Ingen bebis

Det är ingen hemlighet att vi önskar ännu ett barn i vår familj. Ännu ett barn att älska villkorslöst. Att med öm hand få ta hand om. Där vi får följa uppväxten och framstegen. Att få ta del av allt underbart som det innebär. Ett barn som får samma chans som storasyster. Den chansen storebror aldrig fick. Det är vår stora önskan. Även om vi är oändligt lyckliga med dom två underbara barn vi redan har. Ett barn här. Ett barn i himlen. Så otroligt älskade ni är, små barn.

För två veckor sedan idag kände jag instinktivt att något var annorlunda i min kropp. Jag tog ett graviditetstest. Positivt. Glädjen var så stor. Kanske kanske skulle det bli ett litet barn till i familjen. Kanske skulle det gå vägen. Men all oro kom som ett slag i magen. Missfall. Hjärtfel. Sjukdomar. Och om det nu skulle gå bra hela vägen till mål. Vad händer sen? I vår värld är ett levande barn ett under. I vår värld är oddsen för ett levande barn en på två. Men trots oron så var vi lyckliga. Så väldigt lyckliga.

Dessvärre var inte lyckan långvarig. En vecka senare började jag blöda. Blödningen varade i sex dagar. Nu är det kört, tänkte jag. Det blir ingen bebis. Inget syskon. När blödningen väl slutade tog jag ett nytt graviditetstest. Fortfarande positivt. En gnutta hopp. Kanske var det ändå inte missfall? Samma dag fick jag smärtor i magen och ryggslutet. Oro för utomkvedshavandeskap. Positivt graviditetstest, konstiga blödningar och smärtor i magen. Framför mig såg jag inre blödningar och en bortopererad livmoder. Inga fler barn. Inte biologiska i alla fall.

Så idag blev det akuttid hos läkaren. Där konstaterades missfall och urinvägsinfektion. Kanske också någon annan infektion, det återstår att se. Men inget utomkvedshavandeskap. Konstiga känslor. Lättnad över att inte behöva operera. Över att det inte var någon risk för min hälsa. Men också en stor bedrövelse över att det inte blev någon bebis. Inget syskon. Förstår inte varför det var tvunget hända oss. Det känns som om vi haft nog. Om möjligt saknar jag William än mer nu. Graviditeten blev en påminnelse om den tid då William fortfarande levde. På den tiden då lyckan var total. Då vi fortfarande var lyckligt ovetande om hur graviditeten skulle sluta. Lille underbara älskade William. Åh vad mamma saknar dig.

Vi hade hoppats på ett syskon innan Williams 1-årsdag. Nu blir det inte så. Det var helt enkelt inte vår tur den här gången. Inte vår tid. Men den tiden kommer. Hoppas jag. Önskar jag. Det måste bli så. Vi längtar så.

Min starka mamma

Den här dikten är så fin. Så vacker. Så sann. Skriven av Key Des Ormeaux, översatt av Helen S Wirén.

Min mamma är så stark

det säger faktiskt alla

Men i ensamhet om natten har

jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter

kommer jag tassande på tå

Hon vet inte att jag är där

för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor

och hennes smärta

Jag vakar över min starka mamma

som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende

ett leende som hon tror döljer

Men genom Himlens dörr

ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden

för att hålla mig kvar

Men alla som känner henne vet

att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma

genom Himlens öppna dörr

försöker jag förklara att änglar skyddar mig

nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper

eller lättar bördorna hon bär

Har du möjlighet, gör ett besök

och visa att du håller henne kär

Vad hon än säger

hur hon än mår

Min starka mamma
har ett hjärta fullt av sår

Dikt

Dikten vi hade i Williams dödsannons och som har funnits med i våra tankar sedan dess. Jag hör den inom mig varje dag. En tröst. En saknad så stor. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden. Om du bara vore här. Där du borde vara. Men du är inte här. Mammas famn smärtar av saknad och tomhet. Du finns med oss överallt. Vad vi än gör. Och en dag ses vi igen. Som en annan vis mamma skrev - själar säger aldrig farväl. Min lille underbara son. Mamma älskar dig så.

Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå

Den dagen det hände

orkade inte mitt hjärta att slå

Älskade pappa

mitt liv blev så kort

Ta hand om varandra

när jag flyger bort

Jag vet att ni gråter

och det finns ingen tröst

Men lyssna till era hjärtan

och ni kan höra min röst

Jag finns inte bland er

men jag finns ändå

Jag hör era böner

och jag älskar er så

I den lilla kistan

Det var en lång väntan efter Williams död. Väntan på att vår lille älsklings begravning. Det var tungt. Vi ville inte. Samtidigt ville vi få det gjort. Hemska känslor. Vi visste inte var han var. Om obduktionen var över än. Om han var i Linköping eller Norrköping. En lång och svår väntan.

Tiden präglades av många svåra beslut. Vad skulle han ha på sig? Vilka minnen ville vi behålla? Vad skulle han få ta med sig? Vi bestämde oss ganska snart för att var och en av dom som ville ge William något skulle få bestämma om han skulle få ta det med sig till den plats han skulle eller om det skulle stanna hemma hos oss. Felicia var mycket bestämd med vad hon ville ge sin lillebror. Hon tillbringade timmar med att rita teckning efter teckning. Pärlplatta efter pärlplatta.

För oss var det inte lika enkelt att välja vad som skulle läggas i lille Williams kista och inte. Vi funderade mycket. Det måste bli bra. Det måste bara bli så bra det kan bli. Vi ville inte behöva ångra oss. Jag läste om en annan mamma som hade delat ett brythjärta med sin döda dotter. Det tyckte jag var så vackert. Ett helt hjärta, en kärlek, som delas itu. En halva till dig, en halva till mig. Att hänga runt halsen. En kärlek att bära med sig utöver kärleken inom sig. Det var ett självklart val för mig. När jag visade Felicia det inköpa hjärtat jag skulle dela med lillebror blev hon alldeles utom sig. Hon grät och grät. Hon ville också dela hjärta med lillebror. Något jag i vanliga fall hade tänkt på. Men i en sorg som den vi levde i var allt långt ifrån kristallklart. Så vi köpte ett hjärta till. Så att även storasyster och lillebror skulle få dela.

William fick så mycket fina saker. Blommor, kort, dikter, nallebjörnar, ljus och mycket mer. Vi fick med omsorg välja dom saker som skulle följa med honom. Ett svårt beslut. Men ändå ett beslut vi är tillfreds med idag. Han fick med sig det han behövde. Han fick med sig en liten del av oss alla. På det ena eller andra sättet. Det är vi så glada för. Jag önskar att William kände sig trygg där i kistan med alla fina kramdjur och saker han fick med sig. Saker inhandlade och gjorda av all kärlek i världen.

Förutom dom saker som visas på bilderna nedan fick William också ta med sig: teckning från storasyster som visats i tidigare inlägg, brythjärta som delas med mamma, brythjärta som delas med storasyster, foto från sjukhuset på alla oss fyra i familjen, mössa och body från mamma och pappa, snuttefilt som Felicia hade när hon var liten och som fortfarande luktade som storasyster, ett brev från mormor och en massa vackra blommor.

Mamma saknar dig. Önskar så att du har det bra där du är nu min älskade lille William!

Nallebjörn från storasyster, mamma & pappa

Teckning baksida från storasyster

(Felicia med William i familjen, mamma med William i famnen, pappa Victor,William när han är stor, morfar, mormor & moster)

Teckning framsida från storasyster

Teckningen från storasyster och hjärtteckning från kusinerna

Täcke och kudde från storasyster, mamma & pappa
Nallesnuttefilt från farmor & farfar

Liten myshund från moster (som hon haft sedan hon var liten)
Myshund från gammelfarmor & gammelfarfar

Fjäril från storasyster

Kläderna William hade på sig i kistan,

från storasyster, mamma & pappa

Williams fjäril

Just hemkommen från lilltjejen fotbollsträning. Lite småfrusna sitter vi i soffan med varm choklad och te och myser. Livet är bra härligt ibland.

Blir så rörd av medmänniskors värme. Idag träffade jag en så fin mamma som hade sitt barn på samma förskola som Felicia gick på. Hon vågade ställa frågan. Vågade visa sin empati. Vågade lägga armen om mig. Det är det inte alla som gör. Men dom som faktiskt gör det. Dom betyder så otroligt mycket. Det gör mig så glad. Så tacksam. Jag förstår hur jobbigt det måste vara. Hur rädd man är stegen innan man är framme. Hur många tankar som rör sig i huvudet. Man vill inte säga fel saker. Inte göra illa. Om hon bara visste hur mycket det hon gjorde faktiskt betydde för mig.

Jag fick den finaste bilden av en annan änglamamma idag. Den gjorde mig alldeles tårögd. Det fantastiska är att just fjärilen har blivit Williams symbol för oss. Fjärilen som följt oss hela sommaren. Tillsammans med bilden följde en dikt så otroligt vacker. Jag är så väldigt tacksam. Människor som denna änglamamma finns det inte många av. Så glad att jag har fått kontakt med dig. Jag låter dikten och bilden tala för sig själv.

A butterfly lights beside us like a sunbeam and for a brief moment it's glory and beauty belong to our world...but then it flies on again, and although we wish it could have stayed, we are so thankful to have seen it at all

En ängels hand och fot

Här är Williams fot och handavtryck. Hans stora avtryck. För han var ingen liten bebis. William vägde lika mycket och var lika lång när han föddes som Felicia var när hon var hela tre månader. Och då var hon ändå relativt stor för att vara flicka. Han var verkligen en stor liten kille.

Det är underbart att dom fina barnmorskorna på förlossningen ordnar med dessa minnen. Alla vackra bilder som dom bemödade sig att ta. På William. På familjen. På kärleken. Dessa avtryck och foton betyder så mycket för oss idag. Men det är också lite underligt. I början kunde jag inte titta på avtrycken och fotona utan att gråta hejdlöst. Men idag känner jag en sådan glädje. En sådan värme och lycka när jag ser på avtrycken och fotona på honom. En saknad så enorm, förstås. Men ändå. Det är bra underligt hur sorgen ändrar skepnad. Men vackert på många sätt. Kärleken får större utrymme. William får större utrymme på något konstigt vis. Det handlar inte bara om sorgen utan mer om vad jag känner för honom. Kärleken är så vacker.

Överburenhet

Idag har jag tagit en två timmars promenad. Skönt med motion och att få vara ensam en stund. Få skingra tankarna. Lyssna till naturen. Bra för kropp och själ. Försöker göra det så ofta jag hinner. Helgen har i övrigt spenderats med släkten. Svampplock och underbar middag i lördags. Lilltjejen har fått så mycket fina presenter. Hon är så nöjd så nöjd.

Jag läste en artikel i Aftonbladet idag. En artikel som bland annat beskriver en studie gjord på gravida kvinnor som gått över tiden. En mycket intressant artikel som på många sätt faktiskt bekräftar den åsikt och tro jag själv alltid har haft. Att gravida inte bör gå över tiden. Att tiden efter fullgångna veckor innebär ökade risker för barnet i magen.

Jag har tänkt mycket på det här med överburenhet. Veckorna innan William föddes mådde jag så otroligt dåligt. Massa värkar som inte ville sätta igång. Smärtor inte utav denna värld. Jag kände att han borde komma nu. Kände det i hela kroppen. Det var som om kroppen ville men inte förstod hur. Jag kontaktade barnmorskan, förlossningen, sjukvårdsupplysningen. Men alla sa samma sak. Kroppen sätter igång förlossningen när det är dags. Det är ingen fara. När jag sedan gick över tiden blev det bara värre. Är det humant att låta en gravid må så dåligt att hon inte ens kan gå utanför dörren, fastän hon gått över tiden? Att låta värkar pågå med två minuters mellanrum under flera veckors tid? Borde inte vården ha tagit ett större ansvar? Det anser jag. Men William är död. Inget som sker kan få honom tillbaka igen. Det spelar egentligen ingen roll vem som bär skulden. Men vården borde ha gjort mer. Borde göra sig mer uppmärksamma på dessa risker så att inte fler barn får sätta livet till. Att sätta igång förlossningen innebär förstås vissa risker, men att låta en gravid kvinna gå med regelbundna täta värkar under flera veckor är inte acceptabelt. Risken att bebisen i magen ska fara illa är för stor. I mitt fall var jag dessutom andraföderska. Det hade gjort en igångsättning mindre riskfylld. En annan aspekt är att en stressad mamma inte heller är bra för bebisen. Stress som man så väl vet är en stor riskfaktor för proppar, hjärtsjukdomar och ohälsa. Den stress jag oavbrutet utsattes för under min graviditet var vården mycket väl medveten om. Ändå gjordes inget när jag väl var fullgången och William fortfarande mådde bra. Tio dagar senare fick istället min moderkaka proppar som tog mitt barns liv.

Jag har pratat med flera andra som förlorat sina barn. Övervägande många av dessa just efter fullgången tid. Idag är det okej att gå hela tre veckor över tiden innan vården tar sitt ansvar och sätter igång förlossningen. Det är orimligt. Speciellt med tanke på den kraftigt ökande risken för barnet. Hur många fler barn ska få sätta livet till innan rutinerna skrivs om? Hur många fler pappor, mammor och storasyskon ska förlora sina små bebisar innan det kommer till en förändring? Jag pratade med en utav läkarna på Vrinnevisjukhuset angående just detta. Enligt denna läkare är det lika många som förlorar sitt barn efter fullgången tid som före. Jag har svårt att tro på detta. Såvida man inte ställer antalet dödfödda barn mellan vecka 23 och vecka 40 i förhållande till antalet dödfödda barn från vecka 40 och framåt. Men orsaken till det är väl uppenbar. Självfallet ska bebisar inte förlösas innan dom är mogna för det. Men i fullgången tid är barnet redo och även ofta modern.

Detta ansvar kan omöjligt vila på mamman. Att stå ensam mot erfarna barnmorskor och läkare är ingen enkel situation. Om man dessutom är förstföderska blir situationen än svårare. Då blir man ofta negligerad och mycket sällan tagen på allvar. Man finner sig ofta i att vårdens ord är sanning. Därmed låter man sitt barns liv vila i deras händer. Man litar på att den erfarne barnmorskan eller den välutbildade läkaren gör rätt bedömning i alla lägen. Oftast går det bra. Oftast var det en korrekt bedömning från vårdens sida. Men. Ibland går det fel. Så fel som det bara kan gå. Det som inte får hända sker ändå. Därför är det enligt min mening samhällets och vårdens ansvar att se till att dessa tragiska dödsfall minskar. Rutinerna måste skrivas om. Uppmärksamheten och lyhördheten måste öka. Och det omedelbart!