När benen inte bär

Hur tar man farväl av sitt barn? Ett sista avsked av sitt lilla lilla barn. Vi hade vår lille William hos oss i två dygn. Vi kramade och pussade, vi höll honom och gav honom all den kärlek vi förmådde. Ville aldrig att det skulle ta slut. Försökte suga in varje sekund av det vi upplevde tillsammans. Med vetskapen om att detta var den sista gången vi skulle få träffa, se och känna honom. Åtminstone i den här världen. Vi skulle aldrig få hålla honom igen. Aldrig få ge honom all den kärlek vi känner för honom. Underbara lilla barn. Den starkaste kärlek som finns. Den du delar med din pappa och storasyster.

Samma dag som William föddes. Kraftlösheten efter den traumatiska förlossningen gjorde att jag motvilligt somnade in en timma eller två. Vaknade. Såg ut genom fönstret. Såg solen skina sina varma strålar över Norrköping. Tänkte. Solen skiner - men inte på oss. Varför? Tanken kunde inte sjunka in. Jag förstod fortfarande inte. Tomhet. En enorm tomhet i min mage. En tomhet som för andra nyförlösta innebär en levande bebis. Men min tomhet innebar inget annat än död. Oåterkallelig död och smärta. Sorg. Den mest plågsamma sorg av alla - vårt barn har dött. Inget jag gör får honom levande igen. En plågsam vetskap. Men jag kunde inte förstå.

Jag höll honom hårt i min famn. Det mest naturliga i världen. Ville aldrig släppa taget om min lille son. Så otroligt vacker. Så lik sin storasyster. Pappas stortå. Mina ögon. Kall. Obehagligt kall. Små sår på kroppen. Hela min kropp skrek att jag måste få laga honom. Göra honom hel igen. Sätta på plåster på såren och pussa bort det onda. Ett lugn. Lugnet av den starka kärlek jag kände. Av hans närhet. Kan han inte få stanna hos oss? Snälla snälla låt honom få stanna. Jag behöver honom. Han behöver mig. Han är ju bara en liten bebis. Bebisar behöver sin mamma. William behöver sin trygga pappa och älskade storasyster. Jag gör vad som helst. Vad som helst. Men ingen hörde min bön.

Efter lunch kom släkten. Det möte som borde ha varit enbart otrolig lycka blev något helt annat. Storasyster kom först. Vi ville att hon skulle få träffa sin lillebror innan alla andra. Hennes längtan hade varit så stor. Hon hade räknat månader, veckor, dagar. Nu var han äntligen här. Jag hade saknat henne så. Efter Williams dödsbesked blev plötsligt längtan efter vår dotter olidlig. Jag ville bara hålla om henne och få ge henne all kärlek jag kunde. Oro. Oro över hur hon skulle reagera när hon såg sin lillebror för första gången. Död. Lillebror är död. Men barn är så otroligt fantastiska. Det som för en vuxen känns otroligt komplicerat hanterar barn som om det vore världens mest naturliga sak. En otrolig sorg, förstås. Oändligt många tårar. Men också glädje och stolthet. Över hennes fina lillebror. Hans fina små fötter. Hans vackra små händer. Den ljusblå sparkdräkten som storasyster köpt åt honom. Hon höll i hans fötter. Kramade honom. Höll honom. En syskonkärlek jag aldrig förr skådat. En kärlek som sträcker sig över tid och rum. Som aldrig upphör. Aldrig någonsin.

Namngivningsceremoni på förlossningen. En oförglömlig vacker stund. Tillsammans med släkten och vår älskade son. William. Namnet han fick redan i tjugonde veckan då vi fick veta att vi väntade en liten son. En liten lillebror. Det första storasyster gjorde när hon kom hem från dagis var att krama lillebror i magen. Inget annat fick uppmärksamhet förrän det var gjort. Varje dag. Samma sak. Den otroliga kärleken. Samma kärlek som höll i Williams fot under hela ceremonin, som vägrade släppa taget. Hur får det ske? Hur kan en så otroligt älskad liten lillebror ryckas ifrån livet så tidigt? Alldeles för tidigt. Hans ögon fick aldrig se sin älskade syster. Om han bara visste hur hon längtat. Men det vet han nog. Ja det vet jag säkert.

Storasyster hade många frågor om vem som skulle ta hand om William nu, nu när han är död, när vi lämnat sjukhuset. Sjuksystrarna kommer ta väl hand om honom. Det vet jag. Svarade jag. Sen kommer änglarna att ta hand om honom. Det vet jag. Svarade storasyster. Ett hopp, en insikt och en tro så stark. Han kommer få det bra, där bland änglarna. Storasyster ser William överallt. Bland molnen, i fjärilarna, i stjärnorna. Inget ska någonsin få ta det ifrån henne. Och jag vet att hon har rätt. Han finns här hos oss. I evigheten. För evigt.

Att till slut inse att man måste ta ett sista farväl är en svår sak. Att lämna dödens rum. Lämna förlossningen. Gå ut genom dörrarna och ta hissen ner. Utan sitt barn. Det är en omöjlig sak. Min älskade man bar ner väskorna till bilen. Gömde undan den lilla bilbarnstol vi köpt två månader tidigare. Med omtanke till sin älskade fru. Själv satt jag kvar på sängen ensam. Kände att mina ben inte skulle bära mig. Jag kan inte lämna honom. Jag kan bara inte. Min älskade lille son. Det var inte såhär det skulle bli. Nu skulle vi varit lyckligare än någonsin. Vår lilla familj. Men livet gav oss inget andrum. Ingen möjlighet att andas. Vi var utvalda till sorgens offer. Ett liv utan vår son. Utan en lillebror. Mina ben skulle bli tvungna att bära. Min son bli tvungen att lämnad bakom oss. Jag visste det men vägrade acceptera. Min underbara make kom tillbaka. Hjälpte mig på med kläderna. Kunde inte förmå mig själv att klä mig. Frågade mig: "Är du redo älskling. Vi gör detta tillsammans. Du och jag. Ta den tid du behöver". Insåg att jag aldrig skulle bli redo. Tog hans arm. Den ändlösa sorgens korridor. Arm i arm med min älskade. Benen bar mig knappt. Men med hjälp av min makes kärlek tog mina ben ytterligare ett steg. Mitt inre skrek efter den lilla kroppen jag lämnade bakom mig. Mitt lilla barn. Men jag fortsatte gå. Livets outgrundliga stig. Det svåraste jag någonsin gjort.

Vi har varit med om dödsbesked, förlossning av vårt döda barn, begravning och en fruktansvärd sorg. Men detta, just att lämna förlossningen, att gå ut genom sjukhusporten och sätta mig i bilen utan mitt älskade barn, är vad jag alltid kommer att minnas som det värsta. Att lämna min älskade son.

Många kanske tror ett dött barn enbart innebär sorg. Det är inte hela sanningen. Stolthet. Samma stolthet som föräldrar till levande barn känner. Så stolta vi är över att ha fått en så underbar liten son. Trots hans korta liv har han givit oss så otroligt mycket. Kärlek. Både till honom och oss emellan. Kärleken inom vår familj har aldrig varit starkare. Lycka. Lycka över att ha fått bli mamma, pappa och storasyster till William. En otrolig obeskrivlig lycka.

Du kommer alltid fattas oss. Tack för allt du givit oss. Vår underbara lille William. Älskade lilla barn.