

Det är något speciellt med ultraljud. En nästan magisk upplevelse. Att få se den lille bebisen som drar i navelsträngen, suger på tummen och vänder på sig. Ett mirakel.

För oss är det så mycket mer komplicerat än så. Efter att under just ett ultraljud ha fått det vidrigaste beskedet man kan få. Vårt barn hade dött. Eter att ha tvingats uppleva det beskedet är ett ultraljud inte längre bara magiskt. Det är också en sömnlös natt, oro och ångest. Ända tills man ser hjärtat slå. Då först kan man andas ut. Vid varje ultraljud vi gjort under denna graviditet har jag varit lika säker på att läkaren kommer säga att barnet har dött. Jag väntar bara på orden "Jag hittar ingen hjärtaktivitet". Och varje gång jag inte får höra dom hemska orden blir jag lika förvånad. Detta trots att jag bara en liten stund tidigare kände bebisen sparka. Men det mest plågsamma är inte mina egna känslor inför dessa ultraljud. Det är att se min älskade man plågas av oro. Hans bleka ansikte, svettiga hand och hans ansträngda andhämtning säger allt. Hur hans oro försvinner i en utandning när vi får se att allt är bra.

Före ultraljudet där vi fick veta att William var död var jag aldrig orolig inför ett ultraljud. Inte på riktigt. Visst fanns där en liten tanke på att bebisen kunde vara död, men inte händer det väl mig. Tanken slogs bort lika fort som den kom. Jag kommer aldrig kunna bli samma naiva och lättsinnade människa igen. Ett ultraljud kommer aldrig någonsin bli enbart en underbar stund. Jag har förändrats till en allvarlig person. Kanske är det så när man varit med om mycket elände. Det är en sorg i sig. Att inte längre kunna vara en optimist. Att inte längre kunna se lika lättsamt på livet. Att alltid tvingas se allvaret i alla situationer.

Men idag njuter jag av två ljuvliga buketter tulpaner som jag fått av världens mest underbara dotter och fantastiske make. Nu är våren på ingång. Med hopp om nytt liv. William fattas oss så det värker i bröstet. Men det gläder mig att efter en timmas långt ultraljud få veta att lillebror mår så bra en liten bebis möjligen kan göra inne i mammas mage. En fantastisk Anders Selbing gjorde ultraljudet så noggrant man kan och lugnade oss i vår oro. Samma Anders Selbing som gjorde ett likadant ultraljud för ganska precis ett år sedan med William i magen.

I mitten av juni ska alltså William och Felicia få en liten lillebror. Då blir vi äntligen fem i familjen!

Flicka eller pojke

Jag märker en tendens hos människor omkring oss att ifrågasätta vårt val att ta reda på kön. Både uttryckligen och mellan raderna. Som om det hade med otålighet att göra. Som om det vore något fult. Men så är det inte. För många andra är det ett spännande moment att få veta könet på barnet när det föds. Den stora frågan. "Blev det en flicka eller en pojke?". Ingen ställer någonsin, den kanske mest väsentliga frågan, "Lever eller dog barnet?". En fråga för känslig. Frågeställningen för ohygglig att ens tänkas.

För mig är den enda spännande frågan om barnet kommer få leva eller inte. Måhända vulgärt uttryckt. Men också sanning. Att ta reda på barnets kön är, för mig, att underlätta graviditeten. Att känslomässigt förstå att det finns en liten människa därinne. En människa att älska på samma sätt som mina andra barn. Men också en praktisk fråga. Vems kläder som ska plockas fram igen. Som varsamt ska tvättas, vikas och läggas i små lådor i hopp om att en levande bebis möter oss i juni. Huruvida det är en flicka eller pojke har i övrigt ingen betydelse för mig och min älskade make. Det är en gåta för mig hur en del inte tycks förstå det. Men så är ju hela livet en stor gåta. Människan som det största mysteriet.

Vissa saker är inte socialt acceptabla. Ännu. Att ta reda på kön är en sådan sak. Att tala om det faktum att man har svårt att känna något för sitt ofödda barn är också en sådan sak. När man varit med om det vi varit med om är inget längre tabu. Inga känslor eller val är fel när det gäller en ny graviditet. Skulle jag inte känna så, då skulle jag inte orka. Och jag måste orka. Åtminstone i tjugo veckor till. Sedan börjar en ny del, en ny resa. Med mer sorg eller glädje. Det återstår att se.

Ett litet syskon

Efter ett uppehåll är jag tillbaka igen. Det har hänt mycket i livet. Känslor som väller fram. Oro och förväntan. Sorg som inte kan hållas tillbaka. Som fördjupas och ändrar skepnad. Men också en stor lycka. Men vågar man vara lycklig? Vågar man hoppas?

Ett litet liv växer inom mig. Ett litet syskon till Felicia och William. Om jag vågar tänka framåt. Om jag vågar tänka det som i min värld är ett mirakel, inget mindre än ett mirakel. Om bebisen föds levande, då föds han eller hon ganska precis ett år efter storebror William. Jag går igenom samma faser i samma månader i samma årstider i samma högtider som jag gjorde med William ett år tidigare. Det är en tuff känslomässig kamp. Värst var det nog i början av hösten. Sorgen efter William hade så sakta börjat utvecklas till en känsla som på något sätt gick att leva med. Det gjorde inte lika överjävligt ont längre. En saknad som inte går att beskriva i ord, förstås. Men ändå en sorg hanterbar, något jag aldrig trodde var möjligt. Men den nya graviditeten drog igång en ny fas i sorgen. Där fanns inga rosa moln eller glädjerus som alla andra får uppleva vid en ny graviditet. Ingen omedelbar kärlek till det nya livet inom mig. En enorm ilska. Ska jag, som redan gått gå igenom den vidrigaste av alla öden, inte heller få glädjas åt det nya lilla livet vi blivit välsignade med? Sorgen blev också så ofattbart tung igen. Det gick inte längre att prata om William utan att brista ut i gråt. Besöken vid graven blev fruktansvärt plågsamt tunga. Tårarna verkade inte kunna ta slut. Sorgen och saknaden återigen som knivar i bröstet. Hemska känslor mot det nya barnet. Jag vill ha William. Ingen annan bebis än William.

Varje reaktion vi fick på den nya graviditeten var extremt positiv. En entusiasm som gjorde mig ännu mer arg. Som om alla tyckte att det var så fantastiskt bra att vi skaffar ett "nytt" barn. Ett substitut, en ersättning för William. Människor tycktes tro att nu när vi var gravida igen och skulle få ett levande barn så skulle vi glömma William. Och det vore ju det bästa för oss. Leva som om "det" aldrig hade hänt. Som om William aldrig hade funnits. Ibland hände det till och med att en vissa sa dessa saker rakt ut medan andra visade det genom sin omåttliga entusiasm. Jag kunde inte släppa ilskan. Den var hemsk och vidrig att hantera. Är fortfarande svår att hantera. Jag förstår att alla inte tänker på detta sätt. Att många glada reaktioner säkert är just en glad reaktion för Felicias och Williams syskon. Men dom som tänker eller uttrycker den nya graviditeten som ett steg bort från William föraktar jag. Kommer så alltid att göra.

Jag minns att jag under graviditeten med William sa att jag inte tog något för givet. Det gjorde jag inte heller. Jag insåg redan då att livet var skört. Men hur tänker man efter att faktiskt ha tvingats uppleva det värsta som kan hända? Jag får gång på gång höra att detta är en ny graviditet med nya förutsättningen. Måhända att det stämmer. Eller inte. Det är fortfarande min kropp. Samma kropp och samma blod som gav näring till den moderkaka som hade ihjäl vår älskade son. Samma blod som gav moderkakan dödande proppar. Den här gången kan jag omöjligt se ett levande barn i min famn i juni. Inte heller ett dött barn - konstigt nog. Jag känner mig inte gravid. Tänker mig inte som gravid. Fysiskt är jag förstås så gravid som det bara går. Men i mitt huvud är det annorlunda. Ibland finns där bara en likgiltighet. Inte medvetet. Men som en reaktion på det vi gått igenom. Men med tiden tränger sig oron på. Knackar en obarmhärtigt på axeln. Viskar ord om död och mörker. Om ännu ett barn som ryckts ifrån livet innan det ens har hunnit börja. Men känner jag inte, då kan det heller inte göra ont. Den dagen det händer igen.

Den här graviditeten är inte enkel. Jag hade heller inte förväntat mig att den skulle vara det. Men så mycket mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat ana. Därför kommer vi att göra allt för att jag ska våga känna mer. På torsdag får vi veta om det är en lillasyster eller lillebror därinne. Jag ser fram emot det. Ser fram emot att få handla några plagg till den lille. Jag ber en stilla bön att dessa kläder får användas av en levande bebis. Men snart slår jag bort tanken. Orkar inte tänka för mycket på liv och död.

Halva vägen kvar nu. En dag i taget. Och lagom till förlossningen kanske kanske jag har insett att jag har ett liv inom mig.