Överburenhet

Idag har jag tagit en två timmars promenad. Skönt med motion och att få vara ensam en stund. Få skingra tankarna. Lyssna till naturen. Bra för kropp och själ. Försöker göra det så ofta jag hinner. Helgen har i övrigt spenderats med släkten. Svampplock och underbar middag i lördags. Lilltjejen har fått så mycket fina presenter. Hon är så nöjd så nöjd.

Jag läste en artikel i Aftonbladet idag. En artikel som bland annat beskriver en studie gjord på gravida kvinnor som gått över tiden. En mycket intressant artikel som på många sätt faktiskt bekräftar den åsikt och tro jag själv alltid har haft. Att gravida inte bör gå över tiden. Att tiden efter fullgångna veckor innebär ökade risker för barnet i magen.

Jag har tänkt mycket på det här med överburenhet. Veckorna innan William föddes mådde jag så otroligt dåligt. Massa värkar som inte ville sätta igång. Smärtor inte utav denna värld. Jag kände att han borde komma nu. Kände det i hela kroppen. Det var som om kroppen ville men inte förstod hur. Jag kontaktade barnmorskan, förlossningen, sjukvårdsupplysningen. Men alla sa samma sak. Kroppen sätter igång förlossningen när det är dags. Det är ingen fara. När jag sedan gick över tiden blev det bara värre. Är det humant att låta en gravid må så dåligt att hon inte ens kan gå utanför dörren, fastän hon gått över tiden? Att låta värkar pågå med två minuters mellanrum under flera veckors tid? Borde inte vården ha tagit ett större ansvar? Det anser jag. Men William är död. Inget som sker kan få honom tillbaka igen. Det spelar egentligen ingen roll vem som bär skulden. Men vården borde ha gjort mer. Borde göra sig mer uppmärksamma på dessa risker så att inte fler barn får sätta livet till. Att sätta igång förlossningen innebär förstås vissa risker, men att låta en gravid kvinna gå med regelbundna täta värkar under flera veckor är inte acceptabelt. Risken att bebisen i magen ska fara illa är för stor. I mitt fall var jag dessutom andraföderska. Det hade gjort en igångsättning mindre riskfylld. En annan aspekt är att en stressad mamma inte heller är bra för bebisen. Stress som man så väl vet är en stor riskfaktor för proppar, hjärtsjukdomar och ohälsa. Den stress jag oavbrutet utsattes för under min graviditet var vården mycket väl medveten om. Ändå gjordes inget när jag väl var fullgången och William fortfarande mådde bra. Tio dagar senare fick istället min moderkaka proppar som tog mitt barns liv.

Jag har pratat med flera andra som förlorat sina barn. Övervägande många av dessa just efter fullgången tid. Idag är det okej att gå hela tre veckor över tiden innan vården tar sitt ansvar och sätter igång förlossningen. Det är orimligt. Speciellt med tanke på den kraftigt ökande risken för barnet. Hur många fler barn ska få sätta livet till innan rutinerna skrivs om? Hur många fler pappor, mammor och storasyskon ska förlora sina små bebisar innan det kommer till en förändring? Jag pratade med en utav läkarna på Vrinnevisjukhuset angående just detta. Enligt denna läkare är det lika många som förlorar sitt barn efter fullgången tid som före. Jag har svårt att tro på detta. Såvida man inte ställer antalet dödfödda barn mellan vecka 23 och vecka 40 i förhållande till antalet dödfödda barn från vecka 40 och framåt. Men orsaken till det är väl uppenbar. Självfallet ska bebisar inte förlösas innan dom är mogna för det. Men i fullgången tid är barnet redo och även ofta modern.

Detta ansvar kan omöjligt vila på mamman. Att stå ensam mot erfarna barnmorskor och läkare är ingen enkel situation. Om man dessutom är förstföderska blir situationen än svårare. Då blir man ofta negligerad och mycket sällan tagen på allvar. Man finner sig ofta i att vårdens ord är sanning. Därmed låter man sitt barns liv vila i deras händer. Man litar på att den erfarne barnmorskan eller den välutbildade läkaren gör rätt bedömning i alla lägen. Oftast går det bra. Oftast var det en korrekt bedömning från vårdens sida. Men. Ibland går det fel. Så fel som det bara kan gå. Det som inte får hända sker ändå. Därför är det enligt min mening samhällets och vårdens ansvar att se till att dessa tragiska dödsfall minskar. Rutinerna måste skrivas om. Uppmärksamheten och lyhördheten måste öka. Och det omedelbart!