Begravning

Williams begravning. Fredag den 9 juli kl 14:00. Ett datum som för alltid kommer finnas med oss. Precis som William. Allt var en enda mardröm. Önskade bara att jag kunde få vakna. Det här händer inte. Låt mig få vakna till en lycklig tillvaro. Där ingen William är död. Där inget ont hänt oss. Där vi får vara lyckliga. Men vårt öde var skrivet i stjärnorna. Williams begravning var tvungen att planeras. Dikten till dödsannonsen. Figuren till dödsannonsen. Sånger till begravningen. Dikter till begravningen. Valen oändliga.

Den dagen då vi skulle till begravningsbyrån för första gången brast det för mig. På det sätt det bara kan brista för en mamma som nyss förlorat sitt barn. Gråten som aldrig tog slut. Ångest utan dess like. Orkar inte. Vill inte. Vill inte begrava min son. Vill inte välja dödsannons. Vill inte vill inte. På något sätt kom vi ändå ner till bilen. Med min mans underbara stöd klarar jag nog vad som helst har jag kommit fram till. Med min mans hjälp kom vi också fram till slut. Till begravningsbyrån och den fantastiska Carina. Vilken människa. Vilket hjärta.

Hur ska man kunna välja dikter och sånger? Hur kan man göra sin son rättvisa? Vår ångest inför alla val var outhärdlig. Men på något sätt kändes ändå alla våra val så rätt. Jag och min älskade själsfrände kände precis samma sak. När det gällde allt.

Säkert inte alla förunnat. Men för oss var det naturligt. Williams symbol var en knubbig liten bebisfågel. Dikten i dödsannonsen som sa allt. Som jag hör varje gång mina tårar tränger fram. "Var inte ledsen lilla mamma, jag var tvungen att gå". Jag vet att du var tvungen. Hade jag fått ha något med saken att göra hade du varit här hos oss. I vår varma famn. Men du var tvungen. Och mamma gråter.

Dikterna och sångerna till begravningen blev också ett naturligt val för oss. Som om det inte fanns något alternativ. Likaså valet av blommor. Ett rött roshjärta. Samma röda färg som Williams röda vackra läppar. Vi fick veta att hans kista var 75 cm lång. En vetskap man inte borde ha, som Marcus Birro skrev någon gång. Inte när man är 26 år. Någonting som ingen borde behöva veta egentligen.

Begravningen blev så vacker som vi tänkt oss. Oron dagarna innan var obeskrivlig. Skulle vi ge honom rättvisa? Skulle det kännas "för mycket"? Skulle han vara nöjd där uppe bland molnen? Svaret är att det inte kunde blivit bättre. Kärleken vi lade ner i alla vår val sa allt. En större rättvisa kunde han inte ha fått. Ännu ett avsked. Den här gången av en kista. En 75 cm lång kista. Mina ben höll på att ge vika när jag gav det sista avskedet. Mitt falska lugn utbyttes till något helt annat när jag väl kom fram till hans kista. En ångest och saknad så stark. Jag vill inte! Än en gång tog min älskade man emot mig. Stöttade mig som bara han kan.

Storasyster grät. La sin fjäril till pärlplatta på Williams fårskinn. Som hon så omsorgsfullt pysslat med i flera dagars tid. Den han skulle få ta med sig till änglarnas land. Den lilla nallen hon

kärleksfullt valt ut till sin lillebror. Hennes sång i "Idas sommarvisa". Hjärtekrossande. Men ändå ett hopp. Han finns här. Han gör smultron till barnen. Han gör så att blommorna blommar. Hans död ger liv. Storasysters tårar gav William rättvisa. Den underbara kärleken mellan två syskon.

Jag är så oerhört tacksam för alla som kom på begravningen. Jag vet hur otroligt känslomässig en barnbegravning är. Det blev en otroligt sorglig stund. Men en fin stund. En stund att minnas. För alltid i våra hjärtan. Precis som vår älskade son och lillebror. William.