Första känslan var att Williams dödsorsak inte spelade särskilt stor roll. Oavsett orsak var han död. Inget skulle få honom levande igen. Inte mina innerliga böner och önskningar. Inte storasysters gråt om natten. Alla mina tårar var förgäves. Inget hjälper oss.
Men så hände det något. Behovet av att få ett svar blev så starkt. Så oerhört starkt att jag trodde att livet skulle ta slut om jag inte fick veta. Tankar. Hur ska jag kunna ta mig vidare om vi inte får något svar? Plötslig spädbarnsdöd kan inträffa i magen fick vi veta. Men inte William. Någonstans visste jag. Plötslig spädbarnsdöd sker just plötsligt. William var så lugn dom sista dygnen. Ingen plötslig spädbarnsdöd. Något annat. Syrebrist? Hjärtfel? Navelsträngen som virat sig för hårt runt halsen? Är det mitt fel? Såklart det är. Min skuld. Självklart är det mitt fel. Jag kunde hitta tusen orsaker till varför jag hade orsakat hans död. Med lite perspektiv kanske inte helt befogat. Inte alls faktiskt. Jag gjorde allt för att lille William skulle må bra. Vilken mamma gör inte det? Men jag kunde inte sluta klandra mig själv. Oerhörda skuldkänslor. Enorma. Det är mitt fel. Det måste det vara. Det var ju i min mage han låg i. Därför visste jag. Om vi inte får ett svar så kommer jag inte kunna andas mer. Jag skulle dränkas i skuld.
Dagar och veckor gick. Sorgen oändlig. Väntan olidlig. "Ni ska veta att det är mindre än hälften av alla som får något svar. Jag vill att ni ska vara beredda på det", fick vi höra. Hur ska man kunna förbereda sig på det? När det enda man kan tänka är att man själv är orsaken. Skuld igen. Dog mitt älskade lilla barn på grund av mig? Provsvar började komma in. Ingen graviditetsdiabetes. Det hade vi förstås funderat över med tanke på hur enormt stor "lille" William var. Men så var det alltså inte. Inga fel på mina värden över huvud taget. Nu återstod bara obduktionsrapport och rapport av moderkaksobduktion. Hjärtat satt i halsgropen. En ärftlig sjukdom? Vad händer då om vi blir välsignade med ännu en graviditet? Vad kan ha gått fel? Samtidigt var jag övertygad om att inget var fel på vårt älskade barn. Han var mer livlig än sin storasyster. Reagerade direkt på knuffar. Blev arg och sparkade hej vilt så fort mamma böjde sig framåt och klämde ihop hans lilla kropp.
Så kom dagen då vi fick svaret. Nio dagar sedan idag. Det var inget fel på William. Han var så frisk en liten pojke kunde vara. Inget hjärtfel. Ingen ärftlig sjukdom. Navelsträngen var det heller inget fel på. Hjärtat i halsgropen. Igen. Vad var det som gick fel? På något sätt fick jag ändå rätt. Det var min kropp som hade haft ihjäl honom. Fyra dagar innan William föddes kände jag ett hugg i magen. Precis där jag visste att moderkakan satt fast. Hugget efterföljdes av ett brännande smärta. Men smärta var jag bra på att hantera vid det här laget. Jag sa med lite skämtsam ton till Victor "Kanske är det moderkakan som slutat fungera". Inte visste jag då att jag skulle få rätt. Min kropp. Min moderkaka. Moderkakan som hade ihjäl vår lille son. Som sakta gav honom syrebrist. Orsaken till de små blödningar de fann i hans lilla hjärta och små lungor. Min kropp. Mitt fel.
Moderkakan hade fått infarkter. Proppar som gjort att näringen och syret inte kunde gå över till vår lille son. Som dödade honom. Svaret på hans lugn dom sista dagarna. Barnmorskan som sa att lugnet berodde på att han nog snart skulle komma. Nog kom han alltid. Det var bara ett problem. Han andades inte. Han var död.
Tacksamhet för att vi fick ett svar. För att det inte var något fel på vår son. För att det inte är ärftligt. Kanske borde jag känna ro. Men inte kan jag känna ro. Min son är ju död. Skulden lever kvar. Inte lika stark men ändå. Vad orsakade mina infarkter? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade vården kunnat göra mer? Borde dom ha förstått? Svar jag aldrig får. En ro jag aldrig kommer få känna. Kanske var det ändå mitt fel? Kanske var det vårdens fel? Men vår son är död. Kommer alltid förbli så. Oavsett vem som bär skulden.
en höst
6 år sedan
6 kommentarer:
Hej Alexandra, jag hittade din blogg via Veronicas och har suttit och läst alla dina inlägg. Ditt sätt att skriva har berört mig så startk att jag som i vanliga fall inte brukar ha problem att hittA orden sitter stum. Du kan verligen nå ut till människor, och jag är säker på att många kommer att hitta en styrka och förstå att man ska värdera varje dag man har med sina barn. Jag kommer att följa din blogg. Kämpar själv med en förlossningsdepression och du nådde fram till mig på ett sätt jag inte kännt på länge. Tack! Jag kommer följa din blogg men nu måste jag gå och krama min dotter!
Din kommentar värmer så mycket. Önskar så att min sons död ska kunna hjälpa någon. Andra som har det svårt. Jag önskar dig och din dotter all lycka. Styrkekramar!
Hej Alex..
Vet inte fall du kommer ihåg mig, men jag kallas för micha o vi började jobba på max samma dag..du o jag.
Jag vill börja med att beklaga sorgen efter din son o den orättvisa som finns i denna värld.
Jag hittade din blogg för att jag satt på google o sökte "proppar i moderkakan" o någonstans på sidan 4 finns din blogg med..
När jag började läsa ditt inlägg kunde jag inte sluta..alla de ord du skriver skulle kunna va mina..alla de känslor du förmedlar är mina..varje ord du skrivit är mina..o det är bara för jag f.o.m den 22/7 varit med om exakt samma sak som du..då föddes min andra son Norton..död..av precis samma anledning som din lilla kille inte är med oss idag.
Jag var bara tvungen att skriva o jag hoppas att du inte tog illa upp nu..
Du finns i mina tankar..jag vet vad du går igenom.
Många kramar Micha
Hej Micha..
Klart jag kommer ihåg dig. Det var en kul tid vi hade tillsammans på Max.. Åh så ledsen jag blir att du också ska behöva gå igenom det här helvetet! Det är så orättvist så det finns inte. Små bebisar ska inte få dö ifrån sina föräldrar och syskon.
I vilken vecka dog er lille Norton? Går du på mötena på vrinnevisjukhuset för föräldrar som mist sina bebisar? Jag såg dig i tidningen när ni hade fått er första son. Ni var så fina.
Vad underligt att du hamnade på just min blogg. Världen är allt bra liten. Ta hand om dig, så gott det nu går. Tänker på er. Många styrkekramar från Alexandra
Hej Alexandra...skickar en varm kram till dej fran Mallorca...sitter och grater medans jag laser..forlorade min dotter Naomi pga av problema med moderskakan ..det upptackts inte forns samma dag vi hde planerat kejsarsnitt..vi akte upp lyckliga for tt vi skulle fa ta hem varan lilla tjej men istallet fick vi en 24 timmars lang forlossning och fick saga adjo till min perfekta stora fina tjej ...har antat 4 manader pa resultaten och fick samma svar som dej...spenderar varje natt och ensam minut med att tanka pa om jag har gjort natt fel eller om jag hade sagt till att hon inte rorde sej lika mycet i sluttet..jag kraktes dagen innan och hade frossa men antog att det var nagot jag atit...det va nog min kropp som talade om att hon var borta...min lilla angel ar tillsammans med din son och dom har de sa braa...ska skicka en dikt till dej som varmer mitt trasiga hjarta... hoppas du tycker om den
MIN STARKA MAMMA
Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer, men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma… genom himlens öppna dörr
försöker jag förklara att alla himlens änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr.
Men jag ver att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär, har du möjlighet, gör ett besök… och visa att du håller henne kär.
Vad hon än säger… hur hon än mår. MIN STARKA MAMMA HAR ETT HJÄRTA, FÖR ALLTID FULLT AV SÅR!!!
Skicka en kommentar