Missunnsamhet

Jag har alltid varit en människa som glatts åt andras lycka. För såväl små saker som stora. Vänner som berättat att dom väntat barn. Bekanta som köpt en ny bil. Släkt som fått möjligheten att åka på en välbehövd semester. Alltid har jag blivit glad för deras skull. Livet blir så mycket rikare på så vis. Men sen William dog har något hänt. Missunnsamhet. Jag kan inte längre känna lyckan när någon väntar barn. Inte bli glad av att se en underbar liten nyfödd bebis. Inte glädjas åt andras lycka. Det gör mig så illa. Tvärtom så blir jag ledsen, förtvivlad och arg. Varför ska dom få en levande bebis när inte vår bebis fick stanna? Varför ska han eller hon vara lycklig när vi inte är det? Det är hemskt. Denna onda hemska känsla äter upp mig inifrån. Hat. Ilska. Sorg.

Dessa känslor har förföljt mig sedan William dog. Kommer jag alltid känna såhär? Jag vill inte det. Vill bli mitt vanliga jag igen. Den som kan glädjas åt andras glädje. Men det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Alla förbannade gravidmagar och bebisar. Lyckliga människor. Varför kan inte vi få vara lyckliga? Varför får inte vår lilla dotter vara lycklig? Denna värld är ond så ond. En bebis dör. En femårig flicka tvingas leva ett liv utan sin lillebror. En mamma och pappa dömda till ett liv utan sin son. Vad är meningen?

Härom dagen hörde jag en ambulans. En ond klump i magen. Jag var helt säker på att i just den ambulansen låg en höggravid mamma med en bebis i magen som höll på att dö. Då plötsligt. Från ingenstans. Medkänslan. Jag som sedan Williams död önskat olycka för andra gravida. Känt hat och ilska. Helt plötsligt kände jag en enorm oro. I sekunden av ambulansens envisa sirener kunde gjort nästan vad som helst för att hjälpa mamman och den döende bebisen. Kände gråten i halsen. Naturligtvis var det säkerligen ingen höggravid mamma med en döende bebis i just den ambulansen. Men det gav mig en insikt. Jag har inte blivit ond. Hatet och ilskan är bara en känsla på ytan. Ett uttryck för min sorg. Min empati finns kvar. Lyckan likaså. Det känner jag varje dag jag ser på vår dotter. Varje dag jag ser på kort av vår son. När min man håller om mig. Jag vill inte tappa hoppet. Jag vill bli en lycklig människa igen. Som kan glädjas åt andras lycka.

En annan änglamamma sa en gång att man som förälder till ett dött barn har ett val. Att överleva eller leva. Jag vill välja det sista. Jag vill få möjligheten att leva igen. Vardagen rullar på. Det måste den. Vår dotter behöver oss. Vi behöver henne. Hon är lyckan. Hon är livet. Trots alla oändliga tårar och sorgeskrik lever hon. Hon lever och mår bra när hon inte för stunden tänker på lillebror. Det är så härligt. Då vill jag också leva.

Jag vill inte vara missunnsam mer. Orkar inte ha det så. Men jag får ge det tid. Än finns hoppet om mig. Sorgen måste få ha sin gång. Liksom livet.

Två månader

Idag skulle vår lille William fyllt två månader. Två månader av sorg och oändlig saknad. Två månader som skulle varit två av dom lyckligaste någonsin. Kan vi inte få honom tillbaka igen? Snälla snälla. Bara för en liten stund. Så jag får lukta på honom. Krama och pussa honom. Känna hans värme. Ge honom all den enorma kärlek jag känner. Men det går inte. Får aldrig tillbaka honom. Det är svårt med det oåterkalleliga. Det definitiva. Livet är så ofattbart orättvist.

Grattis lille gubben. Hoppas änglarna tar väl hand om dig där du är nu. En dag ska vi mötas igen. Mamma, pappa och storasyster älskar och saknar dig så!

Begravning

Williams begravning. Fredag den 9 juli kl 14:00. Ett datum som för alltid kommer finnas med oss. Precis som William. Allt var en enda mardröm. Önskade bara att jag kunde få vakna. Det här händer inte. Låt mig få vakna till en lycklig tillvaro. Där ingen William är död. Där inget ont hänt oss. Där vi får vara lyckliga. Men vårt öde var skrivet i stjärnorna. Williams begravning var tvungen att planeras. Dikten till dödsannonsen. Figuren till dödsannonsen. Sånger till begravningen. Dikter till begravningen. Valen oändliga.

Den dagen då vi skulle till begravningsbyrån för första gången brast det för mig. På det sätt det bara kan brista för en mamma som nyss förlorat sitt barn. Gråten som aldrig tog slut. Ångest utan dess like. Orkar inte. Vill inte. Vill inte begrava min son. Vill inte välja dödsannons. Vill inte vill inte. På något sätt kom vi ändå ner till bilen. Med min mans underbara stöd klarar jag nog vad som helst har jag kommit fram till. Med min mans hjälp kom vi också fram till slut. Till begravningsbyrån och den fantastiska Carina. Vilken människa. Vilket hjärta.

Hur ska man kunna välja dikter och sånger? Hur kan man göra sin son rättvisa? Vår ångest inför alla val var outhärdlig. Men på något sätt kändes ändå alla våra val så rätt. Jag och min älskade själsfrände kände precis samma sak. När det gällde allt.

Säkert inte alla förunnat. Men för oss var det naturligt. Williams symbol var en knubbig liten bebisfågel. Dikten i dödsannonsen som sa allt. Som jag hör varje gång mina tårar tränger fram. "Var inte ledsen lilla mamma, jag var tvungen att gå". Jag vet att du var tvungen. Hade jag fått ha något med saken att göra hade du varit här hos oss. I vår varma famn. Men du var tvungen. Och mamma gråter.

Dikterna och sångerna till begravningen blev också ett naturligt val för oss. Som om det inte fanns något alternativ. Likaså valet av blommor. Ett rött roshjärta. Samma röda färg som Williams röda vackra läppar. Vi fick veta att hans kista var 75 cm lång. En vetskap man inte borde ha, som Marcus Birro skrev någon gång. Inte när man är 26 år. Någonting som ingen borde behöva veta egentligen.

Begravningen blev så vacker som vi tänkt oss. Oron dagarna innan var obeskrivlig. Skulle vi ge honom rättvisa? Skulle det kännas "för mycket"? Skulle han vara nöjd där uppe bland molnen? Svaret är att det inte kunde blivit bättre. Kärleken vi lade ner i alla vår val sa allt. En större rättvisa kunde han inte ha fått. Ännu ett avsked. Den här gången av en kista. En 75 cm lång kista. Mina ben höll på att ge vika när jag gav det sista avskedet. Mitt falska lugn utbyttes till något helt annat när jag väl kom fram till hans kista. En ångest och saknad så stark. Jag vill inte! Än en gång tog min älskade man emot mig. Stöttade mig som bara han kan.

Storasyster grät. La sin fjäril till pärlplatta på Williams fårskinn. Som hon så omsorgsfullt pysslat med i flera dagars tid. Den han skulle få ta med sig till änglarnas land. Den lilla nallen hon

kärleksfullt valt ut till sin lillebror. Hennes sång i "Idas sommarvisa". Hjärtekrossande. Men ändå ett hopp. Han finns här. Han gör smultron till barnen. Han gör så att blommorna blommar. Hans död ger liv. Storasysters tårar gav William rättvisa. Den underbara kärleken mellan två syskon.

Jag är så oerhört tacksam för alla som kom på begravningen. Jag vet hur otroligt känslomässig en barnbegravning är. Det blev en otroligt sorglig stund. Men en fin stund. En stund att minnas. För alltid i våra hjärtan. Precis som vår älskade son och lillebror. William.

En svår sak

Att möta en person som har förlorat sitt barn är en väldigt svår sak. Att förlora sitt barn är nog den svåraste saken i världen. Kanske är det lättare om man står varandra riktigt riktigt nära. Är man bekanta blir det genast svårare. Är man mindre än så blir bemötandet nästan omöjligt. Vad ska jag säga? Tänk om jag gör sorgen värre? Tänk om jag säger fel saker? Jag tänker inte påstå att det inte finns saker som kan göra illa. Men med sunt förnuft och medkänsla kan det inte bli fel. Du ska veta att om det är jobbigt för dig att prata med mig - så är det ännu svårare för mig att prata med dig. Jag vill inte tynga dig med min enorma sorg. Vill inte förlora en vän. Vill bli förstådd och omtyckt. Precis som du.

Vi vill mer än allt prata om vår lille William. Han finns alltid i våra tankar. Inget du frågar, inget du säger om William med ord av kärlek och omtanke blir fel för oss. Att prata om vår son hjälper oss. Ger oss terapi. Ger William en mening. Ger honom upprättelse i hans onödiga död. Vill och orkar du prata om honom med oss, då är vi evigt tacksamma. Vi vill inget hellre. På samma sätt som föräldrar till levande barn har ett behov av att prata om sina små barn har vi samma behov.

Jag minns när jag träffade en änglamamma innan vår egen son dog. En bekant. Hur hjärtat hoppade i halsgropen. Rädsla. Tänk om jag säger något som gör henne illa? Nervositet blandat med en enorm empati. Jag tyckte så synd om mamman som förlorat sitt barn. Skuld. Skuld för att min dotter levde men inte hennes. Med den erfarenhet jag har idag förstår jag att just denna mamma säkert önskade att jag skulle behandla henne på samma sätt som innan hennes barn dött. Frågat om hennes älskade barn. Inte visat min rädsla. Bara min empati och sorg över hennes förlorade barn. Hade jag inte funnit orden. Då hade det varit bättre att säga just det. "Jag finner inte ord". En mening som ger en mening större än tystnaden. En omtanke som värmer djupt in i själen. Som för mig kanske inte hade inneburit så mycket men som för mamman med det förlorade barnet hade betytt allt.

Tystnaden gör illa. Bekanta som inte låtsas se en när man står i kön i mataffären. Låtsas ha bråttom till bilen. Vänner som inte vågar ringa. Inte har hört av sig sen William dog. Det gör ont. Men jag förstår. Jag har själv varit i samma situation. Jag vet att rädslan och skulden är hemsk. Men känslan man som förälder till ett förlorat känner är värre. Jag behöver din omtanke. Behöver din empati. Behöver att du lyssnar. Inte vänder mig ryggen i mataffären. Att du ringer mig ibland. Det kan hända att jag inte orkar prata. Men det är inte ditt fel. Kanske orkar jag bara inte just nu. Imorgon kanske det går bättre. Tappa inte hoppet om mig. Jag sörjer. Min sorg går liksom allt annat upp och ner. Ibland orkar jag prata - ibland inte. Men jag behöver dig. Tro inget annat.

Det är vid sorg man ser människors rätta virke, sägs det. Det är sant. Vissa hade man förväntat sig mer av. I andra fall hade man inget förväntan. Ändå var det dom som överraskade. Tacksamhet för dom som finns. Sånt är väl livet. Besvikelse och tacksamhet. Men besvikelse gör ont. Gör sorgen tyngre att bära.

Jag kan också vara glad. Precis som innan mitt barn dog. När jag är med min älskade dotter är jag glad. Hur skulle jag kunna låta bli? Men tro inte att jag glömt min son, min sorg. Den finns med mig överallt. Han fattas mig. Han fattas oss.

Jag ramlade över en dikt härom dagen. Skriven av en annan änglamamma. Hon förklarar det svåra. Det svåra i mötet mellan två människor. En medmänniska i mötet med en människa i den mörkaste sorg. Hon sätter ord på den förvirrade känsla jag känner. Behovet av sin medmänniska.


"Det är svårt att göra rätt"

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra"
därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du dig att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
Men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
Och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt.


Tyvärr vet jag inte namnet på den änglamamma som skrivit dikten. Om du läser detta så ge dig gärna till känna. Tack för dina ord.

Längtan

Längtan efter att få hålla en levande liten bebis i armarna. Den är så stor. Spjälsängen står bredvid vår. Väntar. Väntar på det lilla barn som ska få drömma rofyllda lyckliga drömmar däri. Bebiskläder som väntar på att bli använda. Skötbordet som jag och storasyster omsorgsfullt målat till vår lille bebis. Bilbarnsstolen med lapparna kvar har aldrig blivit använd. Speldosan gråter sin tysta sång. Inget levande barn. Ingen William. Ingen liten bebis. En underbar storasyster som längtar. Så tacksam för att vi har henne. Så otroligt tacksam för att hon finns. Men hon är snart sex år. Och hon längtar. Hon har en lillebror, kommer alltid ha en lillebror. Men lillebror kommer alltid vara död. Längtan efter ännu ett småsyskon är så stor. Längtan efter ännu ett barn i vår familj är så stor.

Återigen skuld. Är det rätt att önska ett levande barn när ens andra barn precis har dött? Som om han inte betyder något. Men det gör han. Han betyder så mycket. Precis lika mycket som sin storasyster. Trean hade vi redan innan Williams födelse planerat. Ganska tätt inpå hade vi tänkt. Vad är skillnaden nu egentligen? Om vi har lyckan med oss så kanske trean bara kommer lite tidigare än vi tänkt. Hur kan något vara fel som känns så rätt? Svaret är nog att det inte finns några rätt eller fel.

William får vi aldrig tillbaka. Han finns hos oss. Men ändå inte. Den fysiska längtan efter ett litet levande barn att hålla om, ge kärlek och omsorg blev så oerhört påtaglig efter förlossningen. Hela min kropp skrek efter mitt lilla barn. Hormonerna snurrade i en oändlig återvändsgränd. Ingen levande bebis. Värmen och den lilla kroppen jag blivit berövad. Önskan att återigen få hålla ett litet knytte i mina armar. Jag vill inte känna skuld. Vill inte sakna det jag skulle kunna få. Saknaden efter vår lille son är tillräcklig. Outhärdlig.

Så vi önskar. Vi ber. Om ännu ett liv. Som ska få den möjlighet som storebror inte fick. Att andas, leva och må bra. Få njuta av mamma, pappa och storasysters enorma kärlek. För gud ska veta att kärleken ett levande barn skulle få är stor. Större än allt annat. Precis som min kärlek till min man, min dotter och min son. Oändlig.

Skuld

Första känslan var att Williams dödsorsak inte spelade särskilt stor roll. Oavsett orsak var han död. Inget skulle få honom levande igen. Inte mina innerliga böner och önskningar. Inte storasysters gråt om natten. Alla mina tårar var förgäves. Inget hjälper oss.

Men så hände det något. Behovet av att få ett svar blev så starkt. Så oerhört starkt att jag trodde att livet skulle ta slut om jag inte fick veta. Tankar. Hur ska jag kunna ta mig vidare om vi inte får något svar? Plötslig spädbarnsdöd kan inträffa i magen fick vi veta. Men inte William. Någonstans visste jag. Plötslig spädbarnsdöd sker just plötsligt. William var så lugn dom sista dygnen. Ingen plötslig spädbarnsdöd. Något annat. Syrebrist? Hjärtfel? Navelsträngen som virat sig för hårt runt halsen? Är det mitt fel? Såklart det är. Min skuld. Självklart är det mitt fel. Jag kunde hitta tusen orsaker till varför jag hade orsakat hans död. Med lite perspektiv kanske inte helt befogat. Inte alls faktiskt. Jag gjorde allt för att lille William skulle må bra. Vilken mamma gör inte det? Men jag kunde inte sluta klandra mig själv. Oerhörda skuldkänslor. Enorma. Det är mitt fel. Det måste det vara. Det var ju i min mage han låg i. Därför visste jag. Om vi inte får ett svar så kommer jag inte kunna andas mer. Jag skulle dränkas i skuld.

Dagar och veckor gick. Sorgen oändlig. Väntan olidlig. "Ni ska veta att det är mindre än hälften av alla som får något svar. Jag vill att ni ska vara beredda på det", fick vi höra. Hur ska man kunna förbereda sig på det? När det enda man kan tänka är att man själv är orsaken. Skuld igen. Dog mitt älskade lilla barn på grund av mig? Provsvar började komma in. Ingen graviditetsdiabetes. Det hade vi förstås funderat över med tanke på hur enormt stor "lille" William var. Men så var det alltså inte. Inga fel på mina värden över huvud taget. Nu återstod bara obduktionsrapport och rapport av moderkaksobduktion. Hjärtat satt i halsgropen. En ärftlig sjukdom? Vad händer då om vi blir välsignade med ännu en graviditet? Vad kan ha gått fel? Samtidigt var jag övertygad om att inget var fel på vårt älskade barn. Han var mer livlig än sin storasyster. Reagerade direkt på knuffar. Blev arg och sparkade hej vilt så fort mamma böjde sig framåt och klämde ihop hans lilla kropp.

Så kom dagen då vi fick svaret. Nio dagar sedan idag. Det var inget fel på William. Han var så frisk en liten pojke kunde vara. Inget hjärtfel. Ingen ärftlig sjukdom. Navelsträngen var det heller inget fel på. Hjärtat i halsgropen. Igen. Vad var det som gick fel? På något sätt fick jag ändå rätt. Det var min kropp som hade haft ihjäl honom. Fyra dagar innan William föddes kände jag ett hugg i magen. Precis där jag visste att moderkakan satt fast. Hugget efterföljdes av ett brännande smärta. Men smärta var jag bra på att hantera vid det här laget. Jag sa med lite skämtsam ton till Victor "Kanske är det moderkakan som slutat fungera". Inte visste jag då att jag skulle få rätt. Min kropp. Min moderkaka. Moderkakan som hade ihjäl vår lille son. Som sakta gav honom syrebrist. Orsaken till de små blödningar de fann i hans lilla hjärta och små lungor. Min kropp. Mitt fel.

Moderkakan hade fått infarkter. Proppar som gjort att näringen och syret inte kunde gå över till vår lille son. Som dödade honom. Svaret på hans lugn dom sista dagarna. Barnmorskan som sa att lugnet berodde på att han nog snart skulle komma. Nog kom han alltid. Det var bara ett problem. Han andades inte. Han var död.

Tacksamhet för att vi fick ett svar. För att det inte var något fel på vår son. För att det inte är ärftligt. Kanske borde jag känna ro. Men inte kan jag känna ro. Min son är ju död. Skulden lever kvar. Inte lika stark men ändå. Vad orsakade mina infarkter? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade vården kunnat göra mer? Borde dom ha förstått? Svar jag aldrig får. En ro jag aldrig kommer få känna. Kanske var det ändå mitt fel? Kanske var det vårdens fel? Men vår son är död. Kommer alltid förbli så. Oavsett vem som bär skulden.

När benen inte bär

Hur tar man farväl av sitt barn? Ett sista avsked av sitt lilla lilla barn. Vi hade vår lille William hos oss i två dygn. Vi kramade och pussade, vi höll honom och gav honom all den kärlek vi förmådde. Ville aldrig att det skulle ta slut. Försökte suga in varje sekund av det vi upplevde tillsammans. Med vetskapen om att detta var den sista gången vi skulle få träffa, se och känna honom. Åtminstone i den här världen. Vi skulle aldrig få hålla honom igen. Aldrig få ge honom all den kärlek vi känner för honom. Underbara lilla barn. Den starkaste kärlek som finns. Den du delar med din pappa och storasyster.

Samma dag som William föddes. Kraftlösheten efter den traumatiska förlossningen gjorde att jag motvilligt somnade in en timma eller två. Vaknade. Såg ut genom fönstret. Såg solen skina sina varma strålar över Norrköping. Tänkte. Solen skiner - men inte på oss. Varför? Tanken kunde inte sjunka in. Jag förstod fortfarande inte. Tomhet. En enorm tomhet i min mage. En tomhet som för andra nyförlösta innebär en levande bebis. Men min tomhet innebar inget annat än död. Oåterkallelig död och smärta. Sorg. Den mest plågsamma sorg av alla - vårt barn har dött. Inget jag gör får honom levande igen. En plågsam vetskap. Men jag kunde inte förstå.

Jag höll honom hårt i min famn. Det mest naturliga i världen. Ville aldrig släppa taget om min lille son. Så otroligt vacker. Så lik sin storasyster. Pappas stortå. Mina ögon. Kall. Obehagligt kall. Små sår på kroppen. Hela min kropp skrek att jag måste få laga honom. Göra honom hel igen. Sätta på plåster på såren och pussa bort det onda. Ett lugn. Lugnet av den starka kärlek jag kände. Av hans närhet. Kan han inte få stanna hos oss? Snälla snälla låt honom få stanna. Jag behöver honom. Han behöver mig. Han är ju bara en liten bebis. Bebisar behöver sin mamma. William behöver sin trygga pappa och älskade storasyster. Jag gör vad som helst. Vad som helst. Men ingen hörde min bön.

Efter lunch kom släkten. Det möte som borde ha varit enbart otrolig lycka blev något helt annat. Storasyster kom först. Vi ville att hon skulle få träffa sin lillebror innan alla andra. Hennes längtan hade varit så stor. Hon hade räknat månader, veckor, dagar. Nu var han äntligen här. Jag hade saknat henne så. Efter Williams dödsbesked blev plötsligt längtan efter vår dotter olidlig. Jag ville bara hålla om henne och få ge henne all kärlek jag kunde. Oro. Oro över hur hon skulle reagera när hon såg sin lillebror för första gången. Död. Lillebror är död. Men barn är så otroligt fantastiska. Det som för en vuxen känns otroligt komplicerat hanterar barn som om det vore världens mest naturliga sak. En otrolig sorg, förstås. Oändligt många tårar. Men också glädje och stolthet. Över hennes fina lillebror. Hans fina små fötter. Hans vackra små händer. Den ljusblå sparkdräkten som storasyster köpt åt honom. Hon höll i hans fötter. Kramade honom. Höll honom. En syskonkärlek jag aldrig förr skådat. En kärlek som sträcker sig över tid och rum. Som aldrig upphör. Aldrig någonsin.

Namngivningsceremoni på förlossningen. En oförglömlig vacker stund. Tillsammans med släkten och vår älskade son. William. Namnet han fick redan i tjugonde veckan då vi fick veta att vi väntade en liten son. En liten lillebror. Det första storasyster gjorde när hon kom hem från dagis var att krama lillebror i magen. Inget annat fick uppmärksamhet förrän det var gjort. Varje dag. Samma sak. Den otroliga kärleken. Samma kärlek som höll i Williams fot under hela ceremonin, som vägrade släppa taget. Hur får det ske? Hur kan en så otroligt älskad liten lillebror ryckas ifrån livet så tidigt? Alldeles för tidigt. Hans ögon fick aldrig se sin älskade syster. Om han bara visste hur hon längtat. Men det vet han nog. Ja det vet jag säkert.

Storasyster hade många frågor om vem som skulle ta hand om William nu, nu när han är död, när vi lämnat sjukhuset. Sjuksystrarna kommer ta väl hand om honom. Det vet jag. Svarade jag. Sen kommer änglarna att ta hand om honom. Det vet jag. Svarade storasyster. Ett hopp, en insikt och en tro så stark. Han kommer få det bra, där bland änglarna. Storasyster ser William överallt. Bland molnen, i fjärilarna, i stjärnorna. Inget ska någonsin få ta det ifrån henne. Och jag vet att hon har rätt. Han finns här hos oss. I evigheten. För evigt.

Att till slut inse att man måste ta ett sista farväl är en svår sak. Att lämna dödens rum. Lämna förlossningen. Gå ut genom dörrarna och ta hissen ner. Utan sitt barn. Det är en omöjlig sak. Min älskade man bar ner väskorna till bilen. Gömde undan den lilla bilbarnstol vi köpt två månader tidigare. Med omtanke till sin älskade fru. Själv satt jag kvar på sängen ensam. Kände att mina ben inte skulle bära mig. Jag kan inte lämna honom. Jag kan bara inte. Min älskade lille son. Det var inte såhär det skulle bli. Nu skulle vi varit lyckligare än någonsin. Vår lilla familj. Men livet gav oss inget andrum. Ingen möjlighet att andas. Vi var utvalda till sorgens offer. Ett liv utan vår son. Utan en lillebror. Mina ben skulle bli tvungna att bära. Min son bli tvungen att lämnad bakom oss. Jag visste det men vägrade acceptera. Min underbara make kom tillbaka. Hjälpte mig på med kläderna. Kunde inte förmå mig själv att klä mig. Frågade mig: "Är du redo älskling. Vi gör detta tillsammans. Du och jag. Ta den tid du behöver". Insåg att jag aldrig skulle bli redo. Tog hans arm. Den ändlösa sorgens korridor. Arm i arm med min älskade. Benen bar mig knappt. Men med hjälp av min makes kärlek tog mina ben ytterligare ett steg. Mitt inre skrek efter den lilla kroppen jag lämnade bakom mig. Mitt lilla barn. Men jag fortsatte gå. Livets outgrundliga stig. Det svåraste jag någonsin gjort.

Vi har varit med om dödsbesked, förlossning av vårt döda barn, begravning och en fruktansvärd sorg. Men detta, just att lämna förlossningen, att gå ut genom sjukhusporten och sätta mig i bilen utan mitt älskade barn, är vad jag alltid kommer att minnas som det värsta. Att lämna min älskade son.

Många kanske tror ett dött barn enbart innebär sorg. Det är inte hela sanningen. Stolthet. Samma stolthet som föräldrar till levande barn känner. Så stolta vi är över att ha fått en så underbar liten son. Trots hans korta liv har han givit oss så otroligt mycket. Kärlek. Både till honom och oss emellan. Kärleken inom vår familj har aldrig varit starkare. Lycka. Lycka över att ha fått bli mamma, pappa och storasyster till William. En otrolig obeskrivlig lycka.

Du kommer alltid fattas oss. Tack för allt du givit oss. Vår underbara lille William. Älskade lilla barn.