Missunnsamhet

Jag har alltid varit en människa som glatts åt andras lycka. För såväl små saker som stora. Vänner som berättat att dom väntat barn. Bekanta som köpt en ny bil. Släkt som fått möjligheten att åka på en välbehövd semester. Alltid har jag blivit glad för deras skull. Livet blir så mycket rikare på så vis. Men sen William dog har något hänt. Missunnsamhet. Jag kan inte längre känna lyckan när någon väntar barn. Inte bli glad av att se en underbar liten nyfödd bebis. Inte glädjas åt andras lycka. Det gör mig så illa. Tvärtom så blir jag ledsen, förtvivlad och arg. Varför ska dom få en levande bebis när inte vår bebis fick stanna? Varför ska han eller hon vara lycklig när vi inte är det? Det är hemskt. Denna onda hemska känsla äter upp mig inifrån. Hat. Ilska. Sorg.

Dessa känslor har förföljt mig sedan William dog. Kommer jag alltid känna såhär? Jag vill inte det. Vill bli mitt vanliga jag igen. Den som kan glädjas åt andras glädje. Men det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Alla förbannade gravidmagar och bebisar. Lyckliga människor. Varför kan inte vi få vara lyckliga? Varför får inte vår lilla dotter vara lycklig? Denna värld är ond så ond. En bebis dör. En femårig flicka tvingas leva ett liv utan sin lillebror. En mamma och pappa dömda till ett liv utan sin son. Vad är meningen?

Härom dagen hörde jag en ambulans. En ond klump i magen. Jag var helt säker på att i just den ambulansen låg en höggravid mamma med en bebis i magen som höll på att dö. Då plötsligt. Från ingenstans. Medkänslan. Jag som sedan Williams död önskat olycka för andra gravida. Känt hat och ilska. Helt plötsligt kände jag en enorm oro. I sekunden av ambulansens envisa sirener kunde gjort nästan vad som helst för att hjälpa mamman och den döende bebisen. Kände gråten i halsen. Naturligtvis var det säkerligen ingen höggravid mamma med en döende bebis i just den ambulansen. Men det gav mig en insikt. Jag har inte blivit ond. Hatet och ilskan är bara en känsla på ytan. Ett uttryck för min sorg. Min empati finns kvar. Lyckan likaså. Det känner jag varje dag jag ser på vår dotter. Varje dag jag ser på kort av vår son. När min man håller om mig. Jag vill inte tappa hoppet. Jag vill bli en lycklig människa igen. Som kan glädjas åt andras lycka.

En annan änglamamma sa en gång att man som förälder till ett dött barn har ett val. Att överleva eller leva. Jag vill välja det sista. Jag vill få möjligheten att leva igen. Vardagen rullar på. Det måste den. Vår dotter behöver oss. Vi behöver henne. Hon är lyckan. Hon är livet. Trots alla oändliga tårar och sorgeskrik lever hon. Hon lever och mår bra när hon inte för stunden tänker på lillebror. Det är så härligt. Då vill jag också leva.

Jag vill inte vara missunnsam mer. Orkar inte ha det så. Men jag får ge det tid. Än finns hoppet om mig. Sorgen måste få ha sin gång. Liksom livet.