En svår sak

Att möta en person som har förlorat sitt barn är en väldigt svår sak. Att förlora sitt barn är nog den svåraste saken i världen. Kanske är det lättare om man står varandra riktigt riktigt nära. Är man bekanta blir det genast svårare. Är man mindre än så blir bemötandet nästan omöjligt. Vad ska jag säga? Tänk om jag gör sorgen värre? Tänk om jag säger fel saker? Jag tänker inte påstå att det inte finns saker som kan göra illa. Men med sunt förnuft och medkänsla kan det inte bli fel. Du ska veta att om det är jobbigt för dig att prata med mig - så är det ännu svårare för mig att prata med dig. Jag vill inte tynga dig med min enorma sorg. Vill inte förlora en vän. Vill bli förstådd och omtyckt. Precis som du.

Vi vill mer än allt prata om vår lille William. Han finns alltid i våra tankar. Inget du frågar, inget du säger om William med ord av kärlek och omtanke blir fel för oss. Att prata om vår son hjälper oss. Ger oss terapi. Ger William en mening. Ger honom upprättelse i hans onödiga död. Vill och orkar du prata om honom med oss, då är vi evigt tacksamma. Vi vill inget hellre. På samma sätt som föräldrar till levande barn har ett behov av att prata om sina små barn har vi samma behov.

Jag minns när jag träffade en änglamamma innan vår egen son dog. En bekant. Hur hjärtat hoppade i halsgropen. Rädsla. Tänk om jag säger något som gör henne illa? Nervositet blandat med en enorm empati. Jag tyckte så synd om mamman som förlorat sitt barn. Skuld. Skuld för att min dotter levde men inte hennes. Med den erfarenhet jag har idag förstår jag att just denna mamma säkert önskade att jag skulle behandla henne på samma sätt som innan hennes barn dött. Frågat om hennes älskade barn. Inte visat min rädsla. Bara min empati och sorg över hennes förlorade barn. Hade jag inte funnit orden. Då hade det varit bättre att säga just det. "Jag finner inte ord". En mening som ger en mening större än tystnaden. En omtanke som värmer djupt in i själen. Som för mig kanske inte hade inneburit så mycket men som för mamman med det förlorade barnet hade betytt allt.

Tystnaden gör illa. Bekanta som inte låtsas se en när man står i kön i mataffären. Låtsas ha bråttom till bilen. Vänner som inte vågar ringa. Inte har hört av sig sen William dog. Det gör ont. Men jag förstår. Jag har själv varit i samma situation. Jag vet att rädslan och skulden är hemsk. Men känslan man som förälder till ett förlorat känner är värre. Jag behöver din omtanke. Behöver din empati. Behöver att du lyssnar. Inte vänder mig ryggen i mataffären. Att du ringer mig ibland. Det kan hända att jag inte orkar prata. Men det är inte ditt fel. Kanske orkar jag bara inte just nu. Imorgon kanske det går bättre. Tappa inte hoppet om mig. Jag sörjer. Min sorg går liksom allt annat upp och ner. Ibland orkar jag prata - ibland inte. Men jag behöver dig. Tro inget annat.

Det är vid sorg man ser människors rätta virke, sägs det. Det är sant. Vissa hade man förväntat sig mer av. I andra fall hade man inget förväntan. Ändå var det dom som överraskade. Tacksamhet för dom som finns. Sånt är väl livet. Besvikelse och tacksamhet. Men besvikelse gör ont. Gör sorgen tyngre att bära.

Jag kan också vara glad. Precis som innan mitt barn dog. När jag är med min älskade dotter är jag glad. Hur skulle jag kunna låta bli? Men tro inte att jag glömt min son, min sorg. Den finns med mig överallt. Han fattas mig. Han fattas oss.

Jag ramlade över en dikt härom dagen. Skriven av en annan änglamamma. Hon förklarar det svåra. Det svåra i mötet mellan två människor. En medmänniska i mötet med en människa i den mörkaste sorg. Hon sätter ord på den förvirrade känsla jag känner. Behovet av sin medmänniska.


"Det är svårt att göra rätt"

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra"
därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du dig att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
Men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
Och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt.


Tyvärr vet jag inte namnet på den änglamamma som skrivit dikten. Om du läser detta så ge dig gärna till känna. Tack för dina ord.